För priset av en pocketbok varje månad kan du läsa och lyssna på alla mina essäer. När du betalar får du dessutom tillgång till hela arkivet med konkreta råd om hur du förklarar saker på ett sätt så att folk verkligen förstår vad du försöker att förklara.
“Vad tror du om framtiden?” För att man ska kunna ge ett meningsfullt svar på den frågan måste vi förstås först slå fast vad vi talar om. Är det målet med den egna karriären, familjens väl och ve eller något så banalt som det framtida pensionskapitalets utveckling som vi ska spekulera kring ? Även tidshorisonten kräver närmare precisering. Hur långt fram i tiden ligger den framtid vi ska tala om; en månad, två år eller kanske tre decennier?
Så komplicerat var det inte förr. Ställde man fråga om vad någon trodde om framtiden för tre hundra år sedan spelade den sortens följdfrågor mindre roll. Svaret blev för det mesta “ungefär samma som nu.” I början av 1700-talet såg framtidsutsikterna nämligen ungefär ut på samma sätt som utsikterna gjorde för stunden. Det fanns ingen anledning att tro att någon större förändring skulle ske.
De flesta föddes i en familj som verkade inom ett visst skrå, och förblev i detta skrå hela livet. De flesta söner såg sina fäder arbeta och ärvde så småningom detta arbete. De gifte sig med döttrar som tog hand om hemmet på samma sätt som de sett sina mammor göra. Man föddes till bonde, fiskare eller skomakare och blev vid sin läst. Under de sista decennierna av 1700-talet inleddes en kommersialisering av det svenska jordbruket, från produktion för gårdsbehov till produktion för behov bortom ägorna. Men det förändrade likväl inte så mycket att det skrevs en massa artiklar eller hölls tal om förestående paradigmskiften. Livet lunkade på, både på landet och i städerna. Nog hände det att oförutsedda saker skedde, att nöden eller turen kom och gick, att döden plötsligt ryckte bort någon nära, eller att vädret inte var sig likt för säsongen, men på det hela taget kunde morgondagen antas bli mycket lik gårdagen.
Vetet grodde, växte, skördades, tröskades och en tiondel lades undan till nästa års utsäde. Det arbetades, hästar köptes, toppsocker såldes, katekesen pluggades, kunskap glömdes, droskor gick sönder, svordomar uttalades, kött saltades, köpmän konspirerade, fejder startades, tvister fick sin lösning, tänder behövde dras ut, tak lappades, beten gillrades, sill sköljdes ner med sprit, pigor blev på smällen, saker arrangerades, några spädbarn dog i barnsäng, andra växte upp snabbare än man anat och så blev det kväll och så lade man in ännu en pinne i spisen och bad gonattbön. Det fanns ingen anledning att tro att livet skulle se särskilt annorlunda ut vid samma tid nästa år.
Den agrara omvandlingen spreds i början av 1800-talet över hela landet och ny teknik ökade skördarna. En liten och växande industri gav upphov till små och ökande inkomster som möjliggjorde konsumtion. När en majoritet av svenskarna var sysselsatta i jordbruket hade tillgången på arbete följt årstiderna. När mekaniseringen minskade behovet av arbetskraft sammanföll det med att industrin behövde mer folk, och dessutom hela året. Man behövde inte på samma sätt som tidigare räkna med att fattigdom präglade vissa månader på året. För första gången i historien upplevde människor att livet förändrades kraftigt och varaktigt inom loppet av bara en generation.
Val av ord strukturerar vårt tänkande. Ord är på samma gång både yta och djup. När nya språkliga byggstenar introduceras, byter betydelse eller sammansätts på nya vis får orden metabetydelse som symboler för hur vi förhåller oss till vår omvärld eller för en övergång från ett gammalt sätt att se på saker till ett nyare sätt att betrakta ting. De ord vi använder och den innebörd vi associerar med dem säger därför en massa saker om varje tid.
När Sverige omvandlades innebar det att ordet “framtid” fick en ny innebörd, laddad med förhoppningar. Det som nalkas var en ny tid, en tid som inte såg ut som den gamla, en tid som lovade förbättringar för många i den ekonomiska tillväxtens spår.
Det första kända exemplet av när ordet “tillväxt” används i svenskan är från 1633. Det är året efter Gustaf II Adolfs snöpliga död i Lützen och den som använder ordet då är rikskansler Axel Oxenstierna. Eftersom drottning Kristina ännu var omyndig var det han som i praktiken styrde riket och han använder ordet i ett dokument där han drar upp riktlinjerna för den framtida svenska utrikespolitiken.
Oxenstierna hade vid det här laget övergivit den gamle kungens planer på att kicka ut katolikerna ur de nordtyska småländerna och sabba deras möjligheter att mönstra en flotta. Istället ville Oxenstierna fokusera på att hålla Danmark och Polen i schack. I dokumentet beskrev dem som opålitliga grannar som ”icke gärna unna oss vårt fäderneslandz högheet och tillvexst”. Där är så ordet nämns för första gången. Implicit säger Oxenstierna alltså att han vill att Sverige ska växa, och att Danmark och Polen hotar de planerna.
Samtidigt kan man förstå att danskarna och polackerna var skitless på svenskarna. Sverige hade med sitt intåg på slagfältet stökat till ett redan stökigt krig som pågått i femton år och skulle pågå i ytterligare femton år. Sverige hade tidigare bråkat med både danskarna och polackerna om saker som är för komplicerade att gå in på här men som kokar ner till att alla inblandade ville styra över större områden. Det är klart att det sista Danmark och Polen önskar är att Sverige ska växa till sig!
Som sagt, den kontext ett ord används i säger oss en del om tidens strömningar. Tre hundra år efter att Oxenstierna använde ordet för första gången dyker “tillväxt” upp i en tidstypisk passage i Nordisk Familjebok där det konstateras att tillgången på garage inte kunnat hålla jämna steg med motorfordonsbeståndets tillväxt. Fäderneslandet är då inte längre hotat av främmande makter. Istället är det folkhemmets uppbyggnad som riskerar att sinkas om oförutseende byggherrar glömt bort att bygga förvaring för att inhysa de allehanda mekaniska fortskaffningsmedel som medborgarna börjat begagna sig av.
Nåväl. Tillbaka till 1800-talets början, när omvandlingen av Sverige tagit fart. När man vid den tiden använde ordet “tillväxt” är det i huvudsak i samband med saker som behöver växa till sig och bli fullt vuxna. Det handlar om fiskbestånd som går på tillväxt för att växa till lämplig storlek, kalvar som både kan gå och stå på tillväxt innan de kan säljas som ungtjurar på en marknad, om ett skogsskifte som får stå på tillväxt några år till innan stammarna antar de omfång som sågverket ger bäst betalt för. På samma sätt står också människor på tillväxt för att uppnå de kvalifikationer som krävs. Tegnér beskriver 1838 hur en yngling ”är förfallen under den allmänna konskriptionen, ehuru han ännu står på tillväxt.”
Fast man behöver faktiskt inte finna sig i vad som helst längre vid den här tiden. När tillväxten på åkrarna varken blev vad man hoppats eller vad man faktiskt behövde för att klara sig, erbjöd Amerika en vision om en värld bortom missväxt och feodalt förtryck. Likt Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs roman lämnade hundratusentals svenskar det gamla landet för att ta sig till ett land som synes fyllt av färdigvuxna rikedomar färdiga att skörda för nybyggarna.
Likt två lok sida vid sida ångade Europa och Amerika på mot den andra industriella revolutionen. Efterfrågan på både råvaror och ny teknik var stor när rälsar skulle läggas, tillverkning rationaliseras och produkter tillverkas i ännu större skala än förr.
Via brev och nya telegraflinjer på Atlantens botten som lagts ut strömmade historierna om de som smitt lyckan där borta och gått från raggsockor till guldskor på bara några år. Det verkade som om det var möjligt för nästan vemsomhelst att göra en resa mellan flera samhällsklasser på bara en livstid, ja, även på bara några år.
Under 1800-talet började ordet framtid därför ändra betydelse. Man menade inte längre bara den tid som skulle komma, utan att en annan tid också snart var här. Den tekniska utvecklingen gav ökad levnadsstandard, de nya fackföreningarna att man inte behövde ta skit på jobbet, de nya partierna att man kunde förändra samhället. När svenskarna fick hopp om framtiden började också ordet framtiden innebära hopp.
Ingen kunde dock längre säga något säkert om framtiden. Den häpnadsväckande snabba tekniska utvecklingen, alla de nya uppfinningarna och standardökningarna som följde kom allt fler till godo och allt tycktes bli bättre för många människor. Frågan var bara hur längde denna förbättringsperiod skulle vara. Att inget växte för evigt, ja det visste alla. Även de mest urbana entusiasterna var fortfarande så rotade i lantligt tänkande att de förstod att en dag skulle Sverige ha vuxit klart. Inga träd kan växa upp i himlen. Tillväxt är blott en temporär fas, inte ett permanent tillstånd.
Utbud och efterfrågan befann sig på det hela taget i en perfekt balans genom historien, ungefär fram till 1880. Behövde någon en dragsäng lät man en snickare tillverka den. Fattades man en gåbortklänning tog man mått hos sömmerskan. Ja, du fattar. Det allra mesta tillverkades på beställning eller för att tillfredsställa ett känt behov. Masstillverkningens tidsålder innebar ett brott med dessa traditioner.’
I slutet av 1800-talet marknadsförde handelsbodar och varuhus i allt större utsträckning ting för att tillfredsställa nya behov som skapats genom marknadsföring i de nytillkomna massmedierna. Grunden till år tids spontankonsumtion var därmed lagd. Mycket av dagens konsumtionsmönster handlar ju om att låta sig inspireras i butiker och köpa saker som vi på förhand inte visste att vi kunde känna behov av. När tingen laddades med symbolisk betydelse så att de kunde signalera status eller aspirationer kopplade till den lovande framtiden, ja då tog konsumtionen en ny riktning.
Det är förstås så att saker haft ett symbolvärde genom alla tider och att ägande skickat önskade signaler, inte minst för att särskilja sig från de som inte äger dylika ting. När de nyrika handelsmännen under 1700- och 1800-talet ville utstråla samma klass som den adel som de tidigare sett upp till, var de snabba till att omge sig med samma saker som adeln omgett sig med. Studerar vi vår tids nyrika kan vi konstatera att inget förändrats.
Dessa prylar kan därmed förstås som ett eget språk. De är tecken vi använder för att kontinuerligt kommunicera med varandra vad vi värderar och prioriterar; familj, vänskap, en känsla av tillhörighet, gemenskap, identitet, social status och kommersiella mål, sportighet, rikedom, förfining. Ibland är de försedda med tecken som i sin tur förmedlar saker. Det är detta som gör det möjligt att identifiera en kvinna som en “Filippa K-tjej” och av det dra slutsatser om hur hon är som människa.
Genom dessa föremål står vi därmed ständigt i förbindelse med andra som reagerar och interagerar med oss på olika sätt utifrån de signaler de uppfattar. Så kan en man i en unik sportbil få parkera precis utanför kasinot i Monte Carlo eftersom kasinot i sin tur kan använda bilens signaler för att säga något om vilken sorts etablissemang man är. Om ägaren däremot inte har kavaj skickar han signaler som gör att han kommer att bli stoppad i dörren. Kasinot väljer gäster som vi väljer ord. En stilig bil är en trevligt välkomnande men en man utan stil uppfattas lika negativt som en opassande hälsningsfras.
Social framgång hänger på konversationens tunna tråd. Och denna konversation hänger i sin tur på de materiella varornas språk. Det har medfört att vi under det senaste seklet definieras allt mer av det vi äger. Konsumtion av massproducerade varor erbjuder därmed en genväg till självuppfyllelse. Att shoppa sänder därmed signaler om vem du är, eller om vad du står på tillväxt för att en dag hoppas kunna bli.
I början av 1900-talet letar sig två nya ord in i vardagssvenskan. Det första är “design”, i betydelsen att något är formgett för att också att passa tidens strömningar, snarare än att enbart se till funktionen. Det är även ett användbart ord för att stimulera konsumtion. Genom att få människor att ersätta funktionsdugliga saker med nya långt innan man slitit ut dem kan de visa upp att de behärskar tidens symbolspråk, samtidigt som det driver ekonomisk tillväxt i samhället. Det är samma längtan som fått människor att sluta säga ess-emm-essa för bara säga messa. Genom att introducera ordet design började människor att ersätta enskilda ting i hemmets vokabulär med nya, fräscha tidsmarkörer.
Parallellt uppstår ett annat nytt ord. “Sopor.” Det är tydligt kodat som ett 1900-tals ord. Genom årtusenden hade människan genererat prylar som inte längre tjänat sitt syfte men innan 1900-talets början hade de alltid återuppstått som råvaror i ett obrutet kretslopp, likt Särimner som uppstår på nytt varje morgon. Virke blev ved, matrester grismat, tygremsor trasmattor. När vi började köpa designade grejer för att definiera oss själva sjönk attraktionskraften i att köpa begagnat. Att köpa nytt var ballt, att köpa second hand blev beige. Det icke-nya ingen längre ville ha betecknas därför “sopor!” och att slänga saker blev ett sätt att markera sin vilja att röra sig framåt. För att förvara dessa “sopor” skapades platser där allt kunde tippas ner i nygrävda hål i marken, och dessa benämndes “soptippar”, också det ett nytt ord.
Även samhället kunde formges. I mitten av 1900-talet var de sociala ingenjörskonsterna högsta mode och folkhemmet stod snart färdigbyggt. Majoriteten av svenskarna hade då lämnat landsbygden bakom sig för länge sedan och den lantliga uppfattningen om att tillväxt endast var en fas började också blekna. Det gjorde att ordet efter hand fick en huvudsakligen ekonomisk betydelse i vardagsspråket, ett sätt att beskriva en lovande framtid med nya löften om hur mycket bättre alla skulle få det.
Tillväxt kunde därmed också förstås som en förutsättning för att behålla och utöka välfärden. För välfärd är värsta bästa grejen! Att må hyggligt räcker inte längre. Nej, nu vill vi färdas väl genom hela livet, från vaggan till graven, så mysigt som möjligt, så bekvämt som vi bara kan. Men då gäller det förstås att vi fortsätter handla. Vad som helst, bara vi håller hjulen igång. Skulle du tröttna på designprylarna du nyss köpte kan du beskriva dem med ett annat ord, sopor, och med gott samvete slänga dem och köpa nytt. Slit och släng var en tidstypisk och allt igenom positiv paroll.
För att hålla koll på tillväxten fick svenska folket vid den här tiden vänja sig vid nya sammansatta ord i nyhetssändningarna på den nya färg-tvn. Även om behovet av konjunkturinstitut och köpindikatorer inte var uppenbart för alla så begrep folk så mycket att så länge pilarna pekar uppåt är det bra. Skulle de inte peka så mycket uppåt som man önskade kunde man alltid få fart på försäljningen med “realisation”, ett annat ord som blev så vanligt att det förkortades till “Rea” i vardagstal.
I början av 1970-talet publicerade några ekonomer som kallade sig själva för Romklubben en rapport där de hävdade att det nog ändå fanns gränser för hur mycket något kunde växa. De menade exempelvis att om vi konsumerar mer och mer av jordens resurser borde tillväxten ta slut ungefär när resurserna gör det. Rapporten fick genast kritik av andra ekonomer som menade att Romklubben underskattat hur länge resurserna skulle räcka och glömt att ta hänsyn till näringslivets ständiga förmåga att hitta nya kreativa lösningar för att skapa tillväxt genom att lansera nya behov och nya produkter på marknaden.
För ovanlighetens skull har historien gett båda falanger rätt. Romklubben hade naturligtvis rätt i att planetens råvaror är ändliga. Det är mycket riktigt klokare och billigare att ställa om till förnyelsebara råvaror tidigt än att vänta på de kostnader som följer när vår användning av icke förnyelsebara råvaror orsakar prishöjningar och irreversibla konsekvenser för planetens klimat.
Men när världsmarknadspriset på olja rakade i höjden när de oljeproducerande länderna ströp tillgången 1973 fick ekonomerna rätt. Marknaden löste problemet genom att hitta på nya lösningar. Nästan alla prishöjningar på olja under de senaste femtio åren har gjort att det blivit lönsamt att leta olja på ställen där utvinningskostnaden tidigare inte ansetts vara lönsam.
Ett språkligt bevis för det är den växande listan på namn kopplade till oljeutvinning som allmänheten introducerats till. Några år innan oljekrisen hade tankern Torrey Canyon förlist i engelska kanalen lastad med olja från de nyöppnade oljefälten runt Persiska viken. En annan tanker vi fick lära känna var Exxon Valdez, som när hon gick på grund var fylld till bredden med olja som hämtats under tundran i Arktis, vilket tidigare ansetts omöjligt. Ett annat namn vi fått lära oss var BP Deepwater Horizon, vilket var en oljeplattform som exploderade i Mexikanska golfen på en plats där man funnit olja på större djup än tidigare, tack vare ny teknik.
De ekologiska kostnader som dessa tillväxtens bakslag orsakat syns dock sällan i företagens redovisningar. Ekonomer använder nämligen ordet “externaliteter” för att beteckna sådant som man inte vill inkludera när man ska beräkna hur lönsamt något är. Det är ett ord med närmast magisk ladddning, en trollformel som gör saker och sammanhang osynliga. I offentlig förvaltning kan vi dock ana externalitetens skuggor i form av kostnader för omfatttande oljasanering av kuster, tvätt av dränkta fåglar och förorenade stränder. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det dock enbart positivt. Även det kan låta som trolleri men dessa aktiviteter bidrar faktiskt till ekonomisk tillväxt i en region. Inget ont som inte har något gott med sig, antar jag.
Det är denna innebörd av tillväxt vi låtit oss förtrollas av, låtit oss förföras av, låtit oss bli beroende av precis som råolja. Insikten om att 159 liter trögflytande fossil olja, alltså ett fat olja, innehåller tillräckligt med energi för att uträtta lika mycket arbete som tolv människor i tungt kroppsarbete under ett helt år är svindlande och beroendeframkallande. Mer än 20 000 timmars kroppsarbete i ett fat talar till mänsklighetens inneboende lättja. Vi har alla olja på händerna.
Idag får hela samhället abstinensfrossa för minsta lilla hack i oljeleveranserna. Vi beter oss kollektivt som ett gäng tjackpundare på jakt efter substitut när priset på originalsubstansen ökat. Tjärsand eller skiffergas? Skit samma! Vilket fultjack som helst duger om det ger oss samma tillväxtkick och energiinnehåll som de där svarta dropparna.
Det är också därför vi dopar våra ekonomier. Räknar man bort stimulanspaketen har den amerikanska ekonomin inte vuxit på flera år, även om det ser ut så på pappret. Bortom de finanspolitiska irrblossen har många länder slutat växa. Subtraherar vi kostnaderna för de mänskliga och ekologiska värden som är priset för växande ekonomisk tillväxt slutade förmodligen tillväxten för flera decennier sedan. De senaste årens skakningar i den europeiska ekonomin är kanske abstinens trots allt? Det kliar som jävligast när tillväxtens gift går ur kroppen.
Tillväxtberoendet märks också i ordförrådet. Det finns i skrivande stund tjugosex ord i senaste upplagan av SAOL som innehåller “tillväxt”, de flesta kopplade till hopp om framtiden. I årtionden har vi gett ekonomer tolkningsföreträde av både tillväxt och välstånd, i alla fall så länge kurvorna pekat uppåt. Att ifrågasätta deras tolkning var länge att betraktats som ett socialt faux pas, en pinsam klumpighet i en offentlighet genomsyrad av tal om ekonomiska framsteg. Den ursprungliga betydelsen av tillväxt finns dock alltjämt kvar i ordboken: en dag blir allt som står på tillväxt klart. För träd kan inte växa till himlen. Förr eller senare kapar blixtar de högsta topparna och stormar vräker ner de största träden. Allt är av jord kommet. Jord ska allt åter bli.
Tidens tankar ändrar ordens betydelse när vår förståelse för sambanden ökar, när nya kopplingar uppstår eller gamla bryts. Den tvångsmässiga associationen mellan tillväxt och produktion som präglat 1900-talets tänkande måste naturligtvis brytas, men för att nå dit måste vi också särskilja på två andra ord. “Medel” och “mål”. Tillväxt kan vara det ena, men aldrig det andra eftersom tillväxt saknar värde på egen hand. Frågan är vad det ska resultera i, och varför?
Insikten om att ordet “ekonomi” har sitt ursprung i grekiskans ord för att beskriva hushållning med knappa resurser tycks vara på väg tillbaka. Kan denna nya laddning av ordet kröka vår uppfattning om det linjära som något naturligt? “Cirkulär ekonomi” är ett välkommet nytillskott i vardagssvenskan som signalerar att en annan framtid är möjlig. En “framtid” där ordet inte endast betyder att det ska vara mer av allt men att det ska bli bättre för fler.
Vad tror du om framtiden? Betydelsen av ordet “tillväxt” är inte lika ensidigt positiv i framtidssammanhang som den varit under lång tid. Kanske signalerar denna språkliga förändring att ordet framtiden också är på väg att få en djupare mening? Låt oss hoppas det.
En första version av essän publicerades med rubriken “En kort introduktion i ekonomisk vardagssvenska” i antologin “Att svära i kyrkan – Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” (2013).
Listen to this episode with a 7-day free trial
Subscribe to Per Förklarar to listen to this post and get 7 days of free access to the full post archives.
