Essä: Folkrörelser och vardagsmat

Del 1. Att vilja något.

Enligt Olof Palme var viljan kärnan i all politik. Att vilja förändra är att ge näring åt fantasi och handlingskraft, stimulera drömmar och visioner. En djärv tanke är visserligen en bra startpunkt för att göra utopier till verklighet men det krävs ett brinnande engagemang för att förverkliga dem.

Det var med tankar som dessa som Palme inledde ett tal en tisdagkväll i maj 1964, inför en entusiastisk publik, ett tal som gått till historien för just den där formuleringen om viljan som politikens kärna. 

Bakgrunden var att det socialdemokratiska ungdomsförbundet höll kongress i Stockholms stadshus och hade bett honom säga några ord. Trots att han fyllt 37 i januari det året talade man fortfarande om Palme som ung och lovande. Det hade mer att göra med att han blivit känd som statsminister Tage Erlanders skyddsling än hans faktiska ålder. 

I Palmes innerficka låg hans nya visitkort. Bara ett halvår tidigare hade han utsetts till ”konsultativt statsråd”, vilket gjorde att framtiden onekligen såg lovande ut för honom. Rent formellt saknade han ett eget departement att styra över, men informellt var hans inflytande betydande. Att Palme hade maktambitioner kunde inte ha undgått någon. Under de följande åren skulle han få allt mer att säga till om och så småningom ett eget departement. Men den här tisdagskvällen 1964 var Olof Palme fortfarande bara en lovande ung medelålders man som blickade ut över ett hav av ungdomar i Blå Hallen.

Han tycktes mån om att minska avståndet som kunde finnas mellan honom själv och åhörarna. Det märks inte minst beskrivningarna av hur han ser på engagemangets betydelse. Han strävar helt tydligt efter att visa att han förstår hur de unga kongressdeltagarna ser på sig själva och sin roll i samhället. I talet använde han orden ”vi” och ”vårt” många gånger, som när han säger att ”Vårt öde är att ständigt ställa frågor och sakligt pröva på nytt, att betvivla auktoriteten och misstro auktoriteter. Vårt ansvar är att fördjupa vår kunskap, tänka självständigt och förankra våra idéer i en personlig övertygelse. Det ter sig kanske mindre grandiost. Men det är vår frihet och vår ära.”

Strax innan dessa lite högtravande formuleringar har han försäkrat ungdomarna om att han förstår och välkomnar deras längtan att engagera sig på sitt sätt, på det sätt som passar dem när han säger det inte finns någon enhetlig formel för hur man ska engagera sig. ”Vi kan inte slå i skrifterna och finna absoluta svar och vi upplever oss inte som medverkande i en ödesbunden process. Det finns inte längre någon absolut sanning utan åtminstone två eller tre tänkbara sanningar, beroende på vilka värderingar man utgår ifrån och hur man tolkar en komplicerad verklighet.” Med andra ord: ni har rätt att tolka världen och engagera sig för de frågor som ni anser är viktigast. Det finns inget rätt eller fel när det gäller vad man brinner för.

Lite senare i talet säger han det rakt ut. ”Dagens socialdemokratiska ungdom har inte till uppgift att gå till storms mot det förflutnas orättvisor. Dess arbetsfält är dagens problem och framtidens möjligheter.”

Däremot är det uppenbart att Palme anser att sättet man engagerar sig på kan vara fel. Talet har därför en underton av faderligt förmanande, ett uppsträckt pekfinger som manar till besinning. Engagemanget måste ha ett mål, viljan en inriktning. Förändringen sker inte mot samhället utan genom samhället. 

Talet avslutades med en båge till inledningen, men en upprepning av inledningsorden. ”Politik - kamrater - det är att vilja något!” 

Notera det förtydligande sista ordet. Han hade lagt till detta ”något” i sista stund i manus med en mjuk skrivstil, som för att en sista gång understryka att ett brinnande engagemang inte dög. Ett mål och en inriktning var avgörande. Politik är inte bara att vilja i största allmänhet, utan att önska något specifikt. 

Talet finns bevarat, fördelat på 31 stycken styva kort i arbetarrörelsens arkiv. Vissa tal var av sådan vikt att Palme kallade dem ”Portaltal” och dem kunde han arbeta med under en mycket lång tid. Det här var ett sådant tal. Manuset är maskinskrivet med generöst radavstånd för att tillåta Palme att göra denna sortens sista-minuten-justeringar. Han hade väl läst det högt för sig själv någonstans bakom scen, oroat sig för att slutklämmen inte var tydlig nog och lagt till ordet ”något” för att ge viljan en riktning.

Hans budskap blev uppskattat. Applåderna varade länge. Därefter åkte Olof Palme hem till Vällingby. Hustrun Lisbeth och han hade flyttat in i ett nybyggt radhus på Tornedalsgatan 18 efter bröllopet 1956. Ett enplanshus i souterräng med 102 kvadratmeter boyta.

Jag har funderat en hel del på vad han åt när han kom hem och slog sig ner där på en stol vid matbordet. Han måste varit trött, matt och dränerad på den energi som ett viktigt tal kräver att man överför till åhörarna. Värmde Lisbeth då en sparad portion från middagen som hon serverade sönerna några timmar tidigare? Eller snarare: värmde hon två portioner eftersom hon rimligtvis borde vänta på sin man innan hon själv åt. Det var så kvinnor förväntades göra på den här tiden. Barnen fick middag tidigt, kanske redan vid fem, då hon rökte en cigarett för att hålla hungern på avstånd. 

Kan han ha nöjt sig med bara lite kvällsmat, kanske? En macka och ett glas öl medan han refererade till kvällens intryck? Även om talet varit viktigt var det också bara en vardag, en tisdag bland många andra. Maten borde därför varit vardaglig.

För att kunna besvara frågan om vad som Lisbeth serverade Olof där majkvällen måste vi först undersöka hur makarna Palme betraktade sig själva. Vardagsmat är aldrig bara vardagsmat, det speglar också tiden och en rad andra omständigheter. Som exempelvis om man kallade det för kvällsmat eller middag.

I början av 1960-talet var det fortfarande vanligt bland svenskarna att betrakta måltiden mitt på dagen, kallad ”middag”, som dagens huvudmål. I så fall var kvällsmaten av lättare karaktär. Som fläskpannkaka, potatis och purjolökssoppa, plättar, fruktkräm eller kanske bara en macka och en öl.

Det var samtidigt lika vanligt att svenskarna betraktade kvällsmålet som dagens viktigaste måltid och även kallade den ”middag”. Under urbaniseringen som följde på industrialiseringen hade platserna för boende och arbete separerats och det blev inte längre möjligt för arbetarna att åka hem och äta middag med sin fru mitt på dagen, som många gjort på landet. Somliga flyttade därför dagens huvudmål till kvällen, men behöll namnet.

Bland akademiker och tjänstemän var detta huvudregeln och de åt därför bara något lättare mitt på dagen och kallade denna måltid ”lunch”. Arbetarna åt däremot fortfarande sitt huvudmål mitt på dagen, eftersom de behövde en rejäl påfyllning med näring för att kunna utföra sitt fysiskt krävande arbete hela dagen.

Tjänstemännens arbete var också krävande, men på ett annat vis. Där styrde dygden mer än stämpelklockorna. Att arbeta över var redan då ett sätt för tjänstemän att visa framfötterna. Särskilt om man som Olof Palme närde en önskan om att en dag efterträda sin chef. Hur länge mannen än valde att stanna kvar på kontoret ansågs det i mitten av 1960-talet som en självklarhet att hans fru väntade med att äta tills han kom hem.

Vi vet med säkerhet att köket var Lisbets domäner, inte bara på grund av tiden men också av nödvändighet. Olof hade långa arbetsdagar och var dessutom helt opraktisk när det gällde hushållssysslor. I sin samtid framhölls likväl både han och Lisbeth som förebilder. I reportage efter reportage understryks att Lisbeth minsann hade en egen karriär som barnpsykolog och att Olof var en modern man som hjälpte till i hemmet. Exakt vad den hjälpen bestod i är en aning diffust. Men att det var Lisbeth som stod för maten den där kvällen, som i alla andra familjer, är helt klart. 

Att de betraktade sig själva som en tjänstemannafamilj tillhörande medelklassen, om än den övre medelklassen, är tydligt när man bläddrar i de där reportagen. Alltså lagades mat som passade en medelklassfamilj i köket på Tornedalsgatan.

Det var dock knappast en självklarhet. Ingen av makarna Palme hade arbetarklassbakgrund eftersom de delade erfarenheten av att växa upp i ett privilegierat samhällsskikt med Östermalm som utgångspunkt. Likväl hade makarna Palme själva valt en medelklasstillvaro. Först och främst var de privilegierade nog att kunna göra ett sådant val men de hade också gjort valet för att de passade dem och deras ambitioner och låg helt i linje med hur de betraktade sig själva. En del menar att det är lika svårt att byta klasstillhörighet som det är för en hermelin att låtsas vara katt. Det skulle göra makarna Palmes livsval till ett slags klassförräderi om man menar att det är av största vikt att hålla sig till de sina. 

Folk som uppfostrats till att äta soppa med den breda sidan av skeden har också fått lära sig att inte korrigera dem som inte gör det, men de noterar likväl beteendet. Den som redan i tonåren fick ett förhållande till regionala gatuköksspecialiteter som halv special med mos eller rullpizza noterar på motsvarande sätt de som frågar om bestick för att inta dessa rätter, och de är ofina nog att fråga varför de behöver bestick.

Den som är uppvuxen med frukttallrikar, vilket vi kan förutsätta att både Lisbeth och Olof var, upplever därför ett naturligt släktskap med andra som delar samma erfarenhet. Det ska inte förväxlas med att ha vuxit upp rikt. Den särskilda slags självsäkerhet som följer av att någon vet när frukttallrikar ska användas eller som fått med sig ett gott bordsskick från barnsben är en rikedom som är skild från pengar. Arbetarungar som genom hårt arbete lyckats förändra sina ekonomiska omständigheter lägger ofta till sig med extravaganta vanor. De byter däremot sällan bordsskick, vilket noteras av de som lärt sig hur man ska göra. (Omvänt kan en yngling som aldrig tycks ha en spänn över i slutet av månaden avslöja sin överklassbakgrund genom en tvekan inför att dricka öl direkt ur burken istället för att hälla upp ölen i en sejdel.) 

Det naturliga släktskapet som finns mellan två människor som båda vuxit upp med frukttallrikar ska heller inte misstolkas som att naturlig sympati följer på det. Vi vet att Olof Palme redan som fyraåring talade franska med sin barnflicka, tyska med sin mor och svenska med sina syskon och att han umgicks med barn ur andra familjer på Östermalm. Vad han kände inför samtalen med sina klasskamrater vet vi dock inte, oavsett vilket språk de konverserade på och oavsett vilka erfarenheter de hade. 

Enligt Palme själv blev han socialdemokrat genom tre viktiga händelser i livet. En debatt 1947 mellan Högerpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna tydliggjorde skillnaderna i skattefrågan för honom. Vistelsen i USA 1948 när han insåg hur stora klassklyftorna var. En resa till Asien 1953 när han ställdes inför kolonialismens konsekvenser. 

Mer sannolikt är dock att sympatierna för socialistiska ideal växte fram i en gradvis process. Kanske följde den också på upptäckten av vilka han tyckte att det var mest intressant att diskutera med, eller möjligtvis vilka han ansåg att det var intressantast att debattera emot. Själv såg Olof Palme förstås inte de val han gjorde som förräderi mot den samhällsklass han vuxit upp i, utan sannolikt betraktade han det snarare som ett sätt att stå upp för de goda idealen om allas lika värde som han fått med sig hemifrån.

I början av 1960-talet var det hursomhelst möjligt att välja livsstil i en utsträckning som inte varit möjlig för vanligt folk tidigare. Ett samhälle i medvind skapade nya möjligheter att bygga sig ett liv i nybyggda lägenheter och hus i närheten av fabriker som nyss uppförts. En välfärd i tillväxt minskade bördan på individerna att ta hand om barn och gamla, vilket frigjorde tid. En tilltagande konsumtionskultur gjorde det möjligt att köpa saker som skickade ut de signaler man önskade. 

De val som Lisbeth och Olof Palme gjorde i vardagen signalerade därför inte enbart att de skapat sig ett vanligt liv, som ett modernt liv. Det var helt i linje med de nya möjligheter och ideal som uppstod i efterkrigstidens Sverige. De hade valt att flytta till radhus, till ett nyligen färdigställt radhus, och till ett radhus i Vällingby dessutom! När de flyttade in hade centrum stått färdigt bara två år tidigare, och blev då en internationellt uppmärksammad händelse i en tid när den politiska atmosfären präglades av optimism och handlingskraft.

Den övergripande planprincipen för de nya stadsdelarnas uppbyggnad var ABC-principen där A står för arbete, B för bostäder och C för centrum. Med ABC-staden åstadkom stadsplanerarna en mångsidigare miljö än den tidigare gängse sovförorten. I det uppländska landskapet uppfördes höghusbostäder, trädgårdsstadsbetonad bebyggelse samt närbelägna större arbetsplatser. Och kanske det mest lockande; ett centrum med t-bana, butiker, lyxkrogen Vällingehus och Sveriges första moderna shoppingcenter. Färgglada neonskyltar på taken visade vägen till de nya varuhusen Kvickly och Tempo, inredda i amerikansk stil. Vällingby blev ett känt exempel på god svensk samhällsplanering och 50-tals arkitektur. 1955 skrev tidningarna om ”Vällingbyfebern”. 

Året efter köpte makarna Palme sitt radhus i ett lummigt område som kallades Atlantis. Alla radhusenheter var klädda i gult tegel med bruna och blåa träpartier. I området bodde flera av Socialdemokraternas nya stjärnor. Carl Lidbom, Valfrid Paulsson och Assar Lindbeck var grannar.

Alla radhusen gavs i stort sett samma planlösning bestående av ett stort välkomnande allrum och ett kök innanför det på bottenplan. En halv trappa upp låg föräldrarnas sovrum och två av pojkarnas rum och ett badrum. En halv trappa ner fanns ett vardagsrum mot trädgården med öppen spis. Allrummet förenade bottenvåningen med det övre planet och skapade rymd. Här tänkte sig arkitekterna matplatsen och barnens lekyta, lätt att övervaka från det lilla köket, avdelat genom glaspartier.

Allrumstanken var ny och underströks av den öppna takformen med ljusinsläpp. Intill entrén ritades ett mindre arbetsrum avsett som ”husmoderns arbetskammare, rum för hyresgäst eller hembiträde”. Palmes hade inget hembiträde. De ansträngde sig för att vara moderna men också för att vara som vem som helst. Husnyckeln gömdes under en sten utanför, precis som hos grannarna. Just den uppgiften kanske man ska ta med en nypa salt, men det står det i alla fall så i hemma-hos-reportagen från Tornedalsgatan. På bilderna syns inga spår efter något som skulle tyda på att Palmes såg sig som något annat än en vanlig medelklassfamilj i området. Inget stack ut. Inga konstiga designmöbler, ingen modern konst, inget märkvärdigt. 

Del 2. Folkrörelser

De råvaror vi köper innehåller vitaminer och mineraler, kolhydrater, proteiner och rikligt med symbolik. Alla italienska städer insisterar på att de har de bästa tomaterna eftersom de menar att det säger något viktigt om just deras stad. Eftersom mat engagerar människor har jag undrat om man också kan förstå människors engagemang genom maten?

Det vi stoppar i munnen är ju mer än summan av det som står på innehållsförteckningen till falukorven, ketchupen och mjölken. Det vi äter är oftast saker vi tycker om och alltid en produkt av sin tid. Genom att studera vad vi ätit till vardags i olika epoker borde vi därmed kunna utläsa saker om den tid som sällan finns med när historien ska skrivas. Kokboken kompletterar historieboken.

Om man är ute efter att jämföra hur svenskarnas samhällsengagemang såg ut vid olika tidpunkter är det därför praktiskt att använda maten som jämförelsematerial. Vägen till hjärtat går via magen. 

Att jag intresserat mig för vad Lisbeth lade upp på tallriken i allrummet när Olof återvände till radhuset efter sitt tal beror på att min hypotes är att de åt något alldagligt. Något som lika gärna skulle kunna lagas i kök var som helst i Vällingby och på andra platser, i tusentals och åter tusentals kök över hela Sverige den där majkvällen 1964. Vardaglig mat som knyter familjen Palme till alla andra engagerade familjer vid den tiden. 

Jag tror också att Lisbeth serverade något som vi idag skulle betrakta som omodernt. Den andra delen av min hypotes är att våra smakpreferenser utvecklats lika mycket som möjligheterna att engagera sig i samhället utvecklats sedan dess. Den mat vi tycker är omodern nu var vardagsmat då. Det engagemang som kanaliserades via folkrörelser då kanaliseras på andra sätt idag.

Vad ställde då Lisbeth fram? Sett med våra ögon är 1960-talets mat en rätt torftig historia. Hon kunde till exempel ställt fram saker som spickesill, pannbiff med lök och skysås eller husmanskost i Tore Wretmans tappning. Vardagsmat var saker som bruna bönor eller picnicbog på konserv med skalpotatis och sönderkokta gröna bönor. 

Visuellt var det tidiga 1960-talets mat en mosaik av dämpade, urvattnade, kokta kulörer. Färgskalan var påfallande ofta brun, gul och orange. I början av november 1960 introducerade Hemmets Veckotidnings läsare till en ny rätt som beskrevs som ”husmanskost med färg och temperament”, ostspäckad falukorv i ugn med spagetti. 

I en kulörlig annons presenterar Kungsängen och Felix den gemensamma nya rätten. Man behöver falukorv, smör, ost, Felix tomatketchup och spagetti från Kungsängen. Falukorven är den enda ingrediensen som anges med mängd: ett halv kilo räcker för fyra personer. Efter att korven lagts i en smörad stekpanna (eller ugnseldfast fat) ska den snittas. Stick sedan en rejäl skiva ost i varje skåra och spritsa rikligt med Felix tomatketchup över. ”Det är ketchupen och osten som ger den här rätten smak och charm!” Alltsammans ska sedan in i ugnen på 225 grader tills osten smält och korven fått vacker färg. Enligt bilden i annonsen fyller man därefter utrymmet i mitten av korven med kokt spagetti från Kungsörnen och spritsar avslutningsvis rikligt med Felix tomatketchup över alltsammans.

Enligt texten i annonsen är det ketchupen som är hemligheten. Spaghettin erbjuder inget mer än att den beskrivs som ”härlig mat, rolig och lättlagad!” Vilken ost man ska använda beskrivs inte, utöver att den måste vara svensk. Jag har svårt att tolka om det säger något om att utländska ostar var ovanliga eller om att alla svenska ostar smakade på samma sätt, eller möjligen om att fundera på ett ostval betraktas som finlir när man ska göra falukorv i ugn. 

Ost är hursomhelst en underbar ”krydda” i alla former, står det i annonsen. Ordet krydda är angivet just så, inom citationstecken, som för att signalera till läsarna att både Felix och Lantmännen minsann är medvetna om att ost ju egentligen inte är en krydda i den klassiska bemärkelsen men att den likväl kan betraktas som en krydda för den svensk som vill laga mat på ett modernt sätt 1960. Det råder dock ingen tvekan om att ketchupen är grejen. Den beskrivs som Sveriges populäraste helt enkelt för att ”den är godare, piffigare”.

Jag förstår inte riktigt vad de menar med det, och jag blir inte klokare när jag försöker återskapa receptet hemma i köket, knappt 60 år senare. Rätten får visserligen mycket riktigt sin smak av ketchupen men det som förvånar mig är hur lite rätten smakar. Är det bara mina moderna smaklökar, kanske? Var Felix tomatketchup piffigare förr? Nej, rätten är så mesig att till och med min tioårige son, välkänd för sina förbluffande mesiga smakpreferenser, tycker inte att det smakar något. Jag visar upp kopian på receptet jag hittat i Kungliga Bibliotekets arkiv för att bevisa att min framställan är historiskt korrekt men det bryr han sig inte om. Istället räcker han sig efter ketchupen och spritsar mer av den. Likväl måste denna mesiga rätt framstå som ett visuellt fyrverkeri 1960, följt av ett fyrverkeri av smaker när svenskarna förde gaffeln med ostgratinerad korv och ketchup till munnen. 

Visserligen uppskattade Olof Palme god mat, men det sades att hans rätter aldrig fångade hans intresse i samma utsträckning som sällskapet. Om han åt ugnsstekt falukorv som Lisbeth lagat enligt receptet i nummer 45 av Hemmets Veckotidning så förstår jag honom. Det finns inga smaker i den rätten som kan fånga någons intresse! 

Vad som serverades i allrummet på Tornedalsgatan den där majkvällen har jag inte kunnat slå fast med säkerhet. I arkiven har jag kammat noll och Olofs söner har inte svarat på mina frågor om sin fars matvanor under deras uppväxt. Någonstans läste jag dock att vardagsmaten inte var så avancerad. 

I en annan intervju framgick att pannstekt falukorv med ägg och potatis var sådant han tyckte om. Till det drack han gärna ett stort glas mjölk. Kanske var det detta Lisbeth ställde fram den där kvällen efter talet på SSUs kongress? Osannolikt är det i alla fall inte. Utanför huset stod en klarblå Saab-kombi, de röstade rött och de åt samma bruna mat som alla andra.

Pannstekt falukorv eller inte, vad Lisbeth än serverade Olof gjorde hon det i en tid när det gick väldigt bra för Sverige. ”Rekordåren” kallar vi de tre decennier av obruten tillväxt som följde efter andra världskrigets slut. Samhället omdanades: på stora kartor kunde man se hur hyreshus och villaområden växte fram i en omfattning Sverige inte sett tidigare. Parallellt drogs nya linjer upp för hur gamla institutioner skulle reformeras och nya skapas utifrån nya ideal och de bästa av intentioner.

Detta var också civilsamhällets rekordår. Medlemstalen ökade år från år, inte minst inom de stora folkrörelserna. Människors samhällsengagemang tycktes oändligt. Folk gick med i körer, bowlingklubbar, lottakårer, frikyrkor, frisksportrörelsen och fackföreningar i en sådan omfattning att antalet medlemskap i Sverige var flera gånger större än de 7,6 miljoner medborgare som bodde i landet. Under knappt hundra år hade folkrörelserna tagit kampen för ett jämlikare, sundare och mer jämställt land och under 1960-talet materialiserades allt vad de drömt om i ett folkhem som var praktiskt, rationellt och välorganiserat.

Slutpunkten för rekordåren blev den oväntade höjningen av oljepriset i oktober 1973, en effekt av kriget mellan Egypten och Syrien mot Israel. Efter det förödmjukande nederlaget svarade de oljeproducerande arabiska länderna med att bojkotta länder som hade stöttat Israel i kriget. Tillväxten tvärnitade i många västländer. De svenska socialdemokraterna tvingades konstatera att välståndet inte längre skulle öka och att folk inte längre skulle kunna förvänta sig att få det bättre framöver. Efter flera decennier vid makten förlorade de i valet 1976, för även om folk nog förstod att de inte kunde få det bättre längtade de också efter något annat.

Att förklara valresultatet 1976 genom att hävda att det snarare var vänstern som förlorade än att högern som vann är varken en ny eller en tillspetsad analys. Det är klart att förändring lockade - det har det ju alltid gjort. Efter flera decennier av socialdemokratiskt styre spelade innehållet på de blå plakaten i valrörelsen mindre roll än det befriande faktum att de inte var röda.

En mera djupgående förklaring till att en politisk era tog slut i samband med valet var att synen på politik förändrats hos svenskarna. Redan i slutet av 1960-talet hade ju den ideologiska kampen för att förbättra livet för vanligt folk som arbetarrörelsen drivit åstadkommit allt de slagits för. De djärva tankar som agitatorerna talat sig varma för i mitten av 1800-talet och som då förlöjligats som orimliga utopier hade förverkligats tack vare ett brinnande engagemang under knappt ett sekel.

När Sven Aspling, tidigare partisekreterare i Socialdemokraterna, sammanfattade denna engagerade kamprörelse 1989 i boken ”100 år i Sverige. Vägen till folkhemmet.” konstaterade han att historien om hur ett klass- och fattigsamhälle som Sverige under några korta decennier kunde omdanas till ett erkänt välfärdssamhälle, i hög grad var historien om den svenska arbetarrörelsens framväxt, arbete och insatser. Nog hade även andra folkrörelser haft avgörande betydelse, men ingen av dem hade varit samhällsbyggande i samma utsträckning som arbetarrörelsen .

I sitt tal refererade Olof Palme till två romanserier som han nyligen hade läst. Per Anders Fogelströms romaner om Stockholm och Väinö Linnas om torparna i det finska Österbotten. Han konstaterade att de båda speglar ett samhälle som dömde de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sin längtan. Stolt konstaterade Palme också att det var i detta samhälle som arbetarrörelsen bröt fram och ställde kravet på människovärde och väckte visionen om trygghetens samhälle.

Om man liknar arbetarrörelsen vid en maratonlöpare och tänker sig alla politiska segrar som olika lopp hade det varit fullt i ett troféskåp någonstans i LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm. I början hade segrarna varit svåra och sedan hade de blivit många. Med åren hade de kommit allt lättare i takt med att arbetarrörelsen kände vinden i ryggen och att motståndarnas idéer förlorat sin spänst. Arbetarrörelsen i andra europeiska länder hade upplevt liknande saker. De hade inspirerat varandra med sina framgångar och hejat på varandra till nya framsteg.

En av de allra första och mest betydande segrarna för arbetarrörelsen kom i Tyskland där det första nationella socialförsäkringssystemet skapades enligt socialistiska ideal. Paradoxalt nog var det inte arbetarnas egen förtjänst. 

De tyska socialisterna hade länge talat engagerat för behovet av en sociallagstiftning som kunde funka som ett skyddsnät för arbetarna men det var rikskansler Otto von Bismarck som drev igenom det på 1880-talet. Det hela var ganska oväntat. 

Under lång tid hade Bismarck försökt hindra den växande arbetarrörelsen genom ett antal anti-socialistiska lagar som förbjöd dem att hålla möten, sprida socialistisk litteratur, ja till och med deras existens. Lagarna gav polisen möjlighet att stoppa, söka och arrestera rörelsens medlemmar på de skakigaste av grunder, något de också gjorde flitigt.

Trots det, eller kanske just tack vare det, fick arbetarrörelsen kraft av att de utmålades som ett hot mot etablissemanget. De sågs helt enkelt som punkiga, en inställning som alltid tycks ha varit lockande i Tyskland. Men det var inte den enda taktiska missen som dem gamla krigsarkitekten gjorde i sitt krig mot de som försökte utmana den konservativa samhällsordning han själv företrädde. Bismarck hade nämligen också tillåtit neutrala kandidater att kandidera till landets Reichstag vilket många socialdemokrater utnyttjade. De förklarade sig helt enkelt neutrala, vann tillräckligt med röster för att få en plats i parlamentet och fortsatte där att argumentera för sina idéer. Detta fick Bismarck att inse behovet av att byta taktik.

Anfall är ofta bästa försvar. Det var en taktik som Bismarck använde både på slagfältet och vid matbordet. Hans aptit tycktes omättlig. Som ung kunde han sätta i sig ett dussin stekta ägg till frukost, en vana han fortsatte med upp i åren och i en sådan omfattning att han kom att förknippas med stekta ägg. Om man beställer en filé eller en plattfisk ”a lá Bismarck” på en tysk restaurang kan man förvänta sig att den serveras med ägg, ofta ett stekt ägg på toppen. Det är också förklaringen till att Pizza a la Bismarck serveras på pizzerior över hela förbundsrepubliken, vilket förstås är en pizza med ett stekt ägg ovanpå.

Hans taktik vid matbordet var att ”äta tills väggarna sprack” som en observatör sammanfattade den. Det låter inte som en överdrift om man tänker på att han vid ett tillfälle, strax efter att han klagat över att han tappat aptiten på sistone, ändå lyckades peta i sig en måltid bestående av soppa, ål, kallt kött, räkor, hummer, rökt kött, rå skinka, rostbiff innan han avslutade det hela med någon slags pudding.  

I politiken tillämpade Bismarck samma offensiva attityd. Ställd inför risken att bli marginaliserad om konservativa ideal brädades av socialistiska idéer presenterade han 1881 ett förslag om en socialförsäkring som om den vore hans egen. När kritikerna påpekade de uppenbara likheterna avfärdade han det som semantik. ”Kalla det socialism eller vad du vill. För mig är allt samma sak.”

Därigenom hoppades Bismarck förstås att underminera socialisternas existensberättigande och locka röster bland arbetarna. Vanligt folk såg dock på saken på motsatt vis. De såg hans agerande som ett berättigande av arbetarrörelsens existens, något som också rörelsen själva var snabba på att basunera ut. Bismarck var förstås inte genuint intresserad av att genomföra reformen, vilket kan förklara att det tog åtta år innan den förverkligades. Det fanns frågor som han ansåg viktigare, och att äta och dricka var alltid högt på den listan.

När kolonialmakterna samlades i Berlin 1885 för att dela upp Afrika mellan sig, bland annat med hjälp av linjal, åt Bismarck inlagd sill med bara händerna samtidigt som han övervakade förhandlingarna. Sedan den händelsen kallas anrättningen för just bismarckhering på tyska, och smakar precis som vi svenskar är vana vid den. Det är inte så konstigt med tanke på att Bismarcks favoritsill hämtades från Stralsund, som ju var svenskt under knappt tvåhundra år. Liknande recept på inläggningar finner man runt hela Östersjön så helt säkert att receptet var just svenskt är det inte.

När socialförsäkringslagen trädde i kraft 1889 visade det sig att den bidrog till att den tidigare så omfattande emigrationen till USA hejdades och då blev ”hans” tyska modell något andra länder försökte kopiera, däribland Sverige. I Skandinavien gick vi längre än på många håll eftersom vi bestämde att det allmänna skyddsnätet skulle omfatta just alla, utan urskiljning, och administreras av staten. Andra länder hade undantag som gjorde att deras skyddsnät fick hål som gjorde att vissa inte fångades upp när de föll. Med tiden blev dessa hål dessutom större.

I det tänkta troféskåpet i LO-borgen hade vi också hittat pokaler från segern i kampen om rösträtt för alla (först för alla män, sedan för alla kvinnor). Andra troféer hade påmint oss om segrar som innebar åtta timmars arbetsdag, ökat skydd vid anställning, lönehöjningar, utbyggd sjukvård, allmänna bibliotek, skoltandvård, väntjänst och trafiksystem för att bara nämna några. Alla segrar hade inte föranletts av viftande med plakat och röda standarder.

Med tiden hade allt fler segrar upphört att kännas som segrar utan mer som en naturlig utveckling, ännu ett steg på vägen mot ett modernare samhälle. De var effekten av övervägda reformer som kunde genomföras i kraft av att arbetarrörelsen fått inflytande och makt i Sverige och en lång rad andra europeiska länder. Därefter hade en välutbildad tjänstemannakår skridit till verket med de bästa av intentioner att skapa de bästa samhället. De agerade utifrån en övertygelse om att de förstod hur vanligt folk skulle kunna få det bättre och fattade beslut med det allmännas bästa för ögonen. Liknande ambitioner märktes hos nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, båda sprungna ur visioner om att fostra bättre människor.

Socialismen är kanske som bäst i folkrörelseform: engagerad, solidarisk, plastisk och lösningsorienterad. I statlig form förlorar den något av sin spänst, blir mindre snabbfotad och mer fyrkantig. Paroller som ”Av alla utifrån förmåga, åt alla utifrån behov” blir med tiden föremål för byråkratiska tolkningar där likabehandling ersätter solidaritet som målsättning. En del av det folkliga demokratiska engagemang som utgjorde arbetarrörelsens attraktionskraft gick förlorad när den omvandlades till socialdemokratisk administration av det offentliga.

Det är å andra sidan svårt att föreställa sig hur det skulle kunna bli eller vara på något annat sätt. Den som har ett stort ansvar måste tänka mer noggrant än den som är befriad från det. Elaka tungor brukar beskriva det som att den svenska arbetarrörelsen var så uppfylld av makten när man äntligen hade egen majoritet i riksdagen i mitten av 1900-talet att man glömde bort sina ideal. En generösare tolkning är att man tog uppgiften att förverkliga sina ideal på så stort ansvar att man glömde bort att vara politisk. Det viktiga var att få genomföra det man drömt om, och man hade ju dessutom fått folkets mandat att göra det.

Under arbetarrörelsens första femtio år hade viljorna regerat inom rörelsen i kampen om att få makten i samhället. När man väl fick det genomgick man en metamorfos där det praktiska görandet ersatte det politiska pratet. Skjortärmar kavlades upp på såväl arbetare som stadsarkitekter: Nu skulle det minsann byggas folkhem! Ett första steg var att riva det gamla, det som stod i vägen. 

Idag kan vi tycka att det är märkligt historielöst att ersätta hela kvarter av hundraåriga byggnader med fyrkantiga varuhus som Kvickly och Tempo, inredda i amerikansk stil. Då glömmer vi att det i många fall var just på grund av det historiska symbolvärdet som dessa gamla byggnader revs. Det nya var praktiskt, yteffektivt och modernt. Det gamla var just gammalt, föråldrat, omodernt. I en tid där allt förändras till det bättre kunde allt nytt antas vara överlägset vad än som ersattes. 

Att riva gamla kåkar med taskig standard och trånga lägenheter gjordes utan hänsyn till den charm som de idag förknippas med. Något starkt förankrat folkligt motstånd fanns inte att tala om, och ”charmigt” är för övrigt ett ord som fick sin popularitet långt senare, i 1980-talets bostadsannonser. 

Den rivningsiver som fanns på 1960-talet föddes i ivern att en gång för alla göra upp med det gamla pinsamma patriarkala Lortsverige i det kemiskt hygientekniska krig som påbörjats i och med de ideal som salufördes under Stockholmsutställningen och förverkligats första gången genom 1930-talets funktionalism. 

Även mathållningen var i behov av förnyelse och effektivisering. På hyllorna på Kvickly och Tempo i Vällingby centrum kunde Lisbeth Palme hitta konservmat som förbättrade mathygienen hos befolkningen. Den fabrikstillverkade maten smakade förstås inte lika gott som den hemlagade men det ansågs vara ett litet pris att betala vid den här tiden. Konserver var ju så mycket mera rationellt! Och hygieniskt!

Hygienivern i samhället nådde ner på kromosomnivå. Att odla en sund själ i en sund kropp var 1930-talets ideal men staten ville gå längre, och liknande tankar fanns i flera länder. År 1929 införde Danmark steriliseringar av människor som bedömdes vara mentalt instabila för att undvika att deras gener smutsade ner folkstammen. Norge och Sverige följde efter 1934, Finland 1935. Det mest kända exemplet är förstås Tyskland, och Schweiz och Nederländerna gjorde samma sak. 

Innan den svenska lagen avskaffades 1976 hade 63 000 svenskar steriliserats. En tredjedel av dessa med tvång och vad som fick de övriga att gå med på det är svårt att förstå i efterhand. I folkhemmets skugga drevs det som verkade bra för de flesta igenom även om priset är att det är dåligt för några få. Det är inte snällt, men det är rationellt.

Med undantag från några mörka fläckar av det här slaget var folkhemmet fantastiskt när det stod färdigt i slutet av 1960-talet. Stommen utgjordes av en ”blandekonomi”, en historiskt sett helt ny konstruktion, ett kompositmaterial av lika delar socialism och kapitalism som verkade vara särskilt stark i svenska förhållanden. Allt drevs av den där oljan som kostade nästan ingenting med dagens mått mätt. I oändliga mängder fanns den dessutom, verkade det som. Med undantag för ransoneringar under världskrigen hade det nästan fria flödet av billig fossil energi fortsatt och möjliggjort utveckling på så många plan i samhället. Engagemang, omtanke och olja gjorde det möjligt för oss att bygga folkhemmet, bit för bit, under tre decennier. 

Det är lång tid. Alltför lång tid för att uppfatta förändringen som så radikal som den i själva verket var. Under ett så långt tidsspann hann en helt ny generation födas, fostras och tar allt detta för givet. George Bernard Shaw konstaterade i boken ”The Intelligent Woman's Guide to Socialism and Capitalism” (1928) att alla institutioner alltid ter sig helt naturliga för barn, likt vädret. 

Medan de som slagits för alla förbättringar stolt kunde konstatera hur mycket de hunnit förverkliga såg deras barn på världen med en helt annan blick. Efterkrigstidens barn tittade sig omkring och tog allt för givet, tänkte att allt de såg alltid funnits och alltid skulle finnas. De tog sig an världen i tron att det var helt naturligt att spendera nio år i skolan, att gamla har pension, att man har fyra veckors semester och att kvinnor kan rösta. De tog också samhällets ständiga framåtrörelse för givet och de hade uppfattningen om att de måste vara moderna för att hålla sig i utvecklingens framkant. 

Några av de unga socialister som deltog på SSUs kongress i Stockholm 1964 var därför klädda i vippiga kjolar, ett helt modernt och aldrig tidigare skådat plagg. De unga männen hade på samma sätt slips som var smalare än tidigare, men inte av någon annan anledning än att det var just modernt. Det var med andra ord en modern publik med moderna idéer om samhället och livet och politiskt engagemang som vände blickarna mot Olof Palme den där majkvällen 1964.

Det är till dessa Palme riktar sin uppmaning att ständigt ställa frågor och sakligt pröva på nytt, att tvivla på auktoriteter. Akta er för omoderna idéer, tycks han säga, bara några år innan de stora rivningarna i Stockholms innerstad kom igång på allvar. Palme är ett drygt decennium äldre än många av de han talar inför, men han är likväl modern. Han säger exempelvis inte något om hur mycket som alla där inne har att tacka folkrörelserna för? Tar också han dessa för givet?

Om vi ska försöka bestämma en tidpunkt för när arbetarrörelsens kamp för bättre rättigheter tar slut så skulle jag föreslå 1968. Året är säkert bekant som ett år av studentrevolter och kändast av dessa uppror är det som skedde i Paris. Men trots den vikt som ofta tillskrivs vad som hände i Paris den där våren, fick den mycket liten politisk påverkan. Även om den jämförs med revolutionen 1789 blev effekterna 1968 mycket små.

Revolterna 1968 uppstod ur studenternas ilska mot förändrade regler i de kommunägda studentbostäderna strax utanför stadskärnan, men förvandlades till en protest i kvarteren runt Sorbonneuniversitetet, riktade mot president de Gaulle och hans regering. Studenterna presenterade inga meningsfulla gemensamma förslag, vilket beror på att även om protesterna var koordinerade var de inte organiserade med den sortens kunnande som brukar utmärka en folkrörelse. Därför blev effekten begränsad. 

De hade inte heller fått med sig det hemifrån, eftersom få av studenterna hade arbetarbakgrund. Hur mycket de än försökte framställa sig som bröder och systrar med de franska industriarbetare som vid samma tidpunkt organiserade egna och mycket större protestdemonstrationer mot de Gaulle. Arbetarna var ovilliga att betrakta de bortskämda överklassungarna som barrikaderat sig vid elitskolan i stadskärnan som jämbördiga. 

Å andra sidan var det kanske just detta som gjorde att studentrevolten fick stor uppmärksamhet, direkt och indirekt. De som följde studenterna på nära håll var ju i många fall deras inflytelserika föräldrar och släktingar som förvånat betraktade händelserna genom fönstren på sina stora våningar. Det måste bekymrat dem att det var just deras ungdomar som engagerade sig på ett sätt som inte alls var passande. Det gick då rakt inte i linje med det råd som man försökt inpränta i dem under alla dessa konversationer där man kunnat röra sig bortom barndomens förmaningar om hur man ska hantera bestick och fruktfat. Istället hade man velat förmedla att belevade människor aldrig höjer rösten mot andra (även om man mentalt noterar att de betett sig opassande). Att bränna bilar och kasta gatsten är ju till och med värre än att ta för sig av maten innan någon sagt ”varsågod”! Likväl stod ungdomarna nere på gatan och skrek och hävde i sig öl utan sejdel! Vad skulle det bli av dem i framtiden?

Världen tycktes förändrad och främmande, och det är som tidsmarkörer som studentdemonstrationerna i Paris och andra städer är som mest användbara. En ny generation hade höjt rösten, en generation till synes lika delar omedveten och ointresserad av det förflutna, men fixerade vid framtiden och allt nytt. Deras förtroende för institutionerna underminerades bara av det faktum att gamla människor ledde dem. De gjorde som Olof Palme uppmanat dem. De ifrågasatte auktoriteter, ibland bara för ifrågasättandets skull. Allt tycktes upp och ner. I konsten var fluxus högsta mode. Världen hade förändrats och en ny period hade onekligen börjat.

Det är förstås löjligt att tillskriva det som hände all denna vikt, och gnistorna till studenternas eldiga engagemang hade tänts långt innan de själva var medvetna om det. Likväl tycker jag att studenternas rop utgör brytningspunkten i en tid av förändring.

I alla brytningstider uppstår en vurm för det bekanta, en nostalgisk reaktion i tider av osäkerhet inför vad framtiden kan föra med sig. I slutet av 1960-talet hade medlemstalen i olika organisationer börjat sjunka. Ungdomarna valde andra sätt att kanalisera sitt engagemang men även andra grupper valde att engagera sig på nya sätt. Medlemstalen har aldrig återhämtat sig efter dess. Inom folkrörelserna drömmer man sig därför ofta tillbaka till tiden innan denna brytningspunkt vid sextiotalets slut, innan engagemanget i de gamla organisationerna började avta, och med detta medlemstalen. 

Under åren som följde kunde man höra hur företrädare mindes den gamla goda tiden. Då var hemmafruarna minsann fortfarande hemma och kunde öppna dörren åt någon som råkade gå förbi och ta en paus i middagsförberedelserna inför mannens hemkomst för att bara prata. Då tog hemmafruarna minsann inte bilen till ett köpcentrum utanför stadskärnan utan gick till affären, och råkade inte sällan träffa någon de kände. Det var minsann innan tvn:s inträde i vardagsrummet minskade vårt behov av att träffa andra och därmed slog in en kil i våra mellanmänskliga relationer. Så kunde det låta.

Som med all nostalgi finns en tendens att skönmåla det förflutna på ett sätt som lätt blir missvisande. Jag har ofta tänkt på vilka andra val som stod till buds för att kanalisera ett engagemang på den gamla goda tiden om man inte blev medlem. Att ifrågasätta varför man skulle bli medlem i den lokala föreningen skulle ha bemötts med oförstående blickar. Vad ska du annars göra? Det skulle dröja innan människor kunde självorganisera sig med minimal ansträngning. Internet var ännu fyrtio år bort, Facebook femtio.

Utbudet av sätt att engagera sig är lika torftigt som maten på tallrikarna är vid den här tiden. Medlemskap i en förening eller kyrka är i princip det enda sättet att kanalisera sitt engagemang. Och maten, ja den var påfallande ofta brun, gul och orange. Färgrikare mat var dock på väg. 

Del 3. Vardagsmat

Även inom den svenska gastronomiska historien representerade 1968 en brytpunkt. Det är året då restaurang Östergök lanserade pizza. Restaurangen på Östermalm hade rykte om sig att vara modern och när man avdelade en bit av lokalen för att framställa en ny spännande rätt var det många stockholmare som ville prova nyheten. Succén var omedelbar! För besökarna representerade pizzan inte bara ett brott med den bruna maten, den blev också en symbol för att förändringens vindar också kändes i köket.

Men pizzan var inte så ny, inte ens i Sverige. Knappt tjugo år tidigare hade rätten debuterat på restaurang Sjöhästens meny i Västerås. Då, 1947, tänkte ägaren att rätten skulle bidra till att locka gäster ur den växande gruppen italienska arbetare vid Aseas industrier i stan. Även på andra håll i landet hade man skrivit pizza på menyn utan större framgång. Vi kan förstås ana varför.

Om man bortser från att den svenska restaurangkulturen var i sin linda eller att de italienska invandrarna inte tjänade lika mycket som de tjänstemän som trots allt gick på restaurang ibland, är det svårt att förstå varför italienarna skulle beställa bleka svenska kopior av den mat de kunde laga själva?

Att det lyckades på Östergök berodde på att deras klientel var moderna människor som uppskattade nyheter. Därmed etablerades också ett mönster för hur utländska matvanor introducerats till svenska smaklökar. Eftersom invandrarna saknat socialt kapital har det alltid krävts någon som besitter det för att gå före och deklarera att rätterna är socialt accepterade. Krögaren Bengt Wedholm berättade senare hur idén att servera pizza kommit till honom under en resa i södra Frankrike där han lagt märke till att det ständigt var kö till en enkel pizzarestaurang. 

 Sannolikt visste Wedholm också att det bodde många i kvarteren runt Karlaplan som smakat pizza. I högreståndskretsar hade rätten nämligen redan serverats som ett tilltugg under flera år, en signal om att värdparet också var beresta. Men även bland vanligt folk fanns de som kände till den nya rätten och som bokade bord på Östergök för att uppleva hur den smakade.

Andra kände instinktiv avsky. Redan i början av sextiotalet framfördes kritik mot nymodigheter på menyn. En av dem var proletärförfattaren Moa Martinsson. Hon hade orsakat debatt när hon serverat radiolyssnare folklig och populär musik. När det gällde vad som lades på tallriken var hon dock betydligt mera konservativ. I ett program i Sveriges Radio 1962 beklagade hon sig över att gamla arbetarrätter som spickesill och slarvsylta var på väg bort, och vände sig mot nya rätter som krävde en massa jox att framställa. Att krångla till det och servera ”pissa”, som Martinsson uttalar rätten, är att använda ord som får barn att rodna. Det är också en signal om att vilja verka herrskapsaktig, vilket förstås är motbjudande för alla inom arbetarrörelsen.  

Brytpunkten inträffade 1968, när Östergöks pizza slog upp dörrarna. Om man äter en pizza innan 1968 löper man alltså risk att framstå som om man vill vara märkvärdig. Om man äter en pizza efter 1968 signalerar man att man hänger med i tiden, att man är modern. Brytpunkten måste också varit tydlig för Lisbeth och Olof Palme som med stor sannolikhet serverats pizza som tilltugg i samband med middagar hos beresta och belästa vänner på Östermalm redan innan 1968. Men de skulle sannolikt aldrig bjuda på det hemma hos sig själva, eftersom vanligt folk inte gjorde det.

Succén på Östermalm banade vägen för Sveriges två första renodlade pizzerior som öppnade året efter, 1969. Piazza Opera, på Gustav Adolfs torg i Stockholm och Pinos i Midsommarkransen. Inte nog med att den sistnämnda finns kvar, vid mitt besök där fanns originalmenyn inramad på väggen! De lät mig dessutom beställa från dem. Quattro stagioni betyder fyra säsonger på italienska och toppingen på pizzan är därför indelad i fyra kvadranter. Prosciutto eller oliver, båda matvaror som håller sig länge, representerar vinter. Färska kronärtskockshjärtan hör våren till, tomater och basilika representerar sommar medan svamp förstås signalerar höst. I alla fall i teorin.

Den quattro stagioni som fanns på 1969 års meny var modifierad med hänsyn till de råvaror som fanns tillgängliga i Sverige vid den tiden. Prosciutton var ersatt med smörgåsskinka, kronärtskockan med inlagd paprika. Tomaterna var vackert skivade och toppade med torkad basilika. Svampen var burkchampinjon. Jag vill påstå att resultatet snarare var historiskt intressant än gott, men min son höll inte med. Han åt upp både vinter och sommar med god aptit men lämnade vår och höst åt sitt öde. Han tyckte att ättiksdoftande paprika var för starkt och att champinjonerna smakade metallburk. Jag har alltid tyckt att hans smaklökar var mesiga men kanske var de bara formade i fel tid? Han är född 2006, men smaklökarna uppförde sig som om de var födda 1966. Det ska tilläggas att hans far inte är så särskilt äventyrlig när det är dags att beställa pizza. Jag föredrar Margherita.

Nästan lika mesiga i smaken var de politiska slagorden i allmänna val. I andrakammarvalet 1964 hade Socialdemokraterna haft en bred ideologisk ansats, sammanfattad som ”Trygghet i en föränderlig värld”. Men var den ideologiskt laddad nog? Budskapet kunde också tolkas som att de uppmanade väljarna att rösta på samma som förra gången. Inför valet 1970 var budskapet tydligt intetsägande. ”Den 20 september bestämmer du 70-talets politik”. Skulle det tolkas som att de hade slut på idéer, nu när allt arbetarrörelsen drömt om faktiskt hade förverkligats? Eller var det ett tecken på en ny tid när individen tagit ett steg framåt, på kollektivets bekostnad?

Den ideologiska revolution som påbörjades hundra år tidigare hade vid sextiotalets slut ersatts av den sexuella revolutionen som också engagerade många, särskilt unga. Under sjuttiotalet ersattes abstrakta ideologiska visioner med konkret sakfrågepolitik. Bland de frågor som fick störst genomslag under decenniet var fred (nu!), miljö (bättre!), kvinnors rättigheter (lika!) och atomkraft (nej tack!). 

Samtidigt upplevde allt fler hur de gamla folkrörelserna kändes allt mer irrelevanta. Fackförbunden hade rykte om sig att vara en patriarkal struktur där pampar satt brett med benen och tyckte tvärsäkert i olika frågor. Nykterhetsrörelsens företrädare var snällare, men alltför snälla, ja rentav mesiga. De sågs som en samling tråkmånsar i en tid när nya droger var till för att utforskas, inte fördömas. Och frikyrkorörelsen, ja, de verkade inte fatta någonting av vad unga engagerade sökte med sina otidsenliga råd om att lägga band på sina lustar, vilka de än må vara. Varför fattade de inte att unga bara ville ha kul? Dansa disco, åka rullskridskor och bowla - allt utan krav på medlemskap för att få tillträde till dansställen, rullskridskopalats och bowlinghallar. 

Bowlingklubbarna förstod förresten inte heller någonting, verkade det som. Under sjuttiotalet tog intresset för bowling fart samtidigt som intresset för att bli medlem i en bowlingförening minskade. Klubbarna talade föraktfullt om hur ”nöjesbowlandet” utbredde sig, denna tendens att hantera klot utan en önskan att bli medlem i en klubb först. Men ungdomarna förstod inte hur det skulle kunna vara dåligt att bowla för skojs skull. De såg kravet på medlemskapet som onödigt krångel, ett slöseri med tid.

Samma önskan om att förenkla vardagen för att få mer tid till annat påverkade också synen på vardagsmat under 1970-talet.

I början av sextiotalet fanns mer än en halv miljon hemmafruar i Sverige. Ett decennium senare hade de flesta av dem lämnat hemmet för en ny tillvaro. Många hade tagit anställning i en offentlig sektor som vuxit mycket snabbt i omfång på grund av ”den nära nog okontrollerade automatik som ökar de offentliga utgifterna” som Rolf Millqvist och Sven Åsbrink beskriver i boken ”Den ofantliga sektorn” (1973). Ett nära nog okontrollerat gott självförtroende och en tro på att staten kunde sköta de flesta verksamheter på ett bättre sätt än privata aktörer låg bakom expansionen. 

Ett känt exempel på det är när det den statligt ägda hotell- och restaurangkoncernen Sveriges Allmänna Restaurangaktiebolag, förkortat SARA, bestämde sig för att starta Clock, en kedja hamburgerrestauranger som skulle konkurrera med McDonalds med hjälp av låga priser. Som många påpekade redan från början var det en dum idé.

Nordens första McDonald’s öppnades på Kungsgatan i Stockholm 1973. Under den första tiden organiserade den amerikanske desertören Sherman Adams demonstrationer utanför restaurangen eftersom den ”serverade amerikansk imperialism mellan två brödskivor”. Det var alltså inte hamburgarna i sig som var problemet - rätten skulle med tiden bli en självklar del av den svenska vardagsmaten - utan den politiska eftersmaken. Genom statliga Clock skulle McDonalds kunna motas i grind, tänkte man. Men eftersom moral inte mättar magar, konkurrerade Clock på ett mera rättframt vis. Priserna var, åtminstone till en början, ungefär hälften så höga. En Big Mac kostade fyra kronor, medan Clocks motsvarighet, Big Clock, bara kostade två. Föga förvånande höll det inte i längden.

Även i hemmet fanns en stigande längtan efter snabbare mat, i alla fall hos husmor. När kvinnor lämnade hemmet för lönearbete fanns inte längre utrymme i hennes vardag för långa kok eller rätter som kräver förberedelser i flera tidskrävande steg. Hennes räddning blev halvt färdig mat, till hälften förberett i fabrik. Samtidigt dröjde sig en kollektiv förväntan kvar om att en riktig kvinna minsann lagade riktig mat utan genvägar, utan fusk.

Produkterna salufördes därför ömsom med hemlighetsfulla tonfall som om det gällde sanitetsartiklar, ömsom som praktiska problemlösare för den moderna kvinnan. En liknande dubbelhet återfanns också på förpackningarna som gärna försågs med förfinade namn i sirliga bokstäver, som för att kompensera för det billiga industriella innehållet. 

Blå Band startade sin verksamhet i Landskrona 1951. Den första produkten från pulverpionjären var en torkad soppa på gödd unghöna som kallades poulardsoppa och som blev en stor favorit. Men den produkt som verkligen gjorde företaget känt var chokladpuddingen som svepte över landet som en brun våg under femtiotalet. Under de kommande decennierna lyckades magikerna på Blå Band gång på gång framställa produkter som smakade lika bra som vad de flesta husmödrar kunde skapa på egen hand, eller i alla fall tillräckligt bra. Champinjonsoppa! Grönpepparsås! Brun sås! Bearnaisesås! Kvinnorna frågade sig varför de skulle hålla på och hacka lök så tårarna rinner och joxa med att tillsätta lagom mycket fond och grädde, addera soja för färgens skull och redning för att få önskad konsistens när man lika gärna kunde tillsätta pulver i kallt vatten, koka upp och få en perfekt brun sås varje gång? 

Samtidigt som tillverkarna förkunnade att pulversoppan och pulvermoset och pulversåsen var skapade utifrån klassiska recept och i princip höll hur länge som helst var det inget konservativt över dem. Att något var lättlagat blev ett feministiskt argument i en tid när det bara var kvinnor som lagade maten. Konserverad pölsa, inlagda grönsaker, fryst pyttipanna och korv på burk och alla andra hel- och halvfabrikat som fyllde korgarna i de livsmedelsbutiker där man börjat plocka varorna själv - ja allt detta som var så enkelt att tillreda hade något bejakande bekvämt och härligt frigjort över sig, likt ett fritt hängande bröst i en mjuk, vid och funktionell klänning från Mah-Jong. 

Med lättlagat som slagord gick utvecklingen allt snabbare. Att anstränga sig i köket kändes instängt och omodernt i en frigjord, framåtblickande tid. Nyckelordet är kändes, för i verkligheten var samhällsomvälvningen inte fullt så stor som många hävdade. De som vuxit upp i borgerliga familjer hade svårt att glömma sitt goda bordsskick. Många av de tjejer som höjde sina röster för att höras och krävde ökad jämställdhet i samhället fortsatte likväl att laga mat åt sina killar. Det var fler som pratade om att bränna sina bh:ar än som verkligen gjorde det. 

Kanske representerade pulversåsen därför också något annat för dessa kvinnor, ett sätt att minska arbetsbördan med egna medel i en tid när inte så mycket annat gjordes för att minska den. En liten frigörelse vid spisen när en frigörelse från spisen inte tycktes möjlig. När varken männen eller politikerna tycktes stå på deras sida kunde kvinnorna i alla fall räkna med att livsmedelsföretagen gjorde det.  

På fabrikernas utvecklingsavdelningar arbetade man övertid för att hitta på flera saker som kunde hjälpa kvinnor att hantera kvardröjande förväntningar om att en riktig kvinna ser till att en huvudrätt alltid följs av något sött. Med Blå Bands chokladpudding och Doles fruktkonserver i skafferiet var lösningen aldrig långt borta för henne. 

Riktigt fiffiga fruar använde förstås samma pulverråvara till båda rätterna, som våffelmixen från Ekströms. Många som växte upp på sjuttiotalet minns ännu matvåfflorna som serverades som en varmrätt innan sötvåfflorna. Den stora skillnaden var pålägget. Alla barn visste att man var tvungen att äta upp den första omgången med exempelvis ägg- och ansjovisröra på, innan man fick äta nästa omgång med sylt och grädde. Den som knystade något om att matvåfflorna inte var goda fick höra man minsann borde tänka på de svältande biafrabarnen i Afrika som gladeligen skulle smaskat ansjovisröra utan att klaga. Engagemanget för utsatta människor var aldrig långt borta. 

Det är viktigt att poängtera att vurmen för halvfabrikaten inte var knuten till någon särskild samhällsklass. Hos familjen Palme i Vällingby kunde det exempelvis serveras gratinerade torskblock med Campbells hummersoppa, som i så många andra hem. I vissa hem spädde man naturligtvis såsen med mjölk och i andra med grädde, men ingredienserna var desamma, liksom symboliken. Att äta halvfabrikat var att signalera att man var en modern familj, där båda vuxna hade fullt upp med sina karriärer och i det hänseendet var Palmes en familj i mängden.

Det är denna kombinerade modernitets- och förenklingslängtan som stod bakom den utveckling som sker parallellt under sjuttiotalet och åttiotalet i köket. Men samtidigt som maten förenklades i vardagen så krånglades den till när man fick gäster. Inför andra ville man visa sig modern, att man minsann hängde med och stod redo att med öppen mun ta sig an gastronomiska utmaningar. 

Under sjuttiotalet följde det italienska köket upp pizzasuccén med en ny hit: pasta carbonara. Det är makaroner på ett sätt som känns nytt och strax därefter utforskade vi svenskar spagetti, cannelloni och alla de sorter av pasta man kan hitta, precis som vi några år tidigare utforskat pizzamenyerna. 

Kanske är det inte så konstigt att ett folk som genom alla tider ätit mat som varit baserad på korn, råg och havre tog till sig rätter gjorda på vete, men vad som är anmärkningsvärt är hur fort det gick. När Lasse Holm framförde låten ”Cannelloni, macaroni” i det populära tv-programmet ”Razzel” våren 1986, ja då kunde många tittare både relatera till den kärlek till det italienska köket som är låtens kärna, och de rätter han sjöng om.

Campagnola, fiuggirola, quattro stagioni,
marinara, capricciosa, kan inte låta bli
Jag blir fascinerad, känner hunger, känner törst
Det gör mig passionerad, det gör mig fylld av lust

Pescatore, Vesuvio, La Bussola, Pompei
Oooohhhh, vad ni frestar mig
Siciliana, Al Tonne, Vegetariano
Oooohhhh, jag får aldrig nog

Mama mia
Pizzeria
Canneloni, macaroni och lasagne

I Paris, i New York City, London och Bombay
har man specialmenyer, ingenting för mig
Ge mig macaroni, canneloni och lasagne,
spaghetti och därmed pasta, bara nämn dem vid namn.

Pescatore, Vesuvio, La Bussola, Pompei
Oooohhhh, vad ni frestar mig
Siciliana, Al Tonne, Vegetariano
Oooohhhh, jag får aldrig nog

Mama mia
Pizzeria
Canneloni, macaroni och lasagne

Text: Lasse Holm.

I tv-programmet avslutas Holms framträdande genom att de tyska kockarna Werner & Werner dyker upp i bild. De var renodlat komiska figurer som spelades av Sven Melander och Åke Cato och hade som kännetecken att säga att de flesta ingredienser kunde bytas ut mot selleri. Deras förebild var kocken Werner Vögeli, som förknippades med att förespråka enkla och rustika råvaror i köket när han ibland gästade olika tv-program. På nittiotalet skulle ”tv-kock” bli ett begrepp för de kockar som introducerade nya smakkombinationer, nya rätter och nya kök för en bredare publik, men på sjuttiotalet skedde den sortens introduktioner i huvudsak på innekrogarnas menyer och i allehanda mattidningar.

En tidstypisk ny smakkombination var när kasslern fick oväntat sällskap av ananas på burk i den rätt som prosaiskt kallades för just ”Kassler med ananas”. I tidningarna tipsades svenskarna om chili con carne som en ny och bra bjudrätt. Politiskt engagemang kunde också omsättas i mat. En Nasi Goreng som försvenskats för att inte smaka så starkt kunde likväl signalera ett brinnande intresse för Asien och den sovjetiska rödbetssoppan Borsjtj att man hade ett rött hjärta som bultade för kommunistiska ideal.

Under den här tiden anpassade matbutikerna sig: sortimentet utökades med fler varianter och nya ingredienser. När varubussarna - dessa rullande Konsumbutiker som trafikerat Norrlands inland under flera decennier - parkerade för sista gången i mitten av 1970-talet berodde det på lönsamhetsproblem. Den bakomliggande orsaken var att matvanorna hade ändrats så mycket att bussarna inte längre kunde medföra alla de tidigare så exotiska råvarorna som kunderna nu ville ha. Även i byar som Smedbyn, Lillberg och i Sundom ville man prova på de nya smakerna och började därför åka till centralorten Råneå för att storhandla.

Tack vare McDonald’s, Clock och det snabbt växande antalet pizzerior omvärderas restaurangbesök under sjuttiotalet från något som endast skedde vid högtidliga tillfällen till något tillgängligt, avslappnat, billigt, och vardagligt.

En starkt bidragande orsak till det var Rikskupongerna som 1973 gav tjänstemän på många företag en möjlighet att äta en bra och subventionerad lunch. Regeringen stödde idén efter att en folkhälsoundersökning i början av decenniet kommit fram till att svenskarna slarvade med maten mitt på dagen. Det säger oss alltså att en majoritet av lönearbetarna i början av sjuttiotalet verkligen hade flyttat middagen från mitt på dagen till på kvällen. Genom att tjänstemän fick ut en del av sin lön i matkuponger bidrog det till att göra restaurangbesöket till en normal del av vardagen för många. 

Under avtalsförhandlingar i början av 1980-talet krävde arbetarkollektivet att förmånen även skulle gälla dem, som ett sätt att utjämna skillnaderna i löneförmåner. När kravet gick igenom fyrdubblades kuponganvändarna från 200 000 till 800 000 personer på mycket kort tid. 

Att så många svenskar plötsligt fick en del av sin lön i natura, eller i alla fall i en valuta som bara gick att använda på restaurang fick stora konsekvenser. Det är att likna vid ett gigantiskt stimulanspaket för en bransch som trots allt inte ändrats jättemycket under sjuttiotalet. Effekten blev att lunchrestauranger med olika inriktning poppade upp som vitsippor på de mest oväntade ställen i början av åttiotalet för att tillfredsställa det nya behovet. (Man undrar samtidigt vad som hade hänt om folkhälsoundersökningen visade att vi hade för dåliga skor och man istället infört fotkuponger som bara gick att använda i skobutiker.)

Reformens genomgripande betydelse för branschen är svår att överskatta. När jag talade med måltidsforskaren Richard Tellström om saken pekade han ut reformen som själva startskottet för dagens restaurangintresse, för den moderna svenska matscenen och ett närmande till kontinentala lunchvanor.

Observera: närmar sig. Inte blir kontinentala. När det nya svenska köket introducerades på åttiotalet tittade många missmodigt på de mjälla korsade morötterna som ställdes fram och som representerade det nya franska köket och insåg att man inte skulle bli mätt på det där. Man glömde då bort att morötterna bara var tänkta som en av flera rätter som tillsammans utgör en tillfredsställande måltid i mer civiliserade delar av Europa.

Det nya svenska köket var egentligen det nya franska köket, en anpassning av en kulinarisk rörelse som började växa fram under 1960-talet med den legendariske stjärnkocken Paul Bocuse i spetsen. Det var han som tillsammans med ett antal kockvänner myntade de tio budorden för god mat. De tre första slog an en särskild ton hos de svenska kockarna.  

• Undvik onödigt krångel. Matlagningen ska vara enkel och renodlad, portionerna små och uppläggningen elegant.  

• Förkorta koktiden och använd så låg temperatur som möjligt.  

• Använd färska råvaror av god kvalitet. Det var dagens säsongstänk i sin linda.

Först ut att anamma trenden på svenskt vis var Leif Mannerström och Christer Svantesson med restaurang Johanna, som öppnade i Göteborg 1974. Efter ett år blev man utnämnd till Sveriges bästa restaurang och gästerna fick vänta 14 dagar på att få ett bord. 

Men vanligt folk gick förstås inte på restaurang för att få uppleva något nytt, de ville ha en lunch som de blev mätta på. När ”dagens rätt” uppstod på menyerna var det alltså beteckningen på en enda rätt som gärna kunde betalas med Rikskuponger. Den var omfångsrik, varm och - viktigast av allt - mättande. (För säkerhets skull ingick dessutom alltid obegränsade mängder bröd att fylla bukhålan med.) 

Under nittiotalet fick maten också gärna vara lite hälsosam. Decenniet efter att arbetarrörelsen avslutat arbetet med att forma om samhällskroppen började svenskarna ta itu med den egna kroppen. Parallellt med att maten under sjuttiotalet blev ett sätt att skicka signaler och uttrycka en individuell livsstil började vi också prata om att vi tänkte lite grann på figuren. 

Det märktes bland annat i mejerihyllan. Föregångaren till mellanmjölken, mjölk med en procent fett lanserades 1983. Keso blev bantarmaten nummer ett, varför inte med lite skinka och avokado? Minimjölken var helt ny 1990 och lanserades med den lika nya modellen Emma Sjöberg i kameralinsens fokus. Hälsotrenden skulle sedan växa sig starkare och starkare för varje decennium som passerade och är ju fortfarande aktuell.

Den individuella livsstilen kunde också uttryckas i det engagemang man valde. Det var inte bara vi som tvingade i oss matvåfflor som tänkte på barnen i Afrika. 1985 arrangerades tv-galan LiveAid till förmån för de svältande barnen i Etiopien och markerade därmed början av en medialisering av ett engagemang som tidigare kanske varit mer privat. Protestmärken på ryggsäckar och rockslag var ett annat sätt att definiera sig genom de frågor man tog ställning för, exempelvis Rör inte min kompis-märket som kom i slutet av 1980-talet.

Seklets sista decennier var de mest kommersialiserade och det gällde även engagemanget. Gamla tiders bojkott ersattes med ”buycott”, det vill säga att man kanaliserar sitt engagemang genom att köpa från ”rätt” företag istället för att undvika att köpa från de dåliga. Ett nytt sätt att kanalisera sitt engagemang gjorde så intåg i våra liv: genom konsumtion.

Några år innan sekelskiftet började svenskarna därför prata om var vi köpt saker, vilka varumärken vi föredrar och vilka vi undviker eftersom vi hört att deras grejer är gjorda av barnarbetare. Det vill man inte förknippas med.

Det här var ämnen som diskuterades på 1990-talet över stora muggar mjölkigt kaffe och kanelsnäckor stora som CD-skivor när det fränaste man kunde besöka var en coffeeshop. Wayne’s Coffee var allra först och blev hippast eftersom kronprinsessan Victoria sågs sippa en latte där. Maten de serverade var dock italiensk, inte amerikansk som namnet antyder. Den populäraste rätten innehöll ruccola, körsbärstomater, mozzarella och en gnutta pesto som skramlade runt i en plastbalja till hälften fylld med kall pasta penne, som för att försäkra kunderna om att de verkligen blev mätta. Plastbaljan är en lika viktig tidsmarkör som innehållet ty med coffeeshopkulturen började svenskarna på allvar att ta med sig de lagade rätterna de just köpt. Take away. En annan av Wayne’s Coffees populäraste rätter var en ciabatta som i svensk tappning var en halvstor söt limpa som fyllts med pesto, mozzarella och soltorkade tomater. Frågan är om det finns någon annan mat som signalerar sekelskiftets gastronomiska ideal och strömningar som en pastasallad eller ciabatta? 

Ja, det skulle väl vara Tom Kha Gai i så fall. När Tina Nordström dök upp i programmet ”Mat” i Sveriges Television 2001 hade hon redan medverkat i ”Nyhetsmorgon” på TV4. Där bjöd tv-kockarna varje dag på inspiration och en fingervisning om vilken mat som var trendigast just nu. Men SVT hade en annan genomslagskraft och när ”Mat-Tina”, som hon snabbt blev känd som, lagat och provsmakat den thailändska vardagsmaten och försäkrat svenskarna det var ”jättegott” tvingades butikerna ladda upp med färsk koriander, ingefära och kokosmjölk i stora mängder eftersom Sverige fått en ny vardagsrätt. 

Del 4. Vad ska man bjuda på?

Dumt nog glömde jag fråga Robert Putnam om hans favoriträtt när jag mötte honom för några år sedan. Sedan några decennier tillbaka är han professor i statsvetenskap vid Harvard-universitetet. I början av sjuttiotalet spenderade han mycket tid i Italien för att studera det ideella engagemangets betydelse för olika regioners välstånd.

Kanske gillar han italiensk mat, eftersom han måste provat många regionala specialiteter samtidigt som han förde anteckningar och drog slutsatsen att förtroendekapital skapas när man umgås med andra och engagerar sig ideellt. I de regioner där det ideella engagemanget är utbrett, som i norra Italien, är också välståndet stort. I södra Italien är det däremot inte så mycket bevänt med föreningslivet. Putnam menar att det är orsaken till att södra Italien alltid varit fattigt.

Som bekant gör det inte maten därifrån mindre läcker, men det kommer att glädja den som skriver en inköpslista och har en tajt budget. Rätter som beskrivs med uttryck som ”rustika” eller ”med gamla anor” är oftast romantiserad bondmat. Billig, mättande föda gjord på alldagliga ingredienser som fanns i överflöd och som höll sig länge. 

På Sicilien, en ständig eftersläntrare i alla tabeller över italienska tillväxtregioner, har de knappa omständigheterna för vanligt folk alltid präglat deras kök. Receptet för ”Maccu di fave” består exempelvis av torkade och mosade bondbönor (lättodlat), lök (billigt) och vild fänkål (gratis) som kokas sönder till en tjock och krämig soppa som inte är helt olik sin svenska motsvarighet, potatis- och purjolökssoppa. 

När tiotusentals sicilianer lämnade ön i slutet av 1800-talet för att söka lyckan i Amerika tog de med sig sin mat, däribland den sicilianska pizzan. Den skiljer sig från fastlandspizzan på en väsentlig punkt: botten är mycket tjockare. Det beror förstås på att mjölet är den billigaste ingrediensen i en pizza och genom att öka volymen i brödet kunde sicilianerna snåla med tomatsåsen och övriga ingredienser på toppen och likväl åstadkomma något mättande. Den amerikanska pizzans rötter hittar man alltså på Sicilien, inte i Neapel. Sedan dess har den sortens pizza blivit amerikansk vardagsmat, med en lång rad lokala varianter, däribland pizza på napolitanskt vis. 

I Ohio är man känd för att ha kombinerat de två pizzatraditonerna på sant amerikansk manér: allt på en gång. Beställer du en pizza Cleveland-style får du en pizza som både har en tjock botten och en generös skopa tomatsås ovanpå. Det hela är toppat med lokal stolthet i form av ett väl tilltaget lager riven cheddar. (Om det ligger någon sanning i påståendet att Ohio har nationens bästa cheddarost är omöjligt att avgöra för en europé. Osten smakar nämligen ingenting.)

Hursomhelst. Pizza skulle mycket väl kunna vara Robert Putnams favoriträtt, eftersom han växte upp i fiskebyn Port Clinton i Ohio vid Eiresjöns strand, ett par mil väster om Cleveland. De rätter man fäster sig vid i sina formativa år är ofta den mat man håller högre än andra. Det ligger därför en hel del sanning i påståendet att man inte ändrar pizzapreferens efter att man fyllt trettio. Själv har jag beställt Margherita i mer än ett decennium nu.

Robert Putnam är en fixstjärna inom statsvetenskapens fält, ett referensmärke som förr eller senare alltid blir nämnd vid namn och får sin forskning summerad när engagemangets betydelse för demokratin ska avhandlas. Det som ledde dit var en artikel som han fick antagen i den ansedda forskningstidskriften Journal of Democracy i januari 1995. Rubriken löd ”Bowling alone - America’s declining social capital”. Det som fick Putnam att fatta pennan var att han genom sin forskning upptäckt att medlemstalen i bowlingföreningarna fallit under flera decennier och ville slå larm. Han hade en personlig relation till sporten. Som tonåring i slutet av 1950-talet var Putnam engagerad i den lokal bowlingklubben i Port Clinton och deltog i seriespel med klubbar från andra städer. Det kan inte uteslutas att han och de andra ungdomarna drack öl och åt pizza efteråt. 

I artikeln visade Putnam att den sortens informella sammankomster, där människor som delade ett intresse formade och stärkte relationer med varandra tycktes bli allt mera sällsynta. Inte nog med att medlemstalen i bowlingföreningarna minskade och att allt färre deltagit i seriespel som han hade gjort, en liknande utveckling kunde spåras i många andra sammanhang. Han hänvisade till undersökningar som pekade på att det blivit allt mera sällsynt att bjuda hem folk på middag och att andelen singelhushåll ökade snabbt över hela världen. Läget verkade akut. 

En av de som blev uppmärksammade på artikeln var president Bill Clinton. Han förstod instinktivt faran i att människor slutade att träffas och dricka öl och käka pizza, en sysselsättning som personligen låg presidenten varmt om hjärtat. En inbjudan till Vita Huset skickades till Putnam och det efterföljande mötet tolkades av många som att artikeln fångat något av stor vikt för samhället.

Det fick många i den ideella sektorn att läsa artikeln, särskilt de som känt en gnagande olust inför de fallande medlemstalen. När Putnam utvecklade resonemanget i bokform år 2000 läste många även boken. I ideella kretsar blev Putnams teorier en lika stor snackis som ”den nakne kocken” Jamie Olivers avslappnade förhållningssätt till matlagning hade blivit för hela svenska folket vid den här tiden. 

De faktorer som Putnam anklagade för att vara orsaken till det minskade engagemanget i samhället var samtidigt tecken på en samhällsutveckling där många fått det bättre. Hemmafruns val av karriär utanför hemmet, den nya vanan att veckohandla med bil på köpcentrum utanför stadskärnan, tv-apparaternas intåg. I Putnams ögon var det tecken på en utveckling där stunder av gemenskap eroderats av utvecklingen. 

Om ingen var hemma på dagarna uppstod inga spontana samtal över staketen i villaområdena. Om familjens inköp av råvaror koncentrerades till ett enda tillfälle och skedde genom självplock blev det inga tillfällen att vårda och fördjupa relationer i kön hos slaktaren och bagaren eller med personen bakom disken i grönsaksståndet.

Han talade engagerat om detta även när jag träffade honom. Från min plats i auditoriet i en av föreläsningssalarna på Stanforduniversitetet förvånades jag först över det engagemang han trots allt visade inför de grafer som han måste visat tusentals gånger under de knappt två decennier som hunnit förflyta sedan artikeln gavs ut. Putnam var egentligen inbjuden för att tala om en senare bok men som alla stora stjärnor förväntade publiken att också få höra hans klassiker live, vid sidan om det nyare materialet.

När han talade om det sociala kapitalet var rösten animerad och ansiktet högrött, som om det var den allra första gången han varnade för detta. Putnam förde mina tankar till Paul Revere, som tillskrivits rollen som den ensamme ryttaren som uppmärksammade kolonierna på att brittiska trupper börjat röra på sig. När jag talade med Putnam efteråt framkom det dock att den röda ansiktsfärgen inte var resultatet av engagemang utan av att han glömt smörja in sig med solkräm föregående dag under en vandring i full sol i nationalparken Yosemite.

Den starka önskan om medborgarnas självständighet och möjlighet att i alla sammanhang kunna välja efter eget huvud hade uppfyllts till priset av minskad kollektivism, till allas stora glädje. Ett minskat engagemang för det gemensamma verkade överraska många, trots att det bara var den andra sidan av utvecklingens mynt. Om man bett böner om att regnet ska upphöra kan man inte klaga när man får som man vill och skördarna är drabbade av torka.

I sin bok satte Robert Putnam ord på den oro som många föreningsmänniskor känt, och gav med sina siffror tyngd åt en diffus instinkt som sa att något hade hänt med engagemanget under de senaste åren. Som alla framgångsrika självhjälpsböcker kom ”Den ensamme bowlaren” att fungera som en bekräftelse på en känsla man haft, formulerade en tydlig problemställning och vilka stora effekter det kunde få, samt erbjöd lättillgängliga lösningar.

Att jag ångrar att jag då glömde fråga professorn om hans favoriträtt beror på att jag har en idé om att det skulle kunna ge mig en större förståelse för hur han tar in och analyserar världen. Om Putnam till exempel hade svarat att han älskar mac n cheese, denna barnsligt intetsägande amerikanska version av stuvade makaroner, hade det bekräftat min teori att mat inte betyder särskilt mycket för honom. Jag håller det för mer sannolikt att han svarat något amerikanskt och kanske typiskt för Ohio, som en Sloppy Joe. 

Det är en rejäl macka som sägs ha sitt ursprung i Scottsdale, ett arbetarklassområde i Cleveland, under depressionen. Billig köttfärs smaksätts med lök, Worcestershire-sås, ketchup, salt och peppar och läggs mellan de två delarna i ett hamburgerbröd. Det är en smakrik rätt till en liten penning som kan ätas med nävarna, tröstmat i en orolig tid. Beroende på plånbok och smak kan man addera andra tillbehör - ost, majonnäs, senap, lök och champinjoner - vilket gör gränsen mellan en Sloppy Joe och en hamburgare obegriplig för alla som inte är från Ohio. För dem smakar varje tugga nostalgi, vilket är en smak som de inte kan få på McDonald’s.

Det omskakande och oroande budskapet i Putnams bok gjorde att medlemsvärvning skrevs högst upp på föreningarnas att-göra-listor. Diverse nya grepp provades för att nå dessa mål. Att man behövde förnya sig förstod ju alla. De gamla metoderna verkade inte ha gett önskat resultat. Krassa ekonomiska skäl bidrog naturligtvis. Med minskade medlemsintäkter minskade också bidragen från det offentliga, som utgick från antalet engagerade. De flesta föreningar misslyckades likväl i sina ambitioner. 

Unga människor verkade inte vilja bli engagerade och man sökte efter förklaringar. Var det tidsandan? Var det tekniken? Var folk för upptagna med att stoppa nya kulinariska innovationer i munnen? Var det kanske en kombination? Istället för att gå ut och förändra världen valde ju många att sitta hemma och mysa och trycka i sig tidstypisk plockmat framför dumburken. Lösgodis i skojiga färger (1980-tal), chips i skojiga smaker (1990-tal) och tacos med skojiga tillbehör (2000-tal). 

Eller var det själva ”engagemangserbjudandet” som det var fel på, undrade föreningarna på ett för tiden typiskt marknadsanpassat vis. Kändes föreningsmedlemskap inte skojigt nog, kanske? Önskade folk något mer än rätten att påverka och rösta och annat som följde med medlemskapet? Var tiden kommen för att erbjuda folket skådespel, utöver brödet? Frågetecknen var många hos de arbetsgrupper som tillsattes för att utveckla en medlemsstrategi. De flesta tycktes dock landa i liknande slutsatser. 

Lösningen var kanske att göra som McDonald’s och locka de unga med en leksak, vid sidan om hamburgaren? Resultatet blev medlemsförmånerna, ett antal ekonomiska fördelar som var villkorade att man betalat sin avgift och blivit en del av kollektivet. Medlemmar erbjöds nedsatta försäkringspremier, hyra av familjelägenheter i Tandådalen till specialpris och 25 procent rabatt på Svenska Porslins- & Glasvaruaktiebolagets sortiment när man värvade en vän. 

Till en början verkade det fungera. Kollektivet stärktes genom att individens fördelar betonas, på bekostnad av den kollektiva idén. Många organisationer vittnade rusigt om hur förmånstänkandet fick medlemstalen att stabiliseras! 

Nya medlemmar fick del av förmånerna utan jobbiga krav på motprestation eller petiga frågor om de överhuvudtaget var engagerade i frågan som föreningen drev. För att göra det så lätt som möjligt att rekrytera medlemmar ställde Motorförarnas Helnykterhetsförbund bara ett enda krav innan man beviljades medlemskap. Det är talande att det inte handlade om huruvida den sökande var helnykterist eller ej. Kravet var att man hade betalt medlemsavgiften. Därefter fick man en del av förmånerna ovan, plus den som var allra mest lockande för många: billigare bilförsäkring hos Folksam.

Facket resonerade på samma vis. För att inte uppfattas som irrelevanta i en tid när folk inte längre tycktes förstå poängen med att vara fackligt engagerad tog många fackföreningar det häpnadsväckande beslutet att tala ännu mindre om kraften i att förhandla som ett kollektiv. De som gick allra längst och blev allra framgångsrikast var Unionen och Vision, två förbund som för att markera brottet med historien passade på att byta till nya namn som klingade modernitet.

Hos Vision ersattes idén om att förändra livsvillkoren för många med individuella förmåner som karriärcoaching och löneförsäkring. Man skrev uttryckligen på sin sajt att ”i fokus för allt står du och dina visioner” och framstod därmed som något slags facklig gör-det-själv-verkstad, en lättsmält buffé där ingen behöver välja något de inte gillar.

Vad Unionen blivit var enkelt att se - ett försäkringsbolag - även om det aldrig uttryckes exakt så. På sajten listades fördelarna med att vara medlem likt rätterna på en restaurangmeny. Inkomstförsäkring. Juridiskt stöd. Tillgång till lönestatistik. Studiestöd. Med mera. Strategin med att servera individanpassade fördelar istället för ideologi fungerade så bra att Unionen raskt blev det enskilt största fackförbundet i landet. Det väckte uppmärksamhet utanför landets gränser och snart vallfärdade fackföreningar från hela Europa till Unionens kontor. De kom till Olof Palmes gata 17 i Stockholm likt pilgrimer, med längtan efter klarhet. De lämnade desillusionerade, nedslagna över att svenskarnas budskap var att vägen till frälsning krävde att avsäga sig den ideologiska kärnan.

Till fackförbundens försvar kan anföras att det på sätt och vis var denna insikt som Socialdemokratiska Arbetarepartiet fått redan på 1930-talet och som fackföreningarna nu, först sjuttio år senare, kopierade. Det politiska, viljan att förändra, tonades ner till förmån för det pragmatiska. För facken var ändamålet var inte längre förändring utan försäljning och det helgade medlen. 

Var förresten inte föreningarnas insikt också ett sätt att slå vakt om svenskarnas engagemang? Genom att medlemstappet bromsat upp och i flera fall ökat igen bidrog de till att åter fylla på det sociala kapitalet. Var det inte exakt detta som Putnam uppmanade dem till i sin bok?

Samtidigt verkade det onekligen som om föreningarna läst Bibeln som Fan skulle gjort, att de genom sitt kundorienterade och marknadsmässiga sätt att försöka ge folk vad de vill ha, offrat sig själva? Genom att locka med förmåner som gynnar individen istället för kollektivet hade man gjort sig till en leverantör av utbytbara nyttor och förvandlat medlemmarna till konsumenter. 

Det finns ju inga sakliga skäl för att betala mer för Arlas minimjölk om en konkurrent erbjuder samma sak billigare. Om en annan förening erbjuder ännu bättre rabatt på Folksams bilförsäkringar - vilka rationella skäl finns då för någon att fortsätta vara medlem i Motorförarnas Helnykterhetsförbund?

Samtidigt som Unionen, stärkt av framgångarna med inkomstförsäkringen, står finansiellt starkare än någonsin är man sålunda ideologiskt fattigare än någonsin. Dessutom är man sårbar. Den dagen Skandia börjar erbjuda inkomstförsäkringar med exakt samma förmåner, fast 50 kr billigare, är ju Unionens dagar räknade! (Minns att Skandia lanserade sin banbrytande Eva-försäkring 1959 som då gav de förvärvsarbetande kvinnorna livsskydd eftersom man identifierat en lucka på marknaden då försäkringssystemet bara erbjöd män detta. Att tro att Skandia inte skulle kunna erbjuda inkomstförsäkringar igen är naivt.)

Nej, om man är ute efter ideologi, vill få löften om förbättring, nära fantasin och handlingskraften, få stimulans åt drömmar och visioner verkar det som om man måste vända sig någon annanstans än fackförbunden.

Låt mig kort pausa och erkänna att jag är medveten om att det här resonemanget kan låta som kritik mot det nya, en klagosång som den nostalgiska flygeln i varje fackförbund sjungit många gånger förr. ”Det var bättre förr!” Även om deras ståndpunkt är begriplig är den förlegad. Visst, nog önskar man att man skulle kunna attrahera folk på samma sätt som man gjorde förr igen. Visst önskar man att det skulle kunna gå enklare, att människor förstod att uppskatta den roll som fackföreningarna kan spela, att de skulle se vikten av att arbeta för att minska rattfylleriet, motverka utslagningen på våra gator, alla de där grejerna. Så mycket enklare det hade varit! 

Men eftersom verkligheten ser annorlunda ut finns det ett huvudproblem med de konservativa falangernas önskan om att göra något annat än den förmånsfokuserade värvarstrategi som så många förbund nu tillämpar. Det är att de helt saknar en idé om en alternativ strategi eller ens enskilda aktiviteter som skulle ge samma utfall. Trots allt funkar ju den nya strategin.

Jag förstår också om mitt resonemang kan låta högerkonservativt. Att det kan uppfattas som samma gamla kritik som i stort sett ständigt hört från borgerligt håll, i alla fall sedan Bismarcks dagar, och som går ut på att behovet av folkrörelser som engagerar sig för arbetarnas villkor är överspelat. 

Min problematisering av hur fackförbund och andra föreningar agerar är dock en kritik som snarare kommer från vänster än från höger, en kritik som handlar om att lära sig av historien snarare än att omfamna den. Jag anklagar rörelserna för att de förlorat kontakten med sin ideologiska grund och vad är då vitsen med att överhuvudtaget se sig som en ideell organisation? Den nya strategin kanske är rätt för att attrahera nya medlemmar i stora skaror (siffrorna tyder på det) men den hjälper inte för att behålla medlemmar den dagen när privata aktörer väljer att matcha förmånerna. 

Paradoxalt nog verkar alla dessa organisationer som orienterat sig själva efter marknadens behov glömt bort att en av de viktigaste förutsättningarna för att klara sig på en konkurrensutsatt marknad är att ha en USP, en unique selling point, att inta en position som ingen annan har. Man behöver inte vara Kalle Blomkvist för att upptäcka den. Jämför själv: ”ideella organisationer” och ”organisationer”. Det som skiljer dem åt är det som är värt att slå vakt om.

Jag blir faktiskt förbannad när jag tänker på det. Jag får lust att söka upp någon som sitter i en organisation som är lite på dekis eller hamnat lite snett och strängt utbrista: ”Sluta sura över att ingen söker upp er och ge er ut på fysiska och digitala torg där medmänniskorna är! Sluta mumla - tala tydligt om de värderingar ni står för! Och sitt inte bara där - stå upp, med raka ryggar och stora fanor! Jamen sträck på fanorna för fanken, så att andra kan se vad det står på dem, vad ni vill och vad ni tänker göra!” 

Del 5. Ett recept på engagemang

Inom många folkrörelser finns en nostalgisk längtan efter gårdagens engagerande recept. Åh, minns ni vad många medlemmar som kom till årsstämman på sextiotalet och tog för sig av falukorven efteråt? Åh, minns ni hur lätt det var att samla engagerade runt en fonduegryta på sjuttiotalet? 

Det hjälper föga. Om ingen vill äta den mat man lagat måste man försöka att koka ihop något nytt. Dessutom får man inte glömma att smaklökarna ändrats, utbudet utvecklats och barndomens rätter inte ger samma tillfredsställelse längre. Falukorven med tomat, ost och senap är inte lika spännande, matvåfflan med ägg- och anjovisröra lockar inte längre när det finns tusen andra lättlagade rätter som smaklökarna längtar efter. Pizza, Big Mac. Kebab. Tom Kha Gai. Sushi. Tacos. Den som drömmer sig tillbaka till en tid när det var lätt att skaffa medlemmar drömmer sig också tillbaka till ett Sverige utan all denna mat. 

Ett Sverige där Olof Palme aldrig fick uppleva fredagsmys på det sätt vi idag tar för en självklarhet. Ett land där det inte fanns några kebabställen där socialdemokraterna kunde tröstäta på valnatten 1976. Ett folkhem utan hämtpizza. Tanken svindlar.

Att fråga sig varför svenskarna inte verkar vara engagerade på samma sätt som förr är som att ställa sig frågan om varför svenskarna inte äter samma mat som förr. Svaret är likartat: utbudet har ökat, vanorna utvecklats och våra preferenser har förändrats.

För den som söker bevis för denna utveckling är Sara Danius metod tillämpbar. I sin essäsamling ”Husmoderns död” (2014) rekommenderade hon att man ur bokhyllan tog fram Bonniers kokbok från nu och den tid man önskade undersöka, lade dessa sida vid sida och jämförde. Förändringarna i kokkonsten och konsumenternas preferenser avslöjar hur mycket normerna förändras under en handfull decennier.

När vi mäter engagemang i medlemstal och jämför 1960-talet med vår tid bygger det på ett antagande att medlemskap upplevs som lika relevant nu som då. Men Sverige nu är ett helt annat Sverige än då. Nu omfamnar vi fusion med inspiration från det bästa i olika kulturer. Då gällde det homogena, det svenska, det traditionella. (Här talar vi både om maten och samhället.)

När Lisbeth Palme med största sannolikhet lägger upp stekt falukorv, ägg och potatis på Olofs tallrik den där kvällen i maj 1964 serverade hon både kolhydrater och koder om hur de önskade uppfattas. Skulle den nuvarande statsministern vilja skicka samma folkliga signaler måste det ligga tacos på tallriken. Det finns förstås de människor som fortfarande äter samma favoriter som de åt för sextio år sedan, men att utgå från dem när man ska säga något om svenskarnas matvanor vore naturligtvis vansinnigt.

Många som med oroad röst talar om det förändrade engagemanget i samhället med hänvisning till fallande medlemstal glömmer bort att svenskarnas matvanor genomgått en förbluffande stor förändring under samma tidsperiod. Varför skulle våra engagemangsvanor inte spegla tiden på samma sätt som matvanorna? Plötsligt blottas tankefelet: fel mätetal ger fel slutsatser. 

Att utgå ifrån medlemstal var relevant när det inte fanns så många andra sätt att engagera sig, men är det inte längre. Nuförtiden säger medlemstal endast något om hur många medlemmar man har, inget annat.

Det är begripligt och förlåtligt att göra fel. Vi återvänder alltid till barndomen, förr eller senare, och romantiserar den ofta. Den mat som ställdes på bordet smakar aldrig så bra i stunden som den gör när vi framkallar den i minnet. Putnam mindes sin tid i Port Clintons bowlingförening med nostalgisk värme, och kanske var det därför som han utsåg just den tiden, slutet av 1950-talet, till nollpunkt i sina mätningar.

Om vi väljer ett mera objektivt mätetal, som att undersöka hur svenskarnas ideella engagemang utvecklats under de senaste årtiondena, kommer vi att finna att det varit förbluffande konstant. I långtidsstudierna om svenska folkets ideella engagemang som bedrivits vid Ersta-Sköndals högskola under många år står det svart på vitt: ungefär hälften av svenskarna är ideellt engagerade och så har det varit i många år, trots regeringsskiften, generationsväxlingar och en förändrad omvärld!

En större fråga är varför människor engagerar sig? Svaret är enkelt och personligt: för att de vill. Till syvende och sist är det bara det: för att de vill. Inte för att någon säger till dem, uppmanar dem, lockar dem, hotar dem. Bara för att de vill.

Vad som får olika människor att vilja engagera sig är lika personligt som våra favoriträtter. Det som får saliven att rinna till hos den ene skapar kräkreflexer hos någon annan. Med tanke på dagens breda utbud kan man inte längre förutsätta att stora grupper gillar samma saker, som man kunde förr, när valmöjligheterna var små.

Vad vi stoppar i oss är personligt men varför vi äter är i grunden universellt: för att bli tillfredsställda. Samma sak gäller engagemanget. Tillfredsställelsen föder fortsatt engagemang. Samma sak kan uttryckas som ”att man känner att man får något tillbaka”.

I grund och botten engagerar vi oss för att vi vill och fortsätter engagera oss när vi känner att den nedlagda tiden, energin, kunskapen gett oss något tillbaka materialiserad som ett tack från en pensionär, en nymålad vägg, en genomförd fotbollsträning, en avslutad nattvandring, en lyckad avtalsförhandling, en nykter månad eller ett vunnet kommunalval. 

Exakt vad det är som får oss att känna att vi får något tillbaka varierar naturligtvis mellan olika personer och varierar dessutom hos samma person över tid. Det här leder oss till den kanske mest svårsmälta insikten för ideella organisationer av alla storlekar, smaker och inriktningar som försöker förstå samtidens förhållande till det ideella engagemanget - alla är olika. 

Som om inte det räckte: Alla människor kommer inte vilja engagera sig. De som engagerar sig vill göra det på olika sätt. De som engagerar sig på samma sätt vill engagera sig för olika saker. De som engagerar sig för olika saker vill engagera sig på olika tider. De som engagerar sig på olika tider vill engagera sig olika länge. De som engagerar sig kort kan plötsligt vilja engagera sig längre, och tvärtom. Eller för att låna en vacker formulering från Olof Palme, hämtat ur talet på SSUs kongressfest: ”Varje människa bär sitt ändamål inom sig själv.” 

Vi kan glädja oss åt att det svenska engagemanget på det hela taget är stort och stabilt. Tillsammans med amerikanerna är vi mest engagerade i världen. Men - och det är ett stort men - hur vi väljer att kanalisera det förändras lika snabbt som våra matvanor, utvecklas i samma takt som sortimentet i en mataffär.

Numera kan engagemanget dessutom köpas där, på hyllorna. Om politik är att vilja är också ett köp av en ekologisk och närodlad vara ett sätt att utföra en politisk handling, att engagera sig för något. Att konsumera engagemang på det här sättet är en oerhört modern idé. Ville man påverka arbetsförhållandena på sydafrikanska vingårdar förr var ett medlemskap i Afrikagrupperna ett bra sätt. Idag räcker det med att dricka ett Fairtrade-märkt vin för att känna sig lite ansvarsfull.

Då, på den gamla bruna tiden när maten piffades upp med aromatkrydda, var engagemanget ofta smaksatt med ett kryddmått plikt. Det vanligaste sättet att bli engagerad har i alla tider varit att man blivit inbjuden, fått frågan från någon annan. Det gäller än men dagens unga tar sig samtidigt rätten att själva starta ett engagemang i någon fråga utan lov.

Statsvetaren Erik Amnå har myntat begreppet stand-by-citizens, alltså en grupp som inte är engagerad idag men som är redo att bli det när de anser att omständigheterna kräver det. Det är ofta någon ur den här gruppen som drar igång stora Facebook-kampanjer på kort tid och till synes från ingenstans.

Eftersom deras lojalitet är med den aktuella frågan snarare än med en enskild organisation har de på senare år kommit att betraktas som en slags ”nomader i nuet”, för att använda sociologen Alberto Meluccis formulering. Det fångar något centralt, även om jag dock anser att det vore att reducera engagemanget till något ytligare än vad det i själva verket är. 

Att dra slutsatsen att yngre generationer inte intresserar sig för att förändra sin samtid genom att bedöma dem efter sin egen måttstock är ett tankefel som äldre generationer gjort i, ja generationer. När agitatorerna som tände arbetarrörelsens eld betraktade de politiska tjänstemän, som fyra decennier senare börjat dra upp linjerna för folkhemmet, såg de bara en platt ritning och förfasade sig över att tjänstemännens låga verkade svag och visionerna endimensionella. De förstod inte sina efterföljares engagemang.

Nej, att dagens unga tar sig rätten att engagera sig i de frågor de själva finner intressanta och aktuella tyder på att de gör just det som Olof Palme uppmanade SSUarna att göra 1964. De provar ständigt saker på nytt, betvivlar auktoriteten hos fakta och tvivlar på auktoriteter.

Finner de att ingen av dagens organisationer inte ser det de ser, inte förstår deras perspektiv, startar de något nytt. Engagemanget finner alltid en väg. 

Att gamla organisationer anser att ungdomarna är lite väl smalsynta eller kortsiktiga i sitt fokus på en enskild fråga är lätt att förstå. Det kommer nämligen ur en dåligt höljd indignation över att befintliga organisationer inte längre betraktas som den självklara kanalen för att förändra samhället som tidigare. 

Höjer vi blicken inser vi naturligtvis att förändringen är positiv och att det ökade ifrågasättandet av ideella organisationer av alla färger och former är samhällets försäkran om den ideella sektorns fortsatta vitalitet och existens! 

Det är klart att det ställer nya krav på de organisationer som lever på att de flesta människor tar dem som en självklarhet, antar att de alltid funnits, antar att de alltid kommer finnas. 

Dock: Memento mori. Inte ens ideella organisationer är odödliga. En stor del av organisationerna i den ideella sektorn är yngre än tio år och de allra flesta organisationerna kommer att dö innan de fyller hundra. Om alla som är engagerade i IOGT-NTO känner att de kan kanalisera sitt engagemang för att minska bruket av alkohol och narkotika i samhället via andra kanaler, ja då är det inte bara så att IOGT-NTO kommer att dö, då ska IOGT-NTO dö! Det är en naturlag.

För oss som inte var med när den gamla feodala ordningen föll samman i samhället under förrförra seklet och alltså inte fick bevittna hur folkrörelserna och andra organisationer växte fram i det som historikern Torkel Jansson kallade för ”ett sprängfyllt tomrum” är det svårt att tänka oss hur det skulle se ut utan dem. Vi tar dem för självklart. 

Men det sprängfyllda tomrummet hör inte bara historien till. Det uppstår fortfarande i människors hjärtan och förvandlas till ett blossande engagemang när någon får korn på en fråga som ingen etablerad organisation adresserat, eller adresserar på ett gammaldags sätt. 

Det uppstod i den unge Johan Wendts hjärta och blev Mattecentrum när han insåg att alla inte hade samma tillgång till gratis hjälp i matte, oavsett bakgrund, kön, ålder eller kunskapsnivå. Det började i Lina Thomsgård och växte till Rättviseförmedlingen när hon insåg att media hade problem att hitta kompetenta experter som representerade Sverige, snarare än vad som ansågs vara normen inom olika områden.

Det är bara två exempel på att moderna folkrörelser alltså uppstår på samma sätt som de gamla. Den stora skillnaden är alltså sättet som engagemanget kanaliseras, nu och förr. Utbudet av olika sätt att kanalisera sitt engagemang är den stora förändringen, inte engagemangsnivån. Vardagsmaten ändras, och så även hur vi väljer att driva frågor. Minns dock detta: engagemanget finner alltid en väg. 

För de ideella organisationer som nu vill engagera människor för frågor de brinner för vill jag rekommendera ett besök på närmaste lunchrestaurang. Väl där skulle jag vilja att man tänker på att dagens rätt i princip inte existerar som begrepp innan 1980-talet. Den slog igenom samtidigt som rikskupongerna och valde man den fick man äta varierat och dessutom till lite lägre pris. Men blev man mätt på det? Ja, redan från början var portionerna stora och tillbehören många (alltid bröd, smör, ofta sallad, ibland dryck). 

För att pressa råvarukostnaderna blir bulken i all lunchmat billiga sädesslag eller rotsaker och 1980-talet var decenniet när halvfabrikaten på allvar släpptes in i restaurangköket efter att de omfamnats av vanligt folk. Det är orsaken till att dagens rätt på 1980-talets påminde en hel del om 1970-talets vardagsmat. Hej igen, ugnsgrillad falukorv med spaghetti!

Idag är dagens rätt ofta tre: en fisk, en kött, en vegetarisk. Förr kunde man anta att en liten heterogen grupp tjänstemän på, säg, Rosenbad, skulle göra samma val från menyn, givet att de enats om restaurang. Inte längre.

Jag konstaterade tidigare att det vi väljer att äta är ett sätt att uttrycka en individuell livsstil. Det märks tydligast under lunchen, vår mest politiska måltid. Valet av lunchrätt måste funka i arbetskollektivets ögon, får inte skapa konflikter eller leda till att man signalerar något man inte vill vara. Politik är att äta.

Ett vanligt sätt att lösa det, att låta alla kanalisera sitt engagemang genom maten, är att alla hämtar vad de vill äta från sin favoritrestaurang och sedan möts i lunchrummet med en DQL från Panini (en sallad av dinkel, quinoa och linser med grillad lax och fetakräm), en dagens husman från det där stället på hörnet eller en grillad dagens sub, Spicy Italian, från Subway.

Allt detta måste ideella organisationer förhålla sig till för att lyckas. Men låt mig ändå sammanfatta lärdomarna för ideella organisationer som vill skapa och bibehålla engagemang till något som kanske inte är så mycket ett recept, som ett manifest.

För det första: slå vakt om inriktningen och håll er till den!

Att värna om sin ideologi och sin historia är lika viktigt för en organisation som matkonceptet är för en restaurang. En gäst som kommer till Operakällaren och förväntar sig att finna klassiska sillinläggningar på smörgåsbordet kommer ofelbart bli besviken om hen finner att köket anpassat receptet i hopp om att hoppa på den senaste mattrenden. 

För det andra: inse att ni inte passar alla.

En del gillar inte husmanskost hur mycket man än trugar, en del skulle aldrig tänka sig att stoppa något från McDonalds i munnen. Men det är okej. Inte ens folkrörelser attraherar alla. Därför är det så viktigt att man inte låser dörren när någon som representerar något man inte väntat sig närmar sig. Alla måste få vara välkomna.

Att ändra menyn temporärt kan göra att nya personer upptäcker restaurangen men det måste ske med respekt för det gamla. Bland fackförbunden hittar vi några av de mest angelägna försöken att introducera nya rätter på menyn, samtidigt som de gamla paradrätterna glömts bort. ”Ideologi” är ett ord som ofta saknas i navigationsmenyerna på deras hemsidor. Lösningen är inte så enkel som att bara servera de gamla rätterna på nytt, men att poängtera att de finns, att det är där köket har sin bas. För låt oss vara pragmatiska: om Unionen attraherar massor med gäster med sin försäkringssufflé så är det förmodligen klokt. Men för att inte riskera att stå med en tom lokal när nästa ställe erbjuder en ännu större sufflé är det klokt att också servera lite mättande ideologi då och då.

För det tredje: ge folk en matsedel att välja från.

En gillar dagens rätt (någon av de tre), en annan föredrar kökets klassiker, en tredje tar bara en sallad. Allt engagemang utgår från lust och från personliga preferenser, vad man är sugen på att göra och hur man vill känna sig efteråt. Små rätter lockar mer än stora. Korta och tydligt avgränsade volontäruppdrag likaså. 

Sedan finns det såklart de som gillar take-away och som vill göra uppdrag på distans. Och vi har de som vill äta ostört samt de som vill göra det tillsammans med alla sina kollegor, på arbetstid, som ett sätt att lära känna varandra. De måste också få vara välkomna att ta för sig och att bidra. Organisationens arbete är att hålla det ideologiska köket igång, inte värdera de olika rätter som de engagerade väljer.

För det fjärde: man måste bli mätt och belåten.

För att människor ska känna att deras engagemang var meningsfullt måste de kunna känna effekten av det.

För det femte: var rädd om stammisarna.

Samtidigt som det är av största vikt att sluta göra skillnad på de som vill engagera sig och strunta i om de är medlemmar eller inte ska inte medlemskapet ignoreras. De som blir medlemmar måste förstå att det ger dem möjligheter att påverka organisationens utveckling och vad som står på menyn imorgon. 

Likväl finns behovet av omedelbara fördelar, vilket skulle kunna tillfredsställas genom att ge medlemmar förtur till alla volontäruppdrag, enligt samma princip som stammisar har lättare att få bord på krogen. Krogen ställer inga krav på hur ofta de ska äta, men när de dyker upp får de en extra kram.

Åren kommer och går men enligt statistiken verkar det svenska folkets engagemang att bestå. Det är med alltså med engagemanget som det är med vår kärlek till falukorven, denna trogna bundsförvant till råvara som alltid funnits där som en hörnsten i den svenska vardagsmaten. 

Bjöd man på falukorv på 1960-talet var sannolikheten stor att den antingen var stekt och serverades med stekt ägg och potatis, eller gjord i ugn med pulvermos, senap och ketchup. När jag sökte på den populäraste receptsajten idag fick jag 87 träffar på recept som svårligen låter sig kategoriseras i enkla grupper. Det är korv stroganoff med rökt fläsk, paprika och rosmarin, Stekt falukorv med Texas hot benas och Enkla falukorvssalladen. Korvpytt med senapskräm. Falukorv på medelhavsvis, texmex-vis, á la Per Morberg, eller á la LCHF. Falukorvsfajitas med avokadosalsa. Indisk gryta med falukorv. Falukorvspizza. Gratinerad kalkonfalukorv med blått potatismos. Mozarellafylld falukorv med ajvar. Risotto med falukorv. Tournedos på falukorv med gräddat potatismos och senapskräm. För att nämna några.

Dessa varianter hade utan tvekan låtit som obegripliga, rentav bisarra smakutopier för alla de som lyssnade på Olof Palme i maj 1964. Skulle vi däremot fråga de som ännu är i livet om vad de tycker om rätterna skulle de nog svara att det väl inte var något ovanligt med den listan, även om de personligen kanske föredrar falukorv på det ena sättet snarare än det andra sättet.

I början av sitt tal gjorde Palme en kort paus. Det kom innan han slog fast att han inte längre trodde på någon enhetsformel, att man inte kunde förvänta sig att hitta ett recept på lösningen av dagens problem i historien. Lärdomen är att olika sätt att laga falukorv kommer att vara populära i olika tidsperioder. Palme serverade därefter sedan talets ideologiska huvudrätt: en uppmaning att slå vakt om historien och om visionerna men inte glömma bort att allt engagemang utgår från en individ. ”Det är i de enskilda människornas engagemang som idéerna bevarar sin livskraft.”

Två veckor innan sin död i februari 1986 svarade Olof Palme på ett brev från den då 7-åriga Anna Alverland från Jämtland som undrat vilken som är statsministerns favoriträtt. ”Lammfilé med stekt potatis” skrev Palme. Om det verkligen var Palmes favoriträtt kan vi emellertid inte veta.  

När en statsminister talar om sina matpreferenser ingår alltid ett element av gastronomisk populism uttryckt som en önskan om att understryka att man gillar sånt som folk antas gilla mest, något anspråkslöst.  När Tage Erlander bjöd hem tidningen Femina i slutet av 1960-talet hade hans hustru Aina skalat lök för att kunna laga Tages favoriträtt: levergryta. (Reportaget fick titeln ”Tages njutning får Aina att gråta”.) När Fredrik Reinfelt svarade på Ica Kurirens enkät om favoriträtter inför valet 2006 svarade han falukorvsgryta med bönor, potatis, tomat och purjolök, en rätt han tydligen lärde sig tillreda som ung, på 1970-talet. Han drack helst vatten eller mjölk till det, uppgav han. Precis som Palme, alltså. Vatten eller mjölk.

Kom ihåg det här. Om du skulle bli statsminister en dag kan du alltså alltid uppge falukorv som favoritmat utan att reta upp någon i onödan. Falukorv är alltid vardagligt och folkligt, oavsett tillbehör. Men kom då också ihåg detta. Folkets engagemang är alltid engagemang, oavsett hur det uppträder och oavsett vilken vilja som kanaliseras. Och det som ger engagemanget kraft är ett rejält mål mat.

---

Essän publicerades första gången 2015, på uppdrag av ABF och tankesmedjan Tiden. Det här är en omarbetad och utökad version, publicerad 2024.