Essä: Stjärnorna ovanför Henrys hus

För priset av en pocketbok varje månad kan du läsa och lyssna på alla mina essäer. När du betalar får du dessutom tillgång till hela arkivet med metoder och konkreta råd om hur du förklarar saker på ett sätt så att folk verkligen förstår vad du försöker att förklara.

---

I slutet av mars 1845 lånade en ung man en yxa och begav sig ut i skogen som omslöt en liten skogstjärn i östra Massachusetts. Mannens avsikt var att bygga ett litet hus att bo i och efter lite letande hittade han en plats med de rätta förutsättningarna.

I en slänt ner mot tjärnen fanns en glänta bland höga tallar varifrån man hade en fin utsikt över tjärnen. Isen hade ännu inte smält. Här och var tittade vattenspegeln fram men det mesta av tjärnens yta var ännu täckt av is, om än mörkfärgad och genomdränkt av vatten. Platsen markerades med några stenar. Då mannen planerat att odla bönor och potatis måste en yta stor nog för både ett potatisland och långa rader av bönor röjas fram.

I närheten av den utvalda platsen fann han lyckligtvis en större glänta med hickorybuskar och låga tallar där en åker lättare skulle kunna röjas fram än i den intilliggande skogen. Sagt och gjort. Några unga tallar blev yxans första offer. Huggandet fortsatte hela dagen.

Den unge mannens kropp var varken grov eller lång, snarare tvärtom, men likväl stark och spänstig. Den tycktes vara skapad för ett arbete i det fria. Trots en hel dags kroppsarbete förblev kroppen aktiv och välbalanserad när han lagt ner yxan. Trots att kroppen värkte förblev steget lätt på vägen hem, lätt som hos någon med en naturlig fallenhet för att hoppa, dansa eller åka skridskor. Innan mannen somnade den kvällen gick tankarna tillbaka till tjärnen och gläntan och de fällda stammarna. Likt streck i en tideräkning markerade steg tagna i en ny riktning i livet.

Den unge mannen hette Henry David Thoreau. Han var 28 år gammal och hade vuxit upp i en strävsam och hederlig familj med två äldre och ett yngre syskon. (Efternamnet uttalas som engelskans “thorough”). Modern höll pensionat i hemmet. Fadern tillverkade blyertspennor och drev en av speceriaffärerna i Concord, en småstad drygt trettio kilometer från Boston. Idag är det en förort tjugo minuter utanför en storstad, men då var det en liten ort en dagsfärd västerut.

Föräldrarna tyckte om att ta långa promenader i naturen och Henry uppskattade att få följa med. På något sätt kände han sig hemma där, i skogen. Barndomen kan summeras som harmonisk men utan överflöd. Henry hade tidigt en fallenhet för både snickeri och mekanik. Han satte upp stängsel, snickrade en bokhylla och hjälpte till att bygga en lada. Fadern föreslog därför att sonen skulle ta anställning som snickarlärling, men modern insisterade att han skulle få chansen att få en så bra utbildning som möjligt. Så fick det bli.

Henry var tveksam men gjorde som modern sa. Han gjorde inträdesprovet till Harvard College (en föregångare till dagens universitet) sommaren 1833 och klarade det, med knapp marginal. Utan bidrag från två generösa fastrar och Henrys storebror John Jr. som lade undan en del av sin lön hade familjen aldrig fått ihop de 175 dollar som det kostade att läsa vid Harvard, inklusive böcker, mat och boende.

Som så många andra studenter hade Henry goda betyg i de ämnen som intresserade honom – naturvetenskap, språk, retorik – medan han var som bäst medelmåttig i övriga ämnen. Det tycktes dock inte bekymra honom så mycket. På det hela taget var han en god student, men han höll sig gärna för sig själv. Andra elever pratade gärna om den framtid de stakat ut för sig själva, men Henrys planer var oklara.

Han klarade examen 1837 men tog inte ut något diplom. Det fysiska diplomet saknade akademisk betydelse och kostade fem dollar extra, vilket Henry ansåg vara en onödig utgift. Likväl var det mycket ovanligt att avstå från diplom, och beslutet förstärkte det rykte Henry grundlagt under studietiden som en person som ständigt gick sin egen väg. Det skulle följa honom livet ut.

Åren efter examen arbetade han som lärare under perioder men eftersom det ekonomiska läget i landet var svårt, var det inte lätt att hitta arbete. Det slutade med att han tog arbete i sin fars blyertspennefabrik där hans konstruktionsfärdigheter bidrog till att förbättra pennorna, med en ökning i försäljningen som följd. Andra som befunnit sig i en sådan situation skulle nog nöjt sig med det, arbetat vidare i fabriken med förhoppningen om att en dag ta över den efter sin far. Inte Henry.

Med tanke på hans rykte som egensinnig blev sannolikt ingen i hans omgivning särskilt förvånad när Henry våren 1845 meddelade att han beslutat sig för att sluta arbeta, och att han ville leva ett enklare liv i skogen. Han ville uppnå två saker. En bok skulle skrivas färdigt och, än viktigare, skulle han ta reda på hur lite man behöver tjäna och äga för att klara nödtorften: kläder, mat, värme och uppehälle.

Mitt i sommaren, när nätterna är som kortast, stod det lilla huset klart. Tio fot brett, femton fot långt. Med sågens hjälp hade Henry förvandlat de fällda tallarna till reglar, takstolar, innerväggar och golv. För att bygga huset krävdes förstås mer material än så och det mesta hade Henry själv burit på ryggen genom skogen. 

Kostnaderna var noggrant noterade i en vaxad svart anteckningsbok. Taket och fasaden var klädda med stickspån ($8,03) som fästs med tunna spik ($3,90). Två begagnade fönster med glas ($2,43) fanns på plats, och runt dessa och längs golvet hade Henry spikat lister ($1,25).

Inflyttningen skedde den fjärde juli 1845. En självständighetsdag sammanföll med en annan. När Henry fick frågan om vad han ville åstadkomma med detta eremitliv svarade han att han ville leva ett mera medvetet liv. Han tänkte minsann inte stå inför döden en dag och upptäcka att han inte hade levt. Han berättade att han såg fram emot att vakna upp i skogen en vintermorgon, när nyfallen snö dämpat alla ljud och när allt föreföll stilla och skenbart livlöst som i ett naturaliekabinett. Han ville se våren anlända. Han längtade efter att få del av allt som mognat i skogen om hösten. Han skulle ligga på rygg i gräset en sommarnatt och titta upp mot stjärnhimlen ovanför huset och fundera på hur hans liv såg ut från deras håll.

Med ryggen mot jorden och blicken mot det eviga blå, hoppades Henry kunna ställa sig de stora frågorna om vår existens här på jorden. Som självförsörjande hoppades han lära sig något nytt om både sig själv och om livet. Han önskade möta ”livets väsentligheter ”och se om han kunde lära sig vad de hade att lära ut. Kort sagt, han ville leva ”på djupet och suga all märg ur livet, leva så ståndaktigt och spartanskt att allt som inte var liv drevs på flykten”, som han så vackert formulerat det i det enda Henry David Thoreau-citat folk brukar känna igen.

Foto: JD Mason / Unsplash

När jag läst hans anteckningar från tiden i skogen sammanfattade i boken som bär tjärnens namn, “Skogsliv vid Walden”, (ibland bara “Walden”) har jag upplevt att jag snabbt kommit honom inpå livet. Den hyllade filosofen Henry David Thoreau blir snabbt bara människan ”Henry”. Civilisationens konventioner,manér och titlar läggs åt sidan. Hans liv förefaller enkelt och… åtråvärt.

Längtan efter det avskalade Ja, vem drömmer inte om att leva lite enklare? Kanske inte så ståndaktigt och spartanskt så att allt som inte är liv måste drivas på flykten eftersom det verkar lite obekvämt. Men att leva på djupet och att suga livets märg? Det vill man ju!

Frågan är förstås hur man förverkligar en sådan dröm? Måste man göra som Henry och flytta till en pyttestuga i skogsbrynet, eller räcker det med att flytta till en liten lägenhet? Måste man verkligen sälja alla saker, eller räcker det att man flyttar dem till ett jätteförråd hos Shurgard? De är väl rätt dyra förresten, de där förråden? Jag är visserligen inte lika kameral som Henry när det kommer till utgifter, men det skulle faktiskt inte förvåna mig ett smack om det visar sig att när man lägger ihop hyran för förrådet och den nya lilla lägenheten jag skulle flytta till så skulle det bli mer än kostnaden för den lägenhet jag bor i nu. Då skulle jag alltså lika gärna bo kvar och spara pengar genom att göra om ett rum till lager för alla de där sakerna jag inte behöver? Eller så struntar jag i att ha ett rum som lager eller krångla med att sälja grejer utan bestämmer mig bara för att använda färre saker! Istället för att variera mellan finporslin och vardagsporslin: bara vardagsporslin! Då slipper jag dessutom plocka undan men massa grejer som jag gillar och som jag också tycker säger något om mig. Så får det bli! Fiffigt! 

Om jag tolkar uppmaningen att leva på djupet och suga all märg ur livet som en inre grej behöver jag inte jaga vardagslivet på flykten utan kan leva ett helt okej liv ändå. Fast det är klart – kanske borde jag köpa en sån där tavla som påminner en om att fånga dagen? Eller om citatet finns som en skärmsläckare till den där nya tunna tvn jag vill ha? Då kan jag ju köpa den, som en påminnelse om att leva enklare? Sedan borde jag förstås gå någon kurs så att man djupar livet och suger märg på rätt sätt.

Det är märkligt. Svaren på vår moderna strävan att förenkla livet för att, i slutändan, bli lyckligare, slutar ofta med resonemang som gör att vi konsumerar mer saker i vår jakt på denna lycka.

Hursomhelst. Strävan efter att förenkla livet har flera orsaker. En vanlig orsak är drömmen om att jobba mindre. Den tekniska utvecklingen har ökat produktiviteten väsentligt de senaste decennierna. Vi borde fått mer tid över, men istället har vi bara fått mer att göra. Fler uppgifter på jobbet, mer aktiviteter på fritiden. Drömmen om att dra ner på tempot är för många just bara en dröm.

En gång i tiden var stress något av en statusmarkör som signalerade att man var eftertraktad. Numera är det en folksjukdom. Nyandliga rörelser uppmanar oss att sakta ner, stanna upp, bryta oss loss, reflektera, vara i stunden, vända blicken inåt. ”Andas djupare! Fyll lungorna långsamt! Ta in livet!” 

För den som arbetar mycket blir råden både krävande och kvävande. Andningen hamnar på en redan lång lista av saker vi försöker hinna med i vardagen. Det är lätt att köpa en kylskåpsmagnet med Henrys citat om att leva på djupet men svårt att få tid att fundera på vad det egentligen innebär. Innan midnatt måste man ju både hinna med innebandyträning, betala räkningar, lägga i en tvätt, läsa igenom några saker inför mötet på onsdag och se till att ungarna packat det de behöver inför orienteringen i morgon.

En annan orsak till att vilja förenkla livet är känslan av att sakerna vi äger tycks äga vår tid. Levnadsstandarden i Amerika och Europa har höjts enormt mycket sedan Henry skrev sin bok, för drygt 170 år sedan. Det borde inte vara några problem att leva lite mer spartanskt, med lite färre saker, i lite mindre lägenheter eller små hus. 

Tiny Homes-rörelsen visar att de går. Rörelsens anhängare har lämnat stora hus och luftiga lägenheter för att bosätta sig i hus som är mindre än femtio kvadrat. Många bor ännu mindre. Be dessa människor berätta om hur de bor och notera hur de får något religiöst över sig! När de står där i sin slitna Patagoniatröja och visar dig hur varje kubikdecimeter i huset utnyttjas optimalt, eller när de blandar pulverkaffe med ett multiverktyg, notera då hur de radierar en ödmjuk fromhet som bara uppstår hos någon som vet att de funnit svaret på något många brottas med. Som rörelsens inofficiella helgon nämner de Henry både en och flera gånger i beundrande ordalag. Hans hus mätte ju bara knappt fjorton kvadratmeter. Tiny! 

Rörelsen har rötterna i 1970-talets USA och fick luft under vingarna efter finanskraschen 2008 när många gjorde dygd av en nödvändighet och flyttade till något mindre. ”Det går att göra hus som är ännu bekvämare och lyxigare än de vi har, men alla voro ense om att ingen skulle ha råd med dem. Ska vi alltid försöka skaffa oss mer av sådana saker istället för att nöja oss med mindre?” Henry ställde frågan och Tiny Homes-anhängarna skakar på huvudet till svar.

Rörelsen är som starkast i USA men finns också i Japan, Nederländerna och på andra ställen där kvadratmeterpriser är höga. Likväl är det en marginell företeelse. Hus under hundra kvadratmeter utgör mindre än en procent av bostadsbeståndet i USA. En pytteliten andel! Oavsett om vi behöver dessa saker eller ej, krävs det stora hus för att få plats med allt. Så varför köper vi alla de där sakerna?

Konsumtion som livsstil

På Henrys tid i mitten av 1800-talet fanns inga stora affärer i Concord. Folk ägde färre saker och tog bättre hand om det de hade, lappade och lagade. Behovet att köpa något var begränsat, att köpa nytt ännu mindre när begagnat fanns att tillgå. Till skillnad från idag var all konsumtion knuten till ett tydligt behov förr i tiden. Man skaffade en stol för att det fanns ett behov av att sitta. Man köpte en tallrik när man fattades en tallrik.

Man sydde upp en rock för att det fanns ett behov av att ha ett finare ytterplagg vid högtidliga tillfällen. Visst tyckte man att det var något speciellt och lite fint med helt nya saker men fanns det något begagnat som dög så tog man likväl hellre det. Det var en kostnadsfråga.

Under slutet av 1800-talet började prisgapet mellan begagnat och nytt att bli mindre. Industriell massproduktionen gjorde saker billigare och att fler därmed hade råd att köpa nytt. Tidigare hade kläder alltid gjorts för hand och måttsytts på beställning men den industriella revolutionen gjorde att man började tillverka kläder med maskiner och i standardiserade storlekar.

Folk märkte att plaggen inte passade lika bra men väntade sig inget annat till det låga priset. Dessutom kunde man ju alltid sy om, en kunskap som vid sidan om förmågan att lappa och laga fortfarande var färsk i människors medvetande.

Henry betraktade industrialiseringen och dess effekter med stor skepsis. Nya innovationer gjorde visserligen att saker gick snabbt, men till vilken nytta? På telegrafen förmedlades ändå bara strunt och vad var egentligen poängen med den nydragna järnvägen när ingen i Concord egentligen hade behov av att lämna staden? Allt man kunde behöva fanns ju där?

Jag vill svara att visst, Henry, det är sant att allt de behöver finns i Concord, men staden kan likväl inte tillgodose folks drömmar. Allt som folk tror att de behöver för att bli lyckliga finns inte i affärerna längs Main Street. Jag vill ta honom i handen och visa Concord idag, och berätta att idag köper de flesta i Concords inte sina kläder i butikerna här utan beställer kläder på nätet, plagg sydda i Vietnam, Kina eller Indien av arbetare som gör det så mycket billigare än vad som är möjligt att göra det i Massachusetts. 

Henry hade skakat på huvudet. Han hade svårt att föreställa sig att manufakturindustrin var det bästa sättet som människor skulle få kläder på. Han noterade att det huvudsakliga syftet inte tycks vara att folk ska få bra och rejäla kläder utan att företagen bara ska öka sina vinster.

Samtidigt som industrialiseringen krävde mer arbetare, var arbetarna i stor utsträckning också köparna av de saker de tillverkade. I de nybyggda fabriksarbetarebostäder de flyttat in i behövdes kastruller i emalj, porslin, metallvispar, stolar med svarvade ben, handdukar, benkläder. Listan var lång. Det ständigt ökade produktutbudet skapade i sin tur förutsättningar för fler och större butiker.

I slutet av 1880-talet påbörjade en frukt- och grönsaksaffär i London som hette Harrods att expandera för att få plats med alla nya varor man börjat sälja. De köpte upp affär efter affär i kvarteret och sammanfogade dessa till en enda allt större butik där man kunde köpa mediciner, parfymer och kontorsvaror.

Förbipasserande kunde se det breda sortimentet i stora skyltfönster, en nyhet för den här tiden. Samma utveckling kunde ses på andra ställen i staden, och i andra europeiska storstäder. Varuhusen spelade en viktig roll som samlingspunkt för fabriksägarnas fruar, en plats där borgerlighetens kvinnor kunde röra sig utan en manlig anhörig som förkläde. Det var föregångaren till vår egen tids fenomen; shopping som social aktivitet.

Under lång tid var varuhusen begränsade till storstäderna. Under några år i början av 1900-talet öppnade nya varuhus dörrarna till en värld där man kunde få alla behov tillfredsställda.

Harrods kända hus stod klart 1905 i London, Kaufhaus des Westens (Kadewe) i Berlin samma år. Galeries Lafayette i Paris 1912, Nordiska Kompaniet i Stockholm 1915, Saks Fifth Avenue i New York 1924. Elektricitet möjliggjorde avdelningar som inte var beroende av dagsljus och handel efter mörkrets inbrott. Rulltrappor underlättade för kunderna att strosa mellan flera plan.

Mindre städer fick vänta till efter andra världskriget innan de fick sina varuhus. En stigande köpkraft och en önskan att förbättra sin levnadsstandard skapade förutsättningar för att bygga varuhus utanför storstäderna. De mindre städernas varuhus saknade emellertid den guldkant varuhusen i storstäderna förknippades med. De byggdes med yteffektivitet och låg byggkostnad som ledord och resultatet blev rationella men fula boxar i betong, ofta med ett parkeringshus för att tillfredsställa den moderna, bilburna konsumentens behov.

Tillverkningsmetoderna gick framåt. Nya formbara material upptäcktes. Befolkningen växte snabbt. Förutsättningarna var goda för att tillverka saker i allt större serier till allt lägre kostnad. Folk förstod att kvaliteten ofta blev lidande, men väntade sig inget annat till det låga priset. Dessutom kunde man ju alltid köpa nytt, eller hur? Kunskapen om hur man lappar och lagar blev efterhand allt mindre relevant. Med tanke på att saker är så billigt kan man lika gärna köpa två, så att man kan variera sig, eller hur? Eller varför inte köpa något som man ännu inte behöver, men som man kanske behöver i framtiden? Något behov tycktes inte behövas längre. Det räckte med att något var billigt för att man skulle vilja ha det. Och bäst av allt: ju billigare det var, ju större kap kändes det som om man gjort. Och vem blir inte lycklig av ett kap?

Svaret på frågan om varför vi köper saker vi inte behöver är att vi kan, och för att vi har råd. Allt kan köpas närsomhelst och överallt, i butik eller via nätet. Och väldigt mycket har dessutom blivit väldigt billigt i jämförelse med vad de brukade kosta. Det låga priset är som en trollformel får det sunda förnuftet att försvinna för ett ögonblick. Vi känner magins kraft: på något oförklarligt sätt kan man spara genom att köpa. Det kan vara svårt att avgöra om ett behov är verkligt eller påhittat, tillverkat av reklam­byråer, musikstjärnor, opinionsbildare eller påverkare på Instagram. Upplevda behov tycks ha ersatt verkliga behov. Man känner att man behöver en ny tv trots att den gamla funkar fint. Man känner att man behöver förnya garderoben trots att man har plagg som redan tillfredsställer basala behov.

Själens nödvändigheter

Henrys hus vid Walden finns inte kvar. Det revs efter bara några år. Bräderna behövdes väl till något annat. I övrigt är platsen sig lik. Lägger man sig på rygg en klar natt kan man se samma stjärnor ovanför Henrys hus som han tittade på.

Himlakropparna hjälper oss att få perspektiv. Vi ändrar våra vanor samtidigt som de förblir oföränderliga. Under tiden som gått mellan då Henry levde och vår egen tid, har människor gått från att betrakta sig som ägare av saker, till att vara köpare av saker. Det är en våldsam skillnad! Från behovsstyrning (vad behöver jag) till känslostyrning (vad är jag sugen på). Från att ha och bruka till att förbruka. Från ett långt perspektiv till ett kort.

Lika självklart som det är att man inte slänger något som tillfredsställer ett viktigt behov man funderat länge på, lika logiskt är det att göra sig av med det man köpte under ett infall och som inte löser några problem i vardagen.

Matsvinn är ett tydligt exempel på vårt förhållande till konsumtion. Förr, när ekonomin var knapp och maten dyr satte folk en ära i att köpa billigt och använda allt de köpt. I husets skafferi förvarade Henry några få ingredienser. Råg- och majsmjöl, ris, potatis, bönor, sirap och då och då, en smula saltat fläsk. Ingen mat fick förgås så det gällde att planera matlagningen klokt och ta reda på alla rester. Skafferirensning och pyttipanna är rätter baserade på rester som var vanligt i svenska hem långt in på 1980-talet.

Men så hände något. Maten blev så billig att det inte känns i plånboken om man kastar resterna. På bara några decennier har matpriserna sjunkit kraftigt samtidigt som inkomsterna ökat. Effekten är att vi inte längre behöver vara lika rädda om våra ingredienser. Varför spara fläskfilé när man kan köpa en ny imorgon? Är det ens värt besväret att försöka tömma det sista i burken när innehållet nästan inte kostar någonting? Hur mycket inställningen till mat ändras blir tydligt när vi köper en pyttipanna i butiken istället för att göra en egen på rester, och sedan slänger den tredjedel vi inte orkar äta upp. 

Eller ”vi” och ”vi”, det här är bara sant för de grupper i samhället som har det så bra ställt att de inte behöver bry sig. Fattiga människor har inte råd att slänga mat.

Alla har förstås inte råd att konsumera på det här aningslösa sättet. Alla har inte råd att köpa nya kläder så ofta som de skulle vilja, eller att skaffa en ny tv eller ha bil. Tyvärr gör många det ändå, köper trots att de inte har råd. Känslan av att vilja ha något nytt tar över. Man tänker att den där saken ska göra skillnad, och bidra till att man mår bättre, kanske till och mer blir lite mera lycklig. Känslorna vinner över förnuftet. Det är trots allt bara känslomässiga människor som tar SMS-lån.

Folkhemmet är skapat utifrån idén att konsumera sig till en bättre levnadsstandard, för att skapa tillväxt, för att hålla lågan brinnande. Att inte konsumera vore att ställa sig utanför detta. Vore det till och med opatriotiskt? Uppmaningarna om att köpa svenskt, att gynna landets tillverkningsindustri, stötta hantverkarna, understödja dem som håller landsbygden öppen eller de som skapar jobb har blivit allt frekventare de senaste åren.

Ibland kläs argumenten i grönt omslagspapper, som om något automatiskt vore bättre för miljön eller klimatet bara för att det är gjort i Sverige. Men eftersom klimateffekterna i de flesta fall är försumbara borde vi se vurmen för lokalproducerade produkter för vad den är: ekonomisk patriotism. Hur välmenande det än är att prata om att stötta det lokala näringslivet genom att köpa saker som de producerar är det samtidigt ett sätt att reducera medborgare till konsumenter som röstar med plånboken. Den som inte ställer upp på det framstår plötsligt något av en konsumtionsförädare.

Är icke-konsumtion rentav en akt av civil olydnad? En av Henrys mest kända essäer heter Om civilt motstånd och handlar om vikten av att ifrågasätta systemet. Den utanförståendes blick är helt nödvändig för all relevant samhällskritik. Svaren på tiden stora frågor kan aldrig ges av de som verkar inom det rådande systemet. Deras utblick är för snäv, deras fantasi för klen. ”De talar om att förändra samhället, men har ingen stödjepunkt utanför det.”

Shoppingcentret Emporia ligger utanför Malmö, två stopp från centralstationen. Jag tar Pågatåget dit på nio minuter. Centrumet är ett av landets största. Entrén är markerad med en varmgul inbuktning i den fyrkantiga grå fasaden. Jag går runt i centrumet, i bokstavlig mening, då gångarna i centrumet saknar hörn. De är svagt böjda för att väcka nyfikenhet, få oss att undra vilken spännande butik som ligger bortom kröken.

Kvinnorna dominerar i köpcentrumet, många tycks vara här två och två. Den sociala dimensionen av shopping är viktigare än någonsin. Varuhusen har utvecklats till gallerior med caféer och restauranger, och rollen som samlingsplats för kvinnor har stärkts. Nästan alla jag ser bär påsar, ofta små påsar. Det tyder på att de bara köpt något litet, som för att hålla konversationen igång, och för att göra det som förväntas av dem: handla. Jag undrar om några av de jag ser i Emporia är sådana som shoppar med vännen ena dagen, och lämnar tillbaka allt nästa dag? De som egentligen längtade efter samvaro, inte saker, men som ändå kom hem med kassarna fulla.

Jag undrar vad Henry skulle säga om det? I Akademibokhandeln på Emporia hittar jag hans bok med anteckningarna från tiden vid skogstjärnen i pocket och börjar bläddra. Slumpen gör att min blick fastnar på en styckeavslutning på sidan 392. Där står hans svar: ”Med överflödig rikedom kan man bara köpa överflödigheter. Pengar behövs inte för att köpa en enda av själens nödvändigheter.”

Psykosociala behov

Det lilla huset vid Waldens strand utgjorde den stödpunkt utanför samhället som Henry längtat efter. I morgonljuset på trappsteget kunde han höra tåget passera några hundra meter bort på väg till Concord och samtidigt låtsas som om staden inte fanns. Från den här platsen kunde han ställa sig frågorna det aldrig fanns tid för i staden. Hur många saker behöver man egentligen? Hur mycket pengar krävs för att klara sig? Vad är viktigt i livet? 

Varje morgon steg han upp tidigt och badade i tjärnen, oavsett väder, oavsett årstid. Ritualen var livgivande för såväl kropp som lekamen. Den gav uppslag till de tankeslingor som fick fast form i dagboken efter att de mognat under de långa promenaderna eller kroppsarbetet i bönlandet i gläntan han röjt.

Vikten av att våga tänka i nya banor var en tanke som drabbat honom som tjugoåring under en föreläsning sista året på Harvard College. Föreläsaren hette Ralph Waldo Emerson, en filosof som gett ut essän “Naturen” som skulle göra grunden till transcendentalism-rörelsen. 

Kärnan i boken är en stark tro på individen och samspelet mellan Gud, människa, natur och ande. Den centrala teorin är att den enda plats där människan kan få sanna och stora insikter om livet är i den rena och oförvanskade naturen, vördnadsfullt stavad med stort ”N”. Henry sökte upp Emerson som en nattfjäril söker sig till ljuset, och Emerson blev hans intellektuelle ledsagare som tog på sig att bidra till den unge mannens upplysning. Emerson uppmanade Henry att föra dagbok som en metod för återkommande reflektion, vilket han gjorde och fortsatte med livet ut.

Det första jag noterar när jag bläddrar i dem är Henrys handstil, vacker och med tydliga kalligrafiska kvaliteter. Bokstäverna lutar framåt, låga och breda, hukande under kraftfulla svep med pennan som dekorerar texten och skapar ligaturer av bokstäver som normalt inte förenas. 

Naturskildringarna i dagböckerna är många och långa. I slänten ner mot skogstjärnen växte smultron, björnbär och eterneller, johannesört och gullris, ekbuskar, surkörsbär och jordnötter. I dagböckerna finns detta noterat i bläck. Beskrivningarna av enskilda växter och naturen är smyckade med beundrande adjektiv.

Henry var en av de första skribenter som romantiserade och hyllade naturen, men han var samtidigt en saklig observatör som såg samband och gjorde slutledningar. Dessa texter skulle visa sig betydelsefulla. De inspirerade John Muir att skapa de första naturskyddsområdena, Theodore Roosevelt att göra nationalparker till en nationell angelägenhet och påverkade inte minst Rachel Carson, vars egna texter bidrog till att sätta igång den moderna miljörörelsen.

Dagboksanteckningarna om naturen och livet under de två år och två månader som Henry bodde vid den lilla skogstjärnen blev stommen i boken Skogsliv vid Walden som kom ut några år senare. Att läsa boken idag är att lyssna till en röst som i nästan allt känns häpnadsväckande samtida, inte minst i sin konsumtionskritik.

Henry drömde också om en tid när människorna skulle kunna jobba mindre, varnade för att plottra bort våra liv på struntsaker. ”Förenkla, förenkla! Istället för tre måltider om dagen ät […] bara en; istället för hundratals rätter fem, och reducera allt i proportion till det.” Henry gnällde på att folk strävade efter fel saker, att de (redan då) köpte för mycket onödiga prylar som de måste ta hand om. ”Människan har blivit till sina verktygs verktyg.”

En del konsumtionen i vår tid kan bara förklaras av de psykosociala behov de uppfyller. Tingens värde är symboliskt, inte praktiskt, i det att de används för att markera tillhörighet eller avståndstagande. 

I ett sammanhang är en champagne från Tattinger helt rätt, i ett annat precis lika fel. Priset på champagnen är inte en funktion av tillverkningskostnaden, utan hur mycket den är värd för köparen. Det finns förstås mousserande viner av jämförbar kvalitet till en bråkdel av priset för en Tattinger. De är dock inte Tattinger och skickar därför inte ut de signaler vi värderar så högt. Henry drack inte Tattinger, eller några andra rusdrycker heller för den delen. Ännu en detalj som gjorde honom lite udda, med tidens mått mätt.

Jag tycker det är särskilt intressant att se hur Henry värderade ting som människor skapat enbart från sin funktion – inget annat. Han beskriver sina möbler till antal (”jag har tre stolar”) eller konstruktion (”det trebenta bordet”) men aldrig till utseende eller vad de betyder för honom. 

Annat var det med naturens konstruktioner. I dagboken ägnar han nästan tjugo rader åt att beskriva hur knopparna på korrallsumaken (Rhus glabra) nära huset utvecklar sig genom som genom magi till graciöst gröna grenar som påminner honom om solfjädrar.

Men stolarna är aldrig något annat än just stolar för Henry. Han berättar aldrig att en av de tre stolarna var tillverkad av lönn och ask, att den var gul, hade medar som en gungstol eller vad stolen påminde honom om. Det är som om han inte alls har öga för de signaler tingen förmedlar.

Eller så vill han inte se. Jag har inte hittat någon beskrivning i “Skogsliv vid Walden” av vad som finns på Henrys tallrik eller i hans glas. Hans hållning tycks vara att matens funktion är att mätta, källvattnet att släcka törsten, men inget annat. Ytterligare beskrivningar är onödiga, adjektiv överflödiga. 

Han tycks likgiltig inför de föremål människor gjort eller vad människorna lever av. Henrys intresse är någon annanstans: vad människor lever för. 

Det hindrade emellertid inte Henrys från att filosofera över andra människors mindre prosaiska förhållande till sina ägodelar, exempelvis deras plagg. Torrt konstaterade han att vid anskaffandet av kläder ”är det kanske så att vi ofta styrs av mode och hänsyn till vad andra ska tänka, än av rent praktiska behov.” Det egna utseendet ägnade Henry dock ingen överdriven hänsyn. Hans ansiktsdrag beskrevs som ganska fula, klädseln ofta som enkel och tålig, fri från extravaganser, fri från en önskan att förmedla något.

Signalbehov

Kunde man verkligen avstå från att signalera något på Henry tid? Eller var det som nu: det man inte visar upp skickar också signaler. ”Vår utsida och våra tunna och besynnerliga kläder är vår […] falska hud, som inte deltar i vårt liv och som kan skalas av här och var utan svåra följder” skriver Henry.

I vår egen tid märks ett ökat intresse för hud, den äkta huden. Ytan skrubbas, hår plockas, de underliggande musklerna trimmas. En viss finess krävs dock för att den hud man visar upp ska skicka rätt signaler: ”Visa bröst eller ben – aldrig båda samtidigt!” Rådet är Victoria Beckhams och märkligt nog det stiltips jag lättast kommer ihåg, även om jag själv inte har så mycket av det ena eller andra att visa upp.

 Inget nytt under solen i det rådet, kanske du tänker. Kroppar har i alla tider utsöndrat signaler, och vilka signaler som anses önskvärda har varierat över tid. Sant. Fetma var en gång tecken på framgång. Idag gäller något annat. Fit is the new rich.

Vikten av att sända ut precis rätt signaler vid varje tillfälle manifesteras i det moderna ”behovet” av sneakers. Ett inlägg om garderobens viktigaste sneakers fångar min uppmärksamhet på en modeblogg. Skribenten ger råd: ”En enligt mig användbar uppställning sneakers behöver ett par vita lädersneakers, ett par grå mockasneakers, ett par blåa sneakers, ett par crazy joggingsneakers, ett par slip-ons och ett par slit-och-släng-sneakers”.

Innebär det att allt under sex par sneakers är att betrakta som en oanvändbar uppställning? Henry skulle blivit förbryllad. Han hade noll par sneakers. Inget crazypar, inte ens ett slit-och-släng-par.

Varje gång jag läser den där typen av köpråd får jag numera lite ont i hjärtat. Smärtan kommer från insikten om att råden serveras från en ståndpunkt där man tillåter sig att bortse från världens problem. De flesta av planetens bekymmer kan ju direkt kopplas till vårt sätt att konsumera, vår längtan efter billig energi, vårt behov av nytt, vår längtan efter mer än vi behöver, en vag önskan om att det ska ge oss lycka. Thoreau sökte en ståndpunkt utanför samhället, men han låtsades aldrig som om samhället inte fanns.

I varje nummer av Damernas Värld redogör chefredaktör Martina Bonnier för sin nya önskelista. Härom månaden önskade hon sig ett par pilotglasögon med tunna metallskalmar och lätt tonade glas från Ray-Ban (1 599 kr) mest av allt. Hon är mycket förtjust i pilotbågar ”men funderar på att testa en lite annorlunda form i år.”Lägger folk verkligen sextonhundra spänn på att testa något lite annorlunda nuförtiden, undrar jag. Vad var det för fel på de gamla? Eller var det kanske just det: att de var gamla. Eller var hållbarheten så dålig att de gick sönder efter en säsong.

Det måste förstås sägas: det är hur ofta vi köper nytt som är problemet, inte att köpa nytt i sig. Människor som väljer att köpa produkter som är producerade på ett hållbart sätt känner sig duktiga. Det bästa vi kan göra för världen är att inte köpa nytt alls – oavsett hur eko och reko sakerna är – utan att använda det vi redan äger lite längre. Tyvärr är många saker inte skapade för att hålla för evigt, utan för att gå sönder efter en viss tid. Många saker är nästan omöjliga att reparera. Det är sätt att främja flera köp.

Till viss del kan vi alltså skylla vår konsumtion på tillverkarna. Reparation har nästan blivit en radikal handling, en slags konsumentolydnad, något man inte förväntas göra. Likväl: ansvaret för våra handlingar och ståndpunkter kan vi aldrig lämna till någon annan, menade Henry. Han tyckte inte om att underordna sig andra. Nej, Henry hade uppmanat oss att spegla oss i skogstjärnens klara vatten, bett oss att reflektera över vårt eget agerande och att med öppet hjärta försöka besvara en viktig fråga. ”Hur kan jag bli bättre på att värdera saker som uppfyller mina behov under en längre tid, istället för de som tillfredsställer mina impulser här och nu?”

För att summera: Vi köper för att vi kan, för att vi har råd, för att sakerna vi införskaffat har signalvärden vi eftertraktar och för att vi genom dem hoppas uppnå en lite högre lycka i livet.

I många fall är också detta sant: vi köper saker vi inte behöver för pengar vi inte har för att imponera på människor vi inte känner. Det här är en konsumtion som har kunnat ske på krita i många år, men inte längre. Planeten har börjat skicka fakturor. De senaste åren är de varmaste i mänsklighetens historia! Klimatförändringarna beror inte på att så många använda hårspray på 1980-talet och förstörde ozonlagret utan på oss. Det beror på att vi fortsätter köpa så in i helvete mycket saker hela tiden. Trots att vi egentligen bara behöver en bråkdel av dem.

En önskan om ett enklare liv

Samhällskritiken återvinns sida vid sida med kärleken till naturen i alla Henrys skrifter. Subtil i en del essäer, uttalad i andra. Närvarande är den alltid. Det som gör kritiken mot samhället så tidlös är att den aldrig nöjer sig med att fråga sig hur man bör resonera utan alltid tar steget vidare: hur bör man handla? Är det ens möjligt att sluta konsumera? Går det att göra uppror mot mot tillväxtidealet, på konsumtionsvurmen? Tillväxten tycks ju vara det enda heliga vi har kvar i samhället. 

I “Skogsliv vid Walden” är Thoreaus ärende att ändra på sakernas tillstånd och på oss själva, få oss att ompröva vårt förhållande till både andliga och materiella frågor – till ägande, handel, konsumtion, till nedbrytande arbete. ”En man är bara rik i förhållande till de saker han kan undvara.”

Jag bestämde mig för att göra ett försök att sluta konsumera. Experimentet skulle pågå under ett år, för att se vad jag kunde avvara. Reglerna jag satt upp för mig själv var enkla: inga inköp till mig själv under tolv månader. Vid behov skulle jag i första hand försöka reparera något. I andra hand, köpa begagnat.

I tredje och absolut sista hand: köpa nytt och av hög kvalitet. Strikt talat misslyckades jag med ambitionen, Trots allt köpte jag fyra artiklar under det där året: ett armbandsur från 1964, ett par riktigt varma vinterkängor, ett nytt par skor i engelskt läder och en samling med fjorton begagnade Asterixalbum från 1980-talet. Men jag har bra förklaringar: Urverket i min gamla Omega gick inte längre att laga så jag fick hitta en ersättare. Mina gamla vinterkängor blev stulna och det fanns inga lika bra att finna på Blocket. De engelska skorna ersatte ett par i dålig kvalitet som lädret spruckit på (de nya var så dyra att jag förväntar mig att de håller i tjugo år). De fjorton Asterixalbumen … nej, de kan jag faktiskt inte förklara varför jag köpte. Det var ett impulsköp. (De är dessutom på franska.) Om jag ska vara snäll mot mig själv så tycker jag att jag kan vara stolt över att albumen blev det enda impulsköpet det året. 

De två första månaderna var värst. Jag blev varse hur ofta jag drabbades av köpbegär, skämdes och höll emot. Vändpunkten kom en tidig morgon på Arlanda. En liten stund innan det första flyget mot Köpenhamn noterade jag ett par riktigt snygga skor i en butik. Sedan slog det mig hur absurt det var att längtan efter dessa skor som jag inte alls behövde var så stark, att känslan växt på en flygplats, och att butiken överhuvudtaget var öppen halv sju en torsdagsmorgon. Då lättade begäret och återkom aldrig riktigt igen. Efter två månader var jag detoxad.

Jag började också göra mig av med en massa grejer. Garderoben glesades ur. Hade jag två likvärdiga saker för att uppfylla ett behov så hamnade den ena på Tradera eller skänktes till Myrorna. De saker som behölls fick extra omvårdnad. Jag blev kompis med skomakaren och stamkund hos skräddaren. Ambitionen var aldrig att skala bort allt utan att förenkla livet. Till exempel genom att eliminera den vardagsfriktion som ett bilägande ger upphov till, och istället övergå till bilpool.

Längtan efter en enklare vardag är det som driver folk som ”down-sizar” och ”down-shiftar”, de som flyttar mindre, säljer saker och slår av på takten. De kan låna Henrys argument, för under sina besök i Concord såg han då vad de ser nu. ”Varför har vi så förtvivlat bråttom att lyckas med något, och inlåter oss därför i sådana desperata företag” frågade sig Henry. 

Han betraktade grannarna i Concord som slavar under sina saker. Betalade de inte med sin frihet i utbyte mot materiella ting, kanske? ”Om en människa inte håller samma takt som sina medmänniskor beror det kanske på att han hör en annan trumslagare. Låt honom följa den takt han kan höra, oavsett vad man tycker om den eller hur långt den är.”

Henry gick onekligen i en annan takt än andra. Så vad var det för trumslagare som Henry hörde? Döden? En avgörande händelse för beslutet att ändra sitt liv var vad som hände hans bror, John Jr. Vintern 1842. Pojkarna hade varit oskiljaktiga, sovit ihop som hundvalpar, pratat om ditt och datt så länge någon kunde minnas, lekt, argumenterats, slagits och kramats. Men en vinter skar sig John Jr. på sin rakhyvel och fick stelkramp, då en sjukdom utan botemedel. Sjukdomsförloppet blev kort men smärtsamt. Henry vek inte från hans sida men kunde likväl inte göra något. John Jr. dog i hans armar.

Henrys existens vacklade. Kroppen stod upp men själen föll handlöst, i mörker. Hans ledstjärna hade slocknat, snabbt och utan förvarning. Henry talade inte med resten av sin familj på veckor. Dagboken förblev orörd. Livet hade visat sig från sin grymma och meningslösa sida. Det andra tog för givet, började Henrik ifrågasätta. Samtidens önskan att industrialisera och konsumera förbluffade honom. Till vilken nytta? Vem som helst man hade kär kunde ju ändå dö imorgon, oavsett hur mycket saker man ägde. Han företog långa grubblande promenader.

Det var i naturen som Thoreau kände att han åter började få fast mark under fötterna. Skogarna runt Concord tycktes ge nödvändig kraft att gå vidare. Bortom staden tycktes han kunna tänka klart. ”Vi behöver vildmarkens stärkande kur” noterade han långt senare i sin berömda bok. Ekot från trancendalisternas filosofi är tydligt men han visste av egen erfarenhet att det stämde.

Under flera år var Henry vilsen, osäker, rotlös. Våren 1845, tre år efter broderns bortgång, föreslog Emerson att Henry skulle hjälpa till att plantera träd på en bit mark Emerson ägde nära en skogstjärn som kallades för Walden. Henry föll direkt för platsen. ”Trots att landskapet runt Walden är av det anspråkslösare slaget och trots att det är mycket vackert blir det aldrig storslaget […] likväl är denna skogstjärn genom sitt djupa och klara vatten så anmärkningsvärd att den förtjänar en egen beskrivning” skriver han i boken som fick ärva tjärnens namn.

Beskrivningen är en kärleksförklaring över fem sidor. Han återvände till Emerson, berättade om idén som fötts i hans huvud om att bosätta sig vid Walden och bad att få låna en yxa.

Försök att bryta med gamla vanor

Vår planet är inte död – långt ifrån. Men den är hotad av att atmosfären håller på att bli varmare vilket är effekten av mänsklighetens oreflekterade sätt att konsumera, våra försök att köpa oss lyckligare. Frågan är hur mycket vi måste skada planeten innan det blir uppenbart för alla att vi måste följa Henry i spåren och reflektera över hur mycket de egentligen behöver?

Riktigt så isolerad och självförsörjande som många låtit påskina att Henry var under tiden i huset (inklusive Henry själv) var han inte. Långt ifrån, faktiskt. Henry fick många besök i sitt lilla hus. Ofta traskade han in till stan för att hälsa på Emerson eller äta middag hos sin mamma. Han gnällde över att tidningarna bara skrev om olyckor och osanningar (fake news!) men få läste tidningarna i Concord med större aptit än Henry.

Det är också lätt att missta Henry för att vara äldre än han är när man läser vad han skrivit. Han var trots allt bara 28 år när han flyttade ut i skogen, 30 när han återvände hem, 37 när Walden publicerades. Här och var i texterna skymtar en ungdomlig naivitet, en önskan om att framställa förändring som mindre komplext är det är. ”Hur svårt kan det vara?!?” tycks han utropa på flera ställen. Av egen erfarenhet vet jag att det som för den unge Henry verkar så enkelt – att sluta konsumera – på samma gång är lätt och svårt. 

Det konsumtionsfrämjande samhället kan förändras, men inte över en natt. Affärsmodeller går att ställa om och nya idéer kan implementeras, men inte på en gång. Likväl är förändring ingen omöjlighet. Det som krävs är kanske bara att man hittar ett nytt perspektiv.

Ett barndomsminne ur Henrys liv som återkommer i många beskrivningar av honom inträffar när han är fem, sex år gammal. Kanske är det till och med hans allra första . Henry ligger vaken i sin säng, bredvid ligger John Jr. och sover. Han kan inte sova. Kanske hör han klockan ute i vardagsrummet. Kanske hör han hur en mus rumsterar om i ett skåp i köket på andra sidan väggen. Henry följer skuggornas konturer i månljuset. Så småningom letar sig den nyfikna blicken ut genom fönsterrutan, följer strålarna från månen upp mot himlen, upp mot stjärnorna. Henry beskriver minnet själv som att han låg där, ”tittandes på stjärnorna för att se om jag kunde se Gud bakom dem.” Pojkens gråblå ögon var redan vidöppna, redo att betrakta världen utifrån trots att han befann sig mitt i den.

Är det kanske detta – förmågan att ställa oss utanför ett system – som vi borde ta efter Henry David Thoreau? Använda en punkt utanför det givna för att ställa oss frågan om hur allt skulle fungera om vi skapade systemet från början? Tänk om alla mänskliga ting kunde födas av naturen, användas, återanvändas och återföras till naturen precis som naturens ting! En konsumtion präglad av kretsloppet som byter skepnad, från linjär till cirkulär, där allt befinner sig i omloppsbana, som stjärnorna ovanför Henrys hus. 

Mot slutet av boken Walden är det som om Henry vinkar åt oss från en annan tid för att försöka fånga vår uppmärksamhet. Uppfordrande pekar han på naturen som lösningen: ”Där har ni er inspiration!” Det mesta på hans tid var ju cirkulärt, följde de sunda förnuftets principer. Ännu fanns det inget som hette skräp. Saker följde himlakropparnas exempel, gick runt, runt, runt.

Efter att ha upplevt åtta årstider i huset var Henry övertygad om att han identifierat vad han kallar de grundläggande livsvillkoren. Med dessa uppfyllda kan människan ägna sig åt väsentligare och rättmätiga saker. Att läsa, skriva och utforska den locka floran och faunan, aktiviteter vilka i förlängningen medför en lodning och fördjupning av det egna jaget.

En dag under mitt köpfria år fick jag en inbjudan till en aktivitet av till synes motsatt karaktär: en middag med modefolk i Stockholm. Inte nog med att Damernas Världs chefredaktör skulle närvara, värden indikerade dessutom att jag sannolikt skulle få henne till bordet. Kanske borde jag sagt nej, med hänvisning till min önskan om att loda och fördjupa jaget, men den lite ytligare delen av mig var på en och samma gång både smickrad och nyfiken. Den sidan tog snabbt över­handen.

Min första tanke handlade dock inte om möjligheten att få fråga Martina Bonnier om hennes förhållande till konsumtion. Nej, jag undrade förstås vad jag skulle ha på mig. Hade jag något i den nyrensade garderoben som skickade de rätta signalerna? 

Tyvärr inte. Lösningen blev att hyra en kostym på Filippa K. Ett androgynt butiksbiträde, som att döma av kläderna var väldigt modern, valde ut en mellanblå. ”Säsongens färg!” utbrast hen. Skulle passa finfint med exempelvis ett par vita lädersneakers, ett par grå mockasneakers eller ett par blåa sneakers! Jag fick erkänna att min sneakeruppsättning var långt ifrån komplett. Jag tänkte använda ett par engelska läderskor jag nyligen införskaffat istället.

Middagen gick fint. Av någon anledning var Martina Bonnier inte där men tack vare kostymen kände jag mig helt rätt bland de fräcka modemänniskorna som dock inte alls verkade bry sig om att de signaler jag skickade ut var hyrda, vilket jag varit lite orolig för. Å andra sidan verkade de inte bry sig om mig så mycket överhuvudtaget. 

Jag stod lite för mig själv och var rätt nöjd med det faktiskt. I mina lånta fjädrar tänkte jag på Henrys glänta. Jag tänkte på björnbären, ekbuskarna, surkörsbären, korallsumaken, skogstjärnen och stjärnorna ovanför hans hus. Inget var hans och ändå njöt han av det. För honom var tillgången, inte ägandet, det viktiga.

Innan konsumtionsekonomin fanns delningsekonomin. Innan folk tjänade så mycket att de hade råd med egna hushållsvispar, skruvdragare, sågar eller högtryckstvättar lånade man av de som redan ägde sådana. När behovet av att vispa, skruva, såga eller tvätta uppstod kunde man tillfredsställa det utan att konsumera. Tack och lov är delningsekonomin på väg tillbaka.

Fler upptäcker den tillfredsställande upplevelsen av att utföra en så enkel handling som att låna något istället för att köpa något. Att låna en yxa kan på en och samma gång vara början på ett annat liv och bidra till ett bättre samhälle.

Som Henry konstaterade är många av de behov vi upplever konstruerade, och konsumtionen skapad för att någon annan ska bli rik på vår längtan efter lyckan i köpögonblicket eller den tänkta lyckan som produkten ska skänka oss. Han är inte överdrivet positiv om utsikterna att få andra att leva lite mer asketiskt.

”När vi överväger vilket som är – för att använda katekesens ord – människans yttersta bestämmelse och vad som är verkliga livsnödvändigheter och vilka möjligheter livet har, förefaller det som om människor frivilligt hade valt det vanliga sättet att leva, därför att de föredrar det framför alla andra.”

Jag är mer optimistisk. Allt vi behöver göra är alltså att ändra vad folk tycker är ”vanligt”, tänker jag. Lösningen är ju inte att köpa bättre utan att köpa mindre och det borde väl alla kunna klara av, om de bara bestämmer sig. I alla fall en period.

När Henry lämnade huset vid skogstjärnen efter två år och två månader tyckte han sig ha fastslagit att man behöver mindre än man tror för att klara nödtorften. All forskning om hur vi kan desarmera klimathotet och minska vår miljöpåverkan pekar också i den riktningen. Köpa färre saker, slänga mindre mat, ta tåget istället för flyget – allt det där har du säkert hört hundra gånger. Har det hjälpt? Har du förändrat dig?

I sina texter manar Henry oss alla, gång på gång, att rannsaka oss själva vad gäller våra behov och önskningar, att inte försvara våra nuvarande handlingar utan att betrakta oss själva utifrån för en stund och fundera på hur vi vill agera framåt. Han låter oss inte komma undan vårt ansvar, men erbjuder oss samtidigt en väg.

Vad sägs om ett par nätter i naturen i Henrys anda, någon kilometer bortom vardagens bekvämligheter? Längs vandringsstigen eller i ljuset från lägerelden får du kanske syn på din egen vilja bland alla slentrianmässiga traditioner, ritualbundna religioner och härledda behov som omger och infiltrerar dig.

Låter man blicken vandra upp mot himlen ovanför sitt hus en stjärnklar natt är det möjligt att man får perspektiv på vad som är viktigt och vad som inte är det. Enligt folktron får man önska sig något när en stjärna faller. Först önskade Henry inget annat än att få sin bror tillbaka. Det Henry så småningom kom att uppskatta mest hos sig själv efter tiden i skogen var förmågan att inte önska efter så mycket i livet. Det är nog lättare att bli lycklig då.