För priset av en pocketbok varje månad kan du läsa och lyssna på alla mina essäer. När du betalar får du dessutom tillgång till hela arkivet med konkreta råd om hur du förklarar saker på ett sätt så att folk verkligen förstår vad du försöker att förklara.
Historien är inget vi lägger bakom oss, utan något vi står på. Den är avlagringarna som syns när man sätter spaden i samtiden. Den är jordmånen under ytan som tillsammans med klimatet ovanför avgör vilka sorters träd som på en plats växer tills stammarna blivit så grova att man inte når runt dem med armarna, medan samma träd på en annan plats aldrig blir något annat än sly.
På en del platser slår en del tankar aldrig rot, hur mycket näring man än tillför. Andra tankar växer sig starka överallt där förutsättningarna är de rätta, även om de uppvisar skillnader likt olika arter inom samma växtfamilj. Den europeiska skogslönnen (acer platanoides) blir nästan dubbelt så stor som den amerikanska lönnen (acer rubum) som är så vanlig på andra sidan Atlanten. Det tycks alltså förhålla sig med lönnträden som med auktoritära ledare: de har haft lättare att slå rot i Europa än i Amerika. Jordmånen och klimatet är förklaringen.
Innan Boris Godunov blev tsar började hans väg mot makten vid en annan tsars hov, hos Ivan den förskräcklige. År 1571 blev Godunov en del av tsarens opritjnina, en grupp som på en och samma gång fungerade som Ivans livvakt och hemlig polis, en slags stat-i-staten med uppgift att hålla folket i schack. Karriären startade alltså på samma sätt som Rysslands nuvarande tsar började sin bana. Dessutom i samma stad. Redan under universitetstiden i Leningrad värvades Vladimir Putin till KGB och av hans ledarstil att döma är det uppenbart att han funnit lärdomar i historieböckerna.
En del av det som gjort operan om Boris Godunov populär - inte minst i Ryssland - är att temat aldrig upphört att vara aktuellt. Ivan den förskräcklige skapade den hemliga polisen och deras inflytande stärktes under Godunovs tid vid makten. Ryssland plågades av korruption under Godunovs styre, precis som under Putins styre, eller för den delen under Brezhnevs och Lenins styre. Det är som inget hänt på 450 år, som om den ryska jordens historiska lager omöjliggör för någon annat än auktoritära ledare att växa där. Utvecklingen är tragiskt, rent av deprimerande. Men bra stoff för en opera.
De ryska ledarnas mål har alltid varit kontroll, aldrig stabilitet. Ett sätt att kontrollera är att försöka styra hur världen ska uppfattas, och parallellt försvåra för de som vill skapa sig en självständig bild av samtiden. I tider av instabilitet och osäkerhet ökar längtan efter starka, tydliga auktoriteter. I Ryssland betyder det en tsarliknande figur. I USA någon med affärsmannens handlingskraft.
Auktoritet blir man genom ett enkelt narrativ om hur snabba lösningar kan leda till att alla får det bättre i kombination med att utmåla konkurrenternas planer som hotfulla, deras heder som tveksam och deras mentala hälsa som instabil. Andra verktyg som tjänar samma syfte är ryktesspridning, fabricerade fakta och falska nyheter. Ansträngningen består i att på olika sätt upprätthålla känslan av osäkerhet i samhället, eftersom det vidmakthåller längtan av auktoriteten, i en evig rundgång. Talar vi nu om historien eller samtiden? Det spelar ingen roll.
Desinformation är ett ryskt ord. Det är ett flitigt använt vapen i Rysslands kamp om herraväldet över världsbilden, inrikes och utrikes. Sår man tvivel kan man skörda osäkerhet. Ryska ansträngningar har gjorts för att inför allmänna val plantera frön i fransk, brittisk, tysk och amerikansk jord, med varierande resultat. Inhemska aktörer som kopierat taktiken att profitera på osäkerhet har haft större framgång. Inhemska frön gror bättre i hemlandets jord än utländska frön.
Vill man skörda makt måste sådden ske omsorgsfullt och stegvis. För att få förtroendet att ändra politiken måste man först ändra väljarnas uppfattning om politiken, vilket förutsätter att väljarnas världsbild måste ändras.
Förr i tiden var det den hemliga polisens uppgift att kartlägga medborgarnas åsikter. Idag gör vi det på egen hand. Sociala medier har förvandlat oss till våra egna spioner. Vem behöver KGB när vi upprättar våra akter och helt själv håller dem aktuella? Vi tar våra egna övervakningsbilder och tycker dessutom att det är smidigt att Facebook kan identifiera vilka vänner som syns på fotografierna. Tjänstvilligt bär vi telefonerna varhelst vi beger oss och låter deras gps:er registrera varenda steg, kartlägga rörelsemönster och positioner. För att ta reda på åsikter krävs inga förhör, bara ett flöde att studera. Får man tillgång till det syns allt vi gillar, alla vi följer, alla vi är vänner med.
Mer än så behövs inte för att skapa en psykometrisk profil, ett automatiserat personlighetstest av någon. Med information om tio sidor du gillar på Facebook är algoritmen bättre än din kollega på att beskriva din personlighet. Med 150 sidor som bas känner algoritmen dig bättre än din familj, med 300 sidor förstår den dig bättre än din partner. Facebook känner dig sannolikt bättre än någon annan, inklusive dig själv.
Kommer man över den här informationen kan man skräddarsy budskap - propaganda - som tilltalar just den personlighetstyp en väljare tillhör. Man kan dessutom lätt hitta fler av samma sort. Informationen i våra akter används inte mot oss, utan bara för att få med oss i önskad riktning. Det är så opinionsbildning fungerar idag. Man kan få ideologiska motståndare att stanna hemma i tron att valet redan är så gott som avgjort, och mobilisera anhängare att rösta i tron att valet annars kommer att vara uppgjort. Det var detta Cambridge Analytica hävdade var effekten av deras arbete, men det är sånt som är mycket lättare att säga än att bevisa.
Sanningen är aldrig enkel, men i det amerikanska presidentvalet ligger sanningen närmare påståendet att Hillary Clinton förlorade än påståendet att Donald Trump vann. Republikansk ryktesspridning, rysk desinformation, falska nyheter och riktade annonser bidrog till den osäkerhet om hur världen är beskaffad som spreds under presidentvalet och fick Clintons hoppfulla vision att verka otidsenlig. Trump erbjöd inget detaljerat alternativ. Men när debatten är polariserad räcker det med att den andre tycks ha fel, för att verka som om man har rätt.
Trump ville bestämma. Likt Godunov (och Putin) ansåg han att ändamålet helgade alla medel, vad andra än tyckte om dem. Om man kan få fram information om andra, varför inte använda den mot dem?
Att den rena, klara åtrån till makten var enda drivkraften förklarar passiviteten när ledarna väl nått sitt mål. När slagorden uttalats, debatten manipulerats och propagandan fått önskad effekt uppstår en tomhet. När Godunov installerats som tsar, med triumfatorisk körsång och klockringningar, sägs det att han mest satt och tittade på en karta av det vidsträckta, stökiga ryska riket. Den enda skillnaden är att Trump ser sitt rike på tv. Han anser sig vara en god och ärofull ledare men den mörka stig han valde mot makten hemsökte honom och präglade hans tid i Vita Huset.
Detsamma har förstås sagts om Godunov, men om det stämmer är tveksamt. Som författaren Orlando Figes visat är råmaterialet till Pushkins roman om Boris Godunov sannolikt ett verk av familjen Romanovs medvetna ryktesspridning, driven av deras önskan om att ge legitimitet till sina egna anspråk på tronen efter Godunovs död. Ryktet föll uppenbarligen i god jord.
Opinionsbildning handlar om att se till att jordmånen är den rätta, att något växer tillräckligt snabbt för att överskugga allt annat. Att hacka på andras idéer är mödosamt och tidskrävande. Att vårda och gödsla det man vill se växa är viktigare.
Listen to this episode with a 7-day free trial
Subscribe to Per Förklarar to listen to this post and get 7 days of free access to the full post archives.
