Essä: Ett förhållande till vatten

Ett sting av avundsjuka kommer alltid över mig när jag ser den frihet som kännetecknar badande barn och hur de är lika mycket i vattnet som de inte är i vattnet. Medan jag betar av mina längder i Malens femtiometersbassäng varje sommar brukar jag undra över hur många gånger ett barn egentligen kan klättra upp och hoppa i igen. Det verkar inte finnas ett maxtal.

“Kolla nu!” brukar en blond elvaåring ropa till någon som kunde vara hans spegelbild. Det följs av ett klumpigt snurrhopp ner från kanten när pojken försvinner under ytan i några sekunder innan han dyker upp med en blöt platt lugg och på utandning säger “Nästan!”. Spegelbilden tycks då alltid analysera hoppet under ett intensivt ögonblick innan han säger “ok, så här då” och kastar sig ut i ett eget försök.

Lite längre bort brukar en flock barn leka med flytleksaker. Varje år görs nämligen nya försök att baxa upp en flytande kub i en dämpad blå nyans på en temporär plattform skapad av flytande mattor i ljust orange, allt solblekt under åratal av användning. Under sekunder som på samma gång tycks vara en evighet och ett ögonblick verkar de ha lyckats med vad de företagit sig. En häpen tystnad sprider sig över bassängområdet. Därefter är det alltid någon som med gäll röst skriker “Nej, Lukas! Lägg av!” strax innan allt upplöses och alla faller handlöst i vattnet. “Jävla Lukas!”

Avundsjukan som dyker upp i mig är ett resultat av att jag själv aldrig lekt på det där ohämmade sättet. Än idag undviker jag att ha huvudet under vattnet. Det beror bland annat på att gång när min lågstadieklass åkte till badhuset så halkade jag när jag sprang längs en poolkant. Jag föll skräckslagen i vattnet på den djupa sidan. Alltsammans gick så fort och alltsammans gick så sakta. Jag minns inte omständigheterna före eller efter, om jag tog mig upp själv eller om någon hjälpte mig upp till kanten, men jag minns ännu fallet. Handlöst som i en dröm och så småningom en ljud någonstans inom mig, en duns när axeln slog i bassängens kakelklädda botten. Jag minns att det inte var någon stor sak för någon annan än för mig. ”Allt gick ju bra, eller hur gubben?”

Om jag berättade det för min mamma när jag kom hem vet jag inte. Inget var ju brutet. Om jag inte gjorde det har hon aldrig vetat det här för på den tiden kommunicerade skolan bara med föräldrarna om det skett mycket allvarliga saker. Inget tycktes någonsin vara så allvarligt. Lite stryk får man tåla.

Det slår mig nu att eftersom jag sprang längs poolkanten den där dagen så kan min kropp inte härbärgerat någon rädsla för vatten innan den där händelsen. Men efter den dagen gick jag alltid långsamt i badhuset, långt från kanten. Det gör jag än idag, utan att tänka på det, och det måste jag alltså gjort i fyrtio år nu.

Fram till klockan tio har vi morgonsimmare hela poolen i Malen för oss själva, men ibland är jag sen och kommer till en bassäng uppdelad i två. Å ena sidan de som simmar och å andra sidan de som inte simmar. De vattenlekande barnen gör nämligen allt utom just det. De flyter i vattnet, de dyker i vattnet, de gör kullerbyttor i vattnet och de skvätter vatten, men de simmar inte i det. 

Ur ett barns ögon tycks simning bara vara ett skolämne, repetitiva övningar som måste avklaras innan man den efterlängtade fria leken där tre av dem redan bestämt att de ska ta de där mattorna och bygga liksom en stor flotte och på den kan man säkert sätta den där fyrkanten och göra liksom ett slott.

Under sommarlovet mellan första och andra klass hade min pappa bestämt sig för att min syster och jag skulle lära oss simma. Så vitt han kunde bedöma saken kunde alla andra barn i klassen redan simma och han gav uttryck för oro över att vi skulle halka efter i utvecklingen. Oron verbaliserades aldrig. Nej, det här är min vuxna tolkning av de drivkrafter som han som kan ha haft för att ta ansvaret för att lära oss simma innan sommaren var över.

Att vara simkunnig måste säga något viktigt om en människa, eftersom människor som inte kan simma betraktas med höjda ögonbryn i vår del av världen. En icke-simkunnig människa riskerar inte bara att drunkna om hon hamnar i vattnet, hon lever också i någon mån i en kringskuren värld. Trots att broar och båtar tillåter även icke-simkunniga att ta sig över mindre vattendrag och breda sund är deras värld likväl begränsad på ett sätt som inte gäller den som vet hur man tar sig fram i vattnet av egen kraft.

Likväl är det färre än hälften av alla människor i världen som kan simma av egen kraft. Enligt en undersökning som genomfördes 2019 där mer än 150 000 individer i 142 länder intervjuades, svarade 55 procent att de inte kunde simma utan hjälp. De flesta av dem är kvinnor. Av världens kvinnor kan bara en av tre simma. Gapet mellan könen finns också i norra och västra Europa, även om det är mindre här än i alla andra delar av världen.

Det finns en tydlig koppling mellan högutbildade och simkunniga, liksom det finns en koppling till inkomst. De som har svårast att hålla sig flytande i samhället är också de som inte kan hålla sig flytande i vattnet. I låginkomstländer svarar så många som 72 procent nej på frågan om de kan simma. Men även i höginkomstländer är det förvånansvärt många som inte kan simma: 24 procent. Det är alltså inte statistiskt omöjligt att någon av dina vänner som kallar sig för badkrukor faktiskt inte kan simma. Om andra människors förhållande till vatten kan man inte veta något helt säkert.

Världshälsoorganisationen WHO beräknar att 236 000 personer drunknar varje år, de flesta i länder i Sydostasien och Stillahavsområdet. Intressant nog är könsskillnaden omvänd i den här statistiken: i vattnet dör dubbelt så många män som kvinnor. Det tycks bero på att många män dricker alkohol innan de simmar eller kliver i en båt, ett faktum jag minns från barndomens statliga informationsfilmer. Över hela världen ger sig många män ut och simmar ensamma och ibland överskattar de sin egen förmåga och simmar långt ut. (Jag antar att den här statistiken redan används i böcker som aspirerar på fånga några väsentliga delar i fråga om manlig ensamhet eller vår självbild.)

Även om det är fullt möjligt för en man att simma de drygt tre tusen meter som skiljer Kalabrien från Sicilien är det få som kommer på tanken. Att simma är både opraktiskt och ovärdigt för någon som har möjlighet att välja båt. Att välja båt är i sin tur opraktiskt och möjligtvis ovärdigt om det finns en bro.

Tanken på att bygga en bro över Messinasundet är urgammal. Tjugotre år innan vår tideräkning skissade Plinius den äldre på en plan att överbrygga sundet med sammankopplade båtar. Idén övergavs när han insåg att antalet fartyg som korsade sundet mellan ön och fastlandet var redan så många att det omöjliggjorde alla planer på en flytande bro.

I början av 1900-talet började ingenjörer skissa på en hängbro mellan den italienska stövelns tå och fotbollen till ö, några kilometer bort. Då omöjliggjordes planerna av tekniska och ekonomiska utmaningar. I början av 2000-talet utgjorde konstruktionen av bron inte längre något hinder, men finansieringsfrågan var istället det som gång på gång visat sig svårast att överbrygga. Efter att projektet fått grönt ljus stoppades det första gången 2006, av ekonomiska skäl. I bron såg premiärminister Silvio Berlusconi ett visionärt projekt som matchade hans visioner för Italien, eller möjligtvis sig själv, och projektet fick åter grönt ljus 2009. Till följd av budgetåtstramningar stoppades projektet för andra gången 2013 för att väckas till liv igen 2023 av premiärminister Giorgia Meloni, ännu en populist med stora visioner om att förena Italiens olika delar.

Broar eller båtar kan likväl inte kompensera för det faktum att icke-simkunniga människor ofta betraktas som begränsade, både av vatten och bristande förmåga. Tänk om någon de älskar skulle ramla överbord! Vad skulle de ta sig till då? Förmågan att simma är ofta kopplad till förmågan att hjälpa andra. Det är alltså omöjligt att vara en god scout som alltid är redo att ingripa när det behövs om man inte också kan simma. Att vi i Sverige lär våra barn bröstsim som det första simsättet, istället för crawl som exempelvis i USA, sägs ha att göra med att det är ett simsätt som gör det möjligt att snabbt få huvudet över ytan om man ofrivilligt ramlat i vattnet. Bröstsim tillåter även en navigations- och manöverförmåga som är helt överlägsen crawl där man i bästa fall kan simma i zick-zack, om jag förstått saken rätt. (Själv har jag aldrig lärt mig crawla eftersom jag fortfarande inte gillar att ha huvudet under vattnet.)

Förmågan att simma handlar alltså om att bemästra, eller i alla fall hantera, ett element som inte är människans naturliga och som upptar mer yta på jorden än den samlade landmassan. I den vite mannens ständiga strävan efter att bemästra saker har simkunnighet därmed en stark symbolisk laddning. Robert Baden-Powell, grundare av scoutrörelsen, påpekade att simningen hade förmågan att dana en människa både mentalt, moraliskt och fysiskt. På en och samma gång får man en känsla av att behärska ett element, av kraften att rädda liv och musklernas arbete i vattnet

.

Jag kan alltså förstå pappas oro över att min syster och jag inte kunde simma. Tanken på att simskolan skulle dana oss fanns nog också med i hans tankar. Som så många andra män födda i början av 1940-talet fick han aldrig möjlighet att uttrycka känslor som barn, så helt säker kan man aldrig vara. Att inkludera andra i sina tankegångar tycks för den generationens män vara lika onödigt som att ge sig ut på alltför djupt vatten.

Vid den här tiden i början av 1980-talet hade pappa köpt ett kråkslott mitt i Arkösund utanför Norrköping där vi tillbringade några veckor varje sommar. De små badholmarna i kanten av hamnen utsågs till arenan för det pedagogiska projekt som far nu iscensatte, med det uttalade målet att vi skulle kunna simma från en holme till en annan.

Det hör till saken att min erfarenhet av vatten var begränsad. Vår familj åkte sällan och badade i badhus eller på stranden, trots att Laholmsbukten fanns i vår omedelbara närhet under uppväxten. Familjen ingick inte på ett naturligt sätt i ett gäng familjer där en barnaskara bestämmer sig för att leka i vattnet och där varje unge blir lite modigare och vanare i vattnet när sommardag läggs till sommardag, från kaffekokarövningar, via att bli iknuffad av någons storebrorsa, till att testa snurrskuvar med en kusin. Därför kommer mitt förhållande till vattnen aldrig att vara naturligt utan alltid att vara något ansträngt.

Det hör också till saken att pappas pedagogiska förmåga var begränsad. I kraft av sitt yrke som speciallärare var mamma den självskrivna pedagogen i familjen men när det gällde barnens simkunnighet var det ett område som pappa uttryckligen ville ta sig an utan hennes hjälp. Som gammal reservofficer visste han vikten av att sätta ett tydligt mål, i vårt fall att med egen kraft ta oss vattenvägen mellan två mindre öar, och tycktes anse att vilka medel som helst kunde användas för att nå dessa mål. Även om pappa själv aldrig skulle hänfalla till banala anglicismer (han anser de vara ett tecken på ett fattigt ordförråd) tycker jag att uttrycket “sink or swim” ändå fångar den pedagogiska idé som var grunden för det uppdrag han tilldelat sig själv: att få ungarna att simma till från en holme till en annan.

I vuxen ålder har jag börjat besöka min barndoms platser. De ser aldrig ut som jag minns dem. Allt tycks förvridet. Det är inte bara det att jag nu betraktar dem från en annan utgångspunkt, en oundviklig effekt av de extra decimeter som adderats till min längd under decennierna som gått, platserna känns annorlunda också. Klaustrofobin jag kunde känna på stigen mellan två täta häckar är ersatt av den luftighet som kommer med överblick. Avstånden är annorlunda. Grusvägen som var så oändligt lång upplevs nu som bara en kort promenad.

Den simtur som skulle bli vårt examensprov skulle börja i en liten vik där en sandstrand låg klämd mellan två klippor. I vuxen ålder bedömer jag att stranden var tio, kanske femton meter bred, omgiven av några krokiga tallar och en buskig vegetation som jag fortfarande inte kan identifiera. I vuxen ålder ser jag att holmen vi skulle simma till inte ligger alls långt ut, kanske femtio meter, men som sjuåring utan simkunskaper kändes distansen förstås oöverstiglig. Holmen var dessutom full av hotfulla måsar och jag minns att jag också var rädd att de skulle hacka på mig om jag väl lyckades simma dit. När jag som vuxen står på den där stranden igen, får jag en impuls att klä av mig och ta mig dit för andra gången i livet, och undrar varför tanken ens dyker upp i mitt huvud. Vill jag upprepa något eller försöker jag ersätta ett gammalt minne med ett nytt på samma sätt som ett fotografi av en händelse kan radera hur händelsen kändes.

Botten var, och är, sandig men utan att vara långgrund. Simövningarna kunde därför ske ganska nära strandkanten, på ett djup där jag inte bottnade men där pappa kunde stå med vatten till bröstet. Han hade keps mot solen. Jag hade inget som höll mig flytande. Rädslan för att på något sätt fastna under vattnet utan att kunna andas fritt lämnade mig aldrig. Pappa hade nog en idé om att det var bra för mig att ha målet i sikte så alla övningar föregick med ryggen mot stranden och därmed också med ryggen mot tryggheten. I vuxen ålder ser jag också att hans intentioner var de bästa. Han ville att jag skulle härdas.

Kanske är det också denna längtan efter daning som driver de som i augusti varje år simmar över Messinasundet? Sedan 1954 genomförs simtävlingen Traversata dello Stretto, korsningen av sundet. På tävlingens webbplats understryker man att det inte är en tävling för vem som helst. I de pdf:er med detaljerad information som riktar sig till de som funderar på att delta finns gott om stycken som är understrukna i gult för att tydliggöra att tävlingen endast lämpar sig för simmare med god fysik och lång vana. Här finns också rikligt med information om de många säkerhetsåtgärder som vidtagits och de strikta regler som måste följas av deltagande.

De korsar sundet där de är som allra smalast, en sträcka på 3,1 kilometer mellan Torre Farro på Sicilien från Villa San Giovanni i Kalabrien. Det är också där som sundet är som allra farligast, med sina kraftfulla vattenströmmar. Eftersom Messinasundet är mycket bredare längre söderut är det också här i den norra delen som de tävlande kan råka ut för farliga malströmmar. Detta uppstår när stora vattenmassor kommer in i smala sund vid tidvattensskiftningar och då inte hinner rinna tillbaka på grund av det starka inflödet. Resultatet blir en vattensamling som med hög kraft rinner tillbaka och skapar stora virvlar.

Detta fenomen har varit känt så länge att det redan omnämns i Odysséen, i berättelsen om Skylla och Karybdis. Homeros beskriver de två som monster, väldiga havsvidunder som bor på varsin sida om ett trångt sund. Skylla beskrivs som boende i en klippa. Karybdis som en malström som tre gånger om dagen sög upp vattnet för att därefter spy ut det, samtidigt som hon slukade allt som fanns i vattnet. Karybdis försökte sluka Odysseus och hans mannar, men de undkom för att istället tvingas i riktning mot Skyllas vrede.

I Kalabrien, vid Messinasundets norra öppning, finns idag en stad som bär hennes namn, Scilla, där en väldig klippa dominerar stadsbilden. Berättelsen om de två monstren på var sin sida om sundet har gett upphov till det latinska ordspråket "incidit in Scyllam, qui vult evitare Charybdin" vilket översatt blir “han faller på Skylla, den som vill undvika Karybdis”, det vill säga “ur askan, i elden”.

I vatten har alla kroppar en naturlig flytkraft. I teorin borde simundervisning därmed bestå av två delar: att lära sig lita på denna flytkraft och att lära sig de korrekta arm- och benrörelser som behövs för att förflytta sig framåt i vattnet. I praktiken kompliceras dock alltsammans av den naturliga rädsla för att drunkna som små barn har, vilket får kroppen att spänna sig.

Det tog lång tid för mig att lära mig detta. Det var bara häromåret som jag lärde mig att luta mig tillbaka i vattnet tills det fyllde hörselgångarna, att lugna min andning och mig själv tillräckligt för att känna på den naturliga lyftkraften. Det var högsommar och vindstilla och så varmt att vattnet uppträder nästan trögflytande. Vid min sida fanns min son och det var han som lärde mig det han lärt sig redan i den ålder jag kämpade med min rädsla. Han har alltid varit bekväm i vattnet. Aldrig dumdristig som en del pojkar kan vara, aldrig övermodig för att imponera på någon annan. Även han har i sin egen takt utvecklat sin vattenvana bit för bit, med ett oändligt antal hopp från flotten som ligger förankrad en bit ut i vattnet utanför vår tomt i Kattvik.

Att lära sig simma är i första hand att lära sig lita på sig själv i vattnet. Som filosofen Alan Watts konstaterade, griper man inte tag i vattnet när man simmar, för om man gör det kommer man att sjunka och drunkna. Istället slappnar man av, och flyter.

Men det är svårt att slappna av om man är rädd. Och jag var alltid rädd. I slutet av den där sommaren för många år sedan hade jag lärt mig att simma, men rädslan för att sjunka hade jag inte kommit över.

Likt säkerhetspersonalen i Traversata dello Stretto befann sig pappa i en båt vid sidan om mig när jag korsade farleden för att simma till måsholmen. Han menade att han på så sätt kunde varna andra båtar, men det förstärkte känslan av att vara helt ensam i vattnet, utan hjälp.

Att lära sig flyta utan hjälp tycktes vara en viktig princip i hur pappa strukturerade simskolan. På åttiotalet utrustades alla barn med två gula plastcylindrar på ryggen. De klämdes fast med en bred plastskena över bröstet som gav skavsår i armhålan i utbyte mot trygghet. Alla hade sådana, även jag. När min syster och jag någon enstaka gång lekte själva i vattenbrynet hade vi de på oss, trots att mamma spanade på oss likt en lejoninna över sin flock. Då sov pappa oftast, med en utvikt Expressen som tält över ansiktet. När han själv badade simmade han helst för sig själv. Ibland oroade jag mig för att han simmade för långt ut.

Mamma badade sällan, av någon anledning. Hennes bikini hade stora vita prickar på marin botten och den solade hon mest i. När pappa höll simskola i sina fladdriga röda badshorts var hon tillsagd att inte lägga sig i, och ofta höll hon sig hemma medan vi gick till badholmen. Om det duggregnade eller blåste spelade ingen roll och det gjorde det ofta. Rutiner var viktiga för pappa, förstod jag. Men framförallt handlade det om principer. Likt flytleksaker kan principer hindra en människa från att drunkna eller svepas med av malströmmar. Alla klamrar vi fast oss vid något här i livet.

När jag lärde mina barn att simma var jag också i vattnet med dem, och precis som pappa hade jag målet att de skulle lära sig flyta utan hjälp. Det jag saknade då kunde jag nu ge dem; armpuffar och en hand under bröstkorgen. Stegvis tog de sig bort från den medfödda rädslan av att drunkna och bort mot lyckan av att flyta själva. Jag kunde till och med lära dem att dyka i med huvudet före eftersom jag själv slutligen vågat göra det, bara något år tidigare. I en varm pool i Thailand lärde jag mig dyka från kanten. Jag var då 26 år gammal och lärde mig av min fru.

Kunskapen av att kunna dyka i vattnet öppnade dörren till en värld där jag inte längre var beroende av badstegar. När jag fyllde 30 avslutades kvällen i en bastu med vänner, skratt och öl i sommarnatten. Massor av öl, faktiskt. Men när vi alla sprang ut på ångbåtsbryggan och dök ner i det djupblåa vattnet kom min berusning inte främst från alkoholen, utan av känslan av att jag överkommit min rädsla. Frihet är ett starkt rusmedel.

Ibland är det bra att lära sig saker av människor som är mer modiga än du själv. Jag sätter ett särskilt värde på instruktörer som minns sin egen rädsla. När jag blev den där pappan som skulle ordna simskola mindes jag hur min simskola kändes. Likväl haltar jämförelsen, för mina barn litade redan på sin egen flytkraft i vattnet när vi började. Inte bara hade de en uppblåst trygghetskänsla tack vare simpuffarna, deras självförtroende hade börjat flyta redan i de där kvalmigt varma simbassängerna där vi gick på babysim. När de kastat sig från flotten i Kattvik nypande sina näsor fler gånger än man kunde räkna kunde jag också visa dem hur jag lärt mig dyka från kanten.

Det är fortfarande obehagligt för mig att ha huvudet under vattnet och inte kunna andras, men med åren har jag lärt mig hantera det. Jag simmar likväl aldrig under ytan. Men med tanke på det som präglat mitt förhållande till vatten ger mig insikten om att jag vågar dyka lika mycket tillfredsställelse som dyket självt. Att simma längder är numera något jag gärna gör. Om poolen är djup nog brukar jag börja med att dyka och stiger sedan mot ytan och ljuset med en stor känsla av stolthet.

Likväl dyker den upp, avundsjukan, när jag ser mina och andra barn bada. Det otvungna förhållandet till vatten som de förkroppsligar i leken har jag aldrig fått uppleva. F. Scott Fitzgerald skrev en gång att “allt bra skrivande är som att simma under vatten och hålla andan”. Jag förstår inte vad han menar med det.

-