Den första gången som världen fick stifta bekantskap med Batman var i maj 1939, på omslaget till nummer 27 av den amerikanska serietidningen Detective Comics. Den hade börjat sin utgivning två år tidigare och banat vägen för en ny hårdkokt detektiv-genre, som man själv beskrev saken.
Tidningen hade också banat vägen för serietidningar överhuvudtaget. Det var ett nytt fenomen som först innebar att man återpublicerade seriestrippar som tidigare förekommit i dagstidningar och senare innebar att man skapade originalberättelser som sträckte sig över många sidor och ibland över flera nummer. I dagstidningarna hade seriestrippar i huvudsak varit humoristiska, men i sitt nya format fick berättelserna en dramaturgisk uppbyggnad, händelsefylld nerv och äventyrlig inramning. I pojkrum över hela Amerika tog man under slutet av 1930-talet del av exempelvis Jack Woods äventyr i Vilda västern eller Bary O'Neills duster i Fjärran östern med sin nemesis Fang Gow.
Serier hade förekommit tidigare, inte minst i Europa, men då i kortare format, med satiriska undertoner och riktade mot vuxna för att kommentera samhällsutvecklingen på det ena eller andra sättet. Det som var nytt i slutet av 1930-talet var att de vände sig till unga, att de var spännande och att de var äventyrliga. Serietidningar skulle bli en framgångsrik genre i tidningsbranschen och “Detective Comics” blev en så framgångsrik titel att förlaget bakom senare skulle byta namn till just DC Comics. Visserligen tautologi men en mycket lönsam sådan.
I Detective Comics fick läsarna lära känna karaktärer som Cyril “Speed” Saunders samt Slam Bradley och hans sidekick “Shorty” Morgan. Speed Saunders var professionell detektiv och visade sig även vara något av en äventyrare, lite beroende på vad berättelsen krävde. En gång slogs han med en galen vetenskapsman som transplanterat en mänsklig hjärna till en apa.
Slab Bradley var däremot bara en amatör, men tillräckligt klurig för att polisen skulle vända sig till honom för att lösa särskilt kvistiga fall. Han var också snygg, ett krav som förlaget varit mycket tydliga med i sin beställning till serietecknarna: “Ta varje tillfälle att visa honom i en riven skjorta med svällande biceps och en kraftfull torso!”. Detta måste ha uppskattats av publiken eftersom nästa karaktär ärvde samma attribut. När Stålmannen introducerades i systertidningen Action Comics 1938 blev han en nästan omedelbar succé. Han hade en imponerande fysik och tack vare sin dubbla personlighet hade han en bra anledning att riva av sig skjortan varje gång han skulle förvandlas från Clark Kent till superhjälte.
Ständig förfining och ständig utveckling är centralt för kreativt skapande. Man tar det som man vet fungerat innan och försöker kombinera det på nya sätt i hopp om att skapa något som blir ännu bättre än tidigare. Det är lätt att föreställa sig att männen på förlaget valde att kombinera alla de egenskaper som uppskattas av publiken till det lapptäcke av karaktärsdrag som blev Batman. (Varför han inledningsvis kallades för Läderlappen på svenska är oklart.) Han blev äventyrlig som Speed Saunders, en klurig amatör som Slab Bradley och fick en dubbel personlighet som Stålmannen.
När folk fick se Batman för första gången, på omslaget till Detective Comics, hängde han i en lina över stadens silhuett och håller vad som förefaller en skurk i ett bestämt armkrogsgrepp. “Starting this issue: The amazing and unique adventures of the Batman!” stod det på omslaget. Det är omöjligt att inte tycka att han verkar vara en ganska frän figur!
En del av dragningskraften ligger i Batmans outfit. På omslaget avtecknar sig hans stora slängkappa som fladdermusvingar mot himlen.
En annan viktig del av den kreativa processen är att låta sig inspireras av andra. Tecknaren Bob Kane hämtade inspiration till den nya hjältens utseende på olika ställen: Zorros slängkappa, Leonardo da Vincis ritning av ett flygplan med flaxande vingar och filmen The Bat Whisperers från 1930 där skurken har fladdermusdräkt. Tillsammans med manusförfattaren Bill Finger förfinade Kane sin nya hjältes utseende efter hand, samtidigt som Batman försågs med en historia, ett etos och ett uppdrag.
I “The Case of the Chemical Syndicate”, vår hjältes allra första äventyr, får vi veta att killen som drar på sig fladdermusdräkten för att bekämpa brott nattetid heter Bruce Wayne. Bakgrunden till hans engagemang mot brottsligheten är att han som pojke blev vittne till hur hans föräldrar rånmördades på en gata i Gotham City, en händelse som gjorde att han svor på att en dag rensa upp bland brottslingarna på gatorna.
Batmans drivkrafter är förvånansvärt mångfacetterade för en superhjälte. Samtidigt som han i våra ögon är ett bevis på att det finns engagerade människor som vill göra gott, även i de mörkaste av världar, grumlas bilden av altruisten av misstanken att det han egentligen ägnar sig åt är att hämnas sina föräldrars död.
Samtidigt är Batman till skillnad från många andra superhjältar inte ute efter att eliminera skurkarna, utan nöjer sig med att överlämna dem i lagens händer, precis som medborgare förväntas göra på 1940-talet. Hans mål är att fånga dem som bryter mot lagen och göra Gotham City säkrare men har själv lite respekt för det juridiska. Han bryter regelbundet mot lagen för att kunna upprätthålla den.
Vid tiden för Batmans skapelse är det superhjältedelen av hans dubbla personlighet som ägnas mest uppmärksamhet. Den andra delen, Bruce Wayne, tecknas huvudsakligen som superhjältens civila alibi, en ytlig playboy som inte gör mycket annat än att spendera familjeförmögenheten. I fallet Stålmannen förhåller det sig tvärtom. Dräkten är en förklädnad som tillåter Clark Kent att under korta stunder använda sina medfödda superegenskaper för att rädda livet på andra.
En av de egenskaper hos tecknade superhjältar som imponerar mest på mig är deras tidsbeständighet. De är opåverkade av tiden, oåtkomliga för åldrande. Batman är ständigt aktuell och evigt ung, eller evigt medelålders om vi ska vara petiga.
En av ledtrådarna i detta tidsmysterium är den behandling som hjältarna får av samtiden. De många spänningsfält som ryms i Batmans karaktär har utgjort ett tacksamt material att jobba med för alla de tecknare, manusförfattare och regissörer som tagit sig an karaktären under 85 år.
De drag de väljer att betona säger något om det som av tidsandan ansetts vara intressant vid varje tidpunkt. Det grundackord som de tycker sig se i Batmans personlighet präglas därmed av tidsandan i samhället vid olika perioder. Det ger Batman ännu en dubbel roll. Vid sidan om rollen som påhittig brottsbekämpare är han också ett användbart kulturantropologiskt lackmuspapper.
När Batman och Robin gör tv-debut på ABC i januari 1966 framstår de närmast som en slags pastisch på Sherlock Holmes och Watson, i trikåer och slängkappor. Det är Batmans analytiska förmåga – tidstypiskt illustrerad av att han går fram och tillbaka med handen på hakan – som frilägger sambanden när brotten är för kvistiga för polisen att lösa på egen hand.
Batmans tidiga lagbrott verkar vara ett minne blott. När Batman och Robin rycker ut med Batmobilen har de säkerhetsbälten och tar sig alltid tid att parkera fordonet korrekt utanför polishuset i inledningen av varje avsnitt.
Vår hjälte beter sig här med andra ord så som en medborgare i det på 1960-talet färdigbyggda välfärdssamhället förväntades göra: engagerat, eftertänksamt och rättskaffens. För att inte riskera tittarnas förtroende för poliser i samhället porträtteras poliskåren i serien varken som klantiga eller korkade. Däremot vet poliserna att i fall när det handlar om särskilt illasinnade brottslingar – tidstypiskt illustrerade av sin fäbless för att skratta elakt i anslutning till att brottet begås – finns det inget annat att göra än att lyfta på luren till den röda Bat-telefonen som står placerad på en piedestal i polismästare Gordons kontor. De högteknologiska hjälpmedel Batman haft till sitt förfogande i tidigare seriealbum och filmer är nu nedtonade. Tilltron till logiska resonemang är närmast absolut och får sin vetenskapliga kuliss av laboratorieutrustning i Bat-grottan, en plats där Batman antagligen ägnar nätterna åt att kartlägga genetiska samband.
Att 1960-talets begynnande fredsrörelse inte tillåtits påverka handlingen är förståeligt med tanke på att vår hjältes mindre fredliga tillvägagångssätt för att lösa brott är hans modus operandi. Så länge han inte slår någon oskyldig, tolereras hans metoder trots allt av tidsandan. Tidsandan förklarar också att ingen i serien ifrågasätter mannen som den självklara normen, den sortens kritik dyker först upp under 1970-talet.
Likt en vit prins till häst dyker Batman upp, visar att själv är bäste dräng och demonstrerar den vite medelålders mannens överlägsenhet när det gäller att lösa de mest skiftande samhällsproblem som kommer i hans väg.
Inledningsvis sändes två avsnitt i veckan (!) och under de tre säsonger som serien sändes, mellan den 12:e januari 1966 och den 14:e mars 1968, hann man producera 120 avsnitt! Under den här tiden höjdes allt fler röster i samhället för svartas rättigheter och för kvinnors rättigheter samtidigt som kritiken mot de befintliga systemen blev allt starkare. Även om serien var medvetet humoristisk och blinkade lika medvetet till det faktum att både plotten och karaktärerna var starkt förenklade, på tecknade seriers vis, saknades lika medvetet alla blinkningar till samtiden. Att förhålla sig till originalet, ett värderingsmässigt konserverat Amerika anno 1939, måste vara viktigare för serieskaparna än att uppdatera berättelsen på det sätt som skulle anses vara en absolut nödvändighet idag.
Med våra ögon är det dock nästan omöjligt att tro att Robins roll som Batmans snygga och småfjolliga partner inte skulle vara en blinkning till det faktum att heterosexualiteten som norm inte var fullt så rigid som den varit tidigare, och särskilt inte i Kaliforninen. Samtidigt skulle det dröja flera decennier innan skådespelare kom ut ur garderoben för sin publik.
Om den första tecknade versionen av Batman utgjorde ett exempel på manliga ideal genom sina svällande biceps och sin kraftfulla torso, så sätter tv-versionen hans analytiska förmåga i centrum. Trots kroppsstrumpor spelar Batmans eller Robins fysik varken någon framträdande eller avgörande roll i avsnitten. Det är deras samhällsengagemang som är det viktiga, viljan att gripa in för att göra något som är bra för många.
På 1980-talet tecknade Frank Miller ett helt nytt och annorlunda porträtt av Batman. I “Batman: The Dark Knight”, en svit av fyra seriealbum, lyfts Bruce Wayne – inte Batman – fram och hans inre motsättningar ger ett djup till en tidigare ganska platt karaktär.
Sviten inleds med att vi får veta att Bruce Wayne pensionerat sitt alter ego, till följd av ett statligt förbud mot superhjältar. Polisen har fått krav på sig att klara upp brotten på egen hand, utan hjälp av kluriga amatörer. Men när ett kriminellt gäng kallat Mutanterna tar tillfället i akt och terroriserar Gotham City bestämmer sig Wayne för att bryta mot lagen och hämtar mask och mantel ur förrådet.
Kampen för rättvisan blir krånglig och berättelsens inledning är ganska rörig. Visserligen lyckas Wayne besegra Mutanterna och rensa staden från tjuvar och banditer bara för att upptäcka att en korrumperad poliskår motarbetar honom. På mentalsjukhuset spelar Jokern frisk och släpps fri, men när Batman skonar hans liv efter en våldsam uppgörelse begår Jokern självmord och får det att se ut som Batman dödade honom.
Stålmannen dyker upp från ingenstans och räddar USA från en sovjetisk kärnvapenbomb. Han får sålunda i uppdrag av USA:s regering att slutgiltigt stoppa Batmans frilansande framgångsrika semipolisiära aktiviteter då det får presidenten att se vek ut då han inte lyckas bekämpa den organiserade brottsligheten i andra amerikanska städer. (Och allt detta innan historien ens närmar sig sin slutliga upplösning!)
Seriesviten blev mycket hyllad när den publicerades 1986 och är även den en spegelbild av sin tid. Det kalla kriget utgjorde en aktuell och tacksam fond för kampen mellan ont och gott, där amerikanska krafter räddar världen från sovjetiska hot. Det är också en bild av ett kallare samhälle, långt från tv-seriens bjärta kulörer, där Batmobilen nu antagit en form som mer liknar en stridsvagn än en bil. Människors engagemang tycks ha skrumpnat, av rädsla eller självupptagenhet.
Historien innehåller också en del samtidskritik, tjuvnyp riktade i huvudsak åt höger. Förbudet mot superhjältar kan ses som en varning för ett samhälle där medborgarnas eget engagemang trängts ut av en maktfullkomlig monopolistisk välfärdsstat. Att kvaliteten på psykiatrivården degenererat till en nivå där sjuka spelar friska och därigenom blir utskrivna är en kommentar till vad som kan hända om den styrande eliten satsar mer på försvar än på att vårda psykiskt sjuka, en följd av den då sittande president Reagans ekonomiska omfördelningspolitik.
Miller varnar också för maktens korrumperade effekter. Presidenten – som i serien liknar Ronald Reagan – sätter sin egen image före medborgarnas väl och lyckas under förevändning av att tjäna sitt land korrumpera Stålmannen – tidigare folkets beskyddare – till att agera för de styrandes snarare än folkets bästa.
Alla versioner av Batman speglar sin tid, men alla innehåller inte kritik av samtiden. I filmen “Batman & Robin” (1997) saknas exempelvis alla politiska undertoner. George Clooney och Chris O’Donnell spelar titelrollerna och Arnold Schwarzenegger medverkar som den dynamiska duons huvudfiende, Mr Freeze.
Storyn är så hopplös att den inte förtjänar att återberättas. Bland Batmanfans råder konsensus om att Batman & Robin tveklöst är den sämsta Batmanfilmen. Den brukar också omnämnas när filmkritiker ska ange de sämsta filmer som någonsin gjorts, alla kategorier. Man behöver alltså inte gilla Batman för att hata filmen.
Med undantag från filmerna på 1940-talet och tv-serien på 1960-talet har Batmans imponerande fysik alltid haft betydelse. En förklaring är att Bruce Wayne vårdar sin fysik som ett sätt att vårda sin mentala hälsa, att betvinga sina mentala demoner genom att underkasta kroppen hård träning.
I filmen “Batman & Robin” verkar dock filmskaparen Joel Schumacher ointresserad av den psykologiska dimensionen. Liksom i föregångaren “Batman Forever” (1995) är det utanpåverket som är i fokus. Oavsett deras psykologiska hälsa är alla huvudkaraktärer i oförskämt bra skick och bär dräkter där såväl muskler som bröst accentuerats. Kontrasten är stor från de slappa kroppsstrumpor som tv-seriens Batman och Robin bytte om till vid behov. Engagemanget för samhället har tonats ned till förmån för individens egna önskningar.
Det är ett ytligt tecken i tiden att det är i dessa två nittiotalsfilmer som Batmandräkterna förses med bröstvårtor. I utdragna scener får vi se hur Batman, Robin och nytillskottet Batgirl tar på sig de blanksvarta åtsittande dräkterna, med mjukporriga närbilder på bröst, skrev, rumpor, höga klackar och dragkedjor som dras åt. Det behöver knappast påpekas att dessa scener inte för handlingen framåt. För oss kulturantropologiskt intresserade är det emellertid ett tydligt tecken, in-your-face (bokstavligen!), på nittiotalets kroppsfixering.
Ett decennium senare hade kameralinsen åter bytt fokus, från yta till djup. På dräkterna i Chris Nolans filmtrilogi från 2000-talet syntes inga vårtgårdar. Det speglade ett större skifte i samhället. I Nolans regi brottades Bruce Wayne med sitt inre, försökte förstå sina drivkrafter och hur smärtsamma barndomsminnen präglat honom.
Filmtrilogin släpptes i en era när terapisamhället växte fram, när kända människor koketterade med hur mycket tid de tillbringat på divanen. Det talades mer om att hjälpa sig själv än att hjälpa andra. Protagonistens emotionella kaos speglas i den fysiska världen omkring honom och det är ur detta handlingen hämtar sin kraft.
För många vanliga människor är det ideella engagemanget som är källan till deras styrka. Vid sidan om att vara en av de största populärkulturella ikonerna i 85 år är Batman också en av få superhjältar som inte har några speciella superkrafter. Det gör honom lika mänsklig som vem som helst.
Därmed har också Batman mycket gemensamt med vardagens superhjältar. Precis som dem dyker han upp från ingenstans, bidrar till att lösa ett problem och försvinner sedan utan att förvänta sig tack eller betalning. Under en livstid engagerar sig tre fjärdedelar av oss för att hjälpa någon annan. Precis som oss söker Batman tillfredsställelsen av att ha gjort skillnad och det leder till en vilja att ta på sig nya uppdrag.
Även om de sätt i vilket engagemang tar sig uttryck följt med tidens utveckling på samma sätt som synen på Batman utvecklats är den grundläggande premissen för att engagera sig oförändrad. Medan Stålmannen ständigt försöker ställa enskilda händelser tillrätta med hjälp av sin oändliga styrka och möjligheten att flyga är Batmans drivkraft på ett helt annat sätt relaterbar: han vill bidra till ett bättre samhälle. Kalla det en tidlös strävan, om du vill.
En förkortad version av essän publicerades i Dagens Nyheter 30/7 2014.
Listen to this episode with a 7-day free trial
Subscribe to Per Förklarar to listen to this post and get 7 days of free access to the full post archives.
