Essä: De tröstande liturgierna

Trots att de exakta omständigheterna kring min kollegas död är oklara för mig har jag ändå aldrig brytt mig om att ta reda på mer. Jag har förstått det som att han dog omedelbart, vilket var skönt att höra och det räcker för mig. Att slippa lida innan man dör är en universell önskan, och ett fall på tio meter ner i en klippravin innebär sannolikt att lidandet blev kort. Räddningspersonalen som anlände mycket snabbt efter det inträffade, till olycksplatsen i Gorges du Cyan, mellan Auron och Nice, uppgav till en lokal tidning att hans liv inte gick att rädda. 

Innebar det att han levde när de anlände? Det tillhör de detaljer jag inte känner till. Däremot är det klart för mig exakt var jag befann mig när jag fick beskedet om att han var död. En solig lördag i slutet av augusti ringde en före detta kollega och berättade om det fruktansvärda som skett. När det mörka beskedet nådde mig stod jag på trappan utanför glasverandan, i skuggan av vårt hus på ön. 

Man brukar säga att man försöker förstå vad som hänt när den här typen av dramatiska upplysningar lämnas, som om beskedet är oklart eller som om man sagt något obegripligt, som om att man hade försökt processa hur någon rent fysiskt skulle ta sig till himlen. Det här dödsbeskedet var annorlunda för mig. Någon som nyligen funnits, fanns inte längre. Det var hela saken. Min egen distanserade reaktion förbryllade mig inledningsvis.

Inget är naturligare än döden. Ändå låtsas vi som något annat. Ingen vet hur mycket tid som mätts ut åt oss, men att den är utmätt det vet vi. Likväl förnekar vi det i vardagen. På en midsommarfest häromåret mötte jag en man som meddelade mig att han ägnade en betydande del av sin vakna tid åt att förstå vilka juridiskt bindande tillstånd som skulle krävas för att han skulle kunna få skilja sitt huvud från kroppen när han dog.

Vi hade inte ens kommit till snapsen när han berättade detta. Medan jag sträckte mig efter potatisen förklarade att han önskade att hans huvud, och framförallt hans hjärna, skulle kunna bevaras för eftervärlden. Han var en mycket metodisk och vetenskaplig man, berättade han för mig. Han hade tagit reda på att på samma sätt som en kropps impulser kan styra en mekanisk hand skulle hans huvud kunna styra en mekanisk kropp. Via kontakter i Förenta staterna hade han lokaliserat av vem och var detta skulle kunna utföras.

Han talade om döden som väntad och önskad. Han ville förstås inte dö där och då, men det var inget han var rädd för. Han hade nått livets middagshöjd, lärt sig ett och annat, eller “fattat grejen med livet”, som han uttryckte saken. 

Det sägs att livets stora gåta är att lära sig älska, glömma och förlåta. Det håller jag för att vara sant - eller i alla fall tillräckligt sant - men jag vet inte om det var detta mannen syftade på. Hursomhelst beskrev han döden som en befriare, en punkt när han äntligen skulle kunna lösgöra sig från kroppen som så smått börjat krångla. Jag följer en buddistisk munk som delar med sig av livsvisdomar på Instagram så jag kände igen hur den här mannen pratade om sin förestående reinkarnation med samma självklara österländska logik. Hans argument var emellertid klädda i en betydligt mer prosaisk språkdräkt.

Som mannen beskrev saken var den stora utmaningen byråkratisk. Dels gällde det tillståndet för själva dekapiteringen. Dels vem som efter hans död skulle få äganderätt till hans huvud, för att sedan föra huvudet till firman som sagt sig kunna sammanfoga huvuden av kött med kroppar av stål. Ett annat bryderi rörde hur han därefter skulle återgå från att klassas som föremål till medborgare och från död till levande igen.

Han var försiktig med snapsen då han var rädd om sin hjärna, men tände gärna en cigarett efter maten eftersom det endast drabbade något så efemärt som hans lungor. Han pratade om sitt eget huvud på samma sätt som en konservator kan prata om en vadderad låda för att skydda något mycket dyrbart och värdefullt. “Det finns massor med förfaranden som man följer när man dödförklarar någon men det finns inga procedurer som styr hur man förklarar någon levande igen!” klagade han. Det var som om han identifierat en bugg i ett system som gör att samhället inte är kompatibelt med framtiden. Han var uppenbarligen besviken på att lagstiftarna inte var mer i framkant på det här området.

Den vanligaste tanken om livets slut är urgammal: döden innebär slutet på en dimension och begynnelsen på nästa. I nordisk mytologi symboliserade båten den säkra överfarten från detta liv till livet efter detta. Det är inte så konstigt. De skepp som förde vikingar från kända platser till okända platser borde rimligtvis också hjälpa dem att hitta nästa liv. Det är inte så märkligt att stenar restes i formen av en båt eller att mäktiga män kremerades med skepp och allt. 

I grekisk mytologi markerades gränsen mellan livets och dödens riken av den underjordiska floden Styx, eller om det var floden Acheron. De gamla källorna är oense om vilket, men att det var en flod som skulle korsas var alla övertygade om. Och eftersom de färjekarlar man mött i livet alltid krävt betalt, lade man en betalning till mytens färjekarl Charon i munnen på de döda.

Numera anser vi oss veta att man inte kan ta med sig något till den andra sidan - inte ens den hund till himmelen som Hasse Kvinnaböske Andersson sjunger om - men tanken på en övergångsfas består. I modern mytbildning beskrivs denna ofta som en tunnel med ett ljus i slutet. Men på andra sidan skålarna och faten med kryddsill, trädgårdsmästarsill och senapssill, färskpotatis, gräddfil, klippt gräslök och dill satt alltså en man som planerade att efter döden återvända till den här sidan, ännu en gång.

Vad som var hans drivkraft förstod jag aldrig. Min förmåga var visserligen nedsatt efter några rejäla supar Skåne, men det hela föreföll både obegripligt och förmätet! Var hans strävan verkligen att försöka övertrumfa den sista stora gränsen? Trodde han på riktigt att han skulle kunna ställa sig vid sidan av mänsklighetens betingelser och besegra döden? Vad i den mannens hjärna som var värt att bevara förstod jag inte heller.

Oväntad och oönskad

Döden är naturlig - även den oväntade och oönskade. Sådan är naturens gång. Naturlig är också våra försök att förstå döden. Eller orsakerna till den, kanske man ska säga. Hur starkt det behovet upplevs står förstås i paritet med hur väl man kände den som gått bort, hur mycket man bryr sig om den personen och i vilken utsträckning han är en del av någons liv. Det finns inget att förstå när vi läser om att 48 eller 32 eller 121 eller något annat stort antal människor dött i en bussolycka, när arbetare brunnit inne i en klädfabrik eller när vi hör att flyktingar omkommit under sin resa till Lampedusa i hopp om att få asyl i Europeiska Unionen. Vi kände dem inte och har därför svårt att bry oss och de var inte en del av vårt liv.

Min distanserade reaktion när dödsbudet om min kollega nådde mig kan bero på detta: han var inte längre en del av mitt liv. Några månader tidigare hade han denne man, som vi kan kalla för P,  slutat vara min chef när jag lämnade arbetsplatsen vi delat. När min andra kollega berättade om vad som hänt verkade det som det samtidigt slog henne att P nu också upphört att vara hennes chef. Att hon valde att ringa mig berodde på att vi jobbat nära varandra, med honom som gemensam chef. “Jag tänkte att du ville veta.” sa hon. “Innan tidningarna börjar skriva”, tillade hon.

Han var en semi-publik person, en person som tyckte om att synas i debatten. P kunde avsluta samtal med andra semi-publika personer på det där sättet. “Vi ses i debatten!” sa han med ett skratt, men det var inget skämt. Att vara någon som syntes i debatten var alltid viktigt för honom.

Min kollega förmedlade också all den information rörande hans för tidiga bortgång som jag känner till. P hade cyklat ett bergslopp som heter Haute Route, ett cykellopp som marknadsför sig till amatörer genom att utlova en inramning som ger dem en känsla av hur det är att vara proffs. Han hade beskrivit det för oss som att han skulle cykla några etapper av Tour de France, och det var alltså detta det handlat om. 

I en skarp kurva på den sjätte delsträckan hade något hänt. Enligt min kollega hade P fått sladd i vägkantens lösa grus, men eftersom cyklisterna alltid slickar kurvornas insidor för att spara energi på de slingriga vägsträckorna hade jag svårt att föreställa mig hur det skulle gått till. Det borde väl dessutom finnas vägräcken? Hursomhelst, på något sätt hade han ju ramlat över räcket och ner i ravinen. När jag googlade Gorges du Cyan såg jag att bergsidorna har vassa kanter och är hallonröda. Senare den där dagen skrev Aftonbladet om den 40-årige svensken som omkommit. De citerade tidningen Liberation som i sin tur citerade “en källa” som menade att “kurvan var känd som farlig.”

Visste P om det? Gjorde han någon slags felbedömning som direkt eller indirekt resulterade i det där fallet på tio meter? Det tjänar inget till att spekulera eller hitta en syndabock. Kanske säger denna instinkt om att omedelbart söka en förklaring till en plötslig död också något om hur avlägsnade från döden vi blivit.

Däremot är vi lika långt ifrån att förstå döden som vi alltid varit. Vetenskapliga framsteg har gjort att vi efterhand skaffar oss en bättre och bättre bild av betingelserna inom ett område, precis som när man riktar en ficklampas ljuskägla in i ett dödsbos oorganiserade vindsförråd. “Här kan ju finnas precis vadsomhelst”, säger vi till varandra. Men sedan börjar vi rota, blottlägga och extrahera allt av värde och när arbetet är klart framstår området som lika överblickbart som en tom lagerlokal hos Shurgard sett i obarmhärtigt lysrörsljus. 

Men döden låter sig inte överblickas. Den är openetrerbar som en vägg målad i mantasvart. Den låter sig inte genomskådas och släpper inte ifrån sig något ljus. Döden är en gränsmur, en absolut lag.

Det mest tragiska som kan hända en människa är att hennes barn dör före henne, sägs det. Men även sådant kan vara vardagsmat. Det var inte så många decennier sedan som alla visste någon som förlorat ett eller flera barn, om man inte själv tillhörde de som drabbats av denna hjärtkramande sorg. Ansågs döden vara lika plötslig då, eller sågs den som så naturlig och vardaglig som den faktiskt är?

Långt in på 1800-talet levde uppfattningen kvar om att ett foster inte fick liv förrän i den fjärde månaden, manifesterad genom de första sparkarna. Det måste ha varit en trösterik tanke för alla som fick missfall innan dess. I början av 1800-talet dog två av tio barn i Sverige innan de firat sin allra första födelsedag. Att ett av fem barn i en barnaskara dog tidigt var alltså något normalt, tveklöst djupt sorgligt, men inget som krävde att man försökte förstå vad som hänt. 

Det är bara sådant som inte är en del av vardagen som man måste anstränga sig för att förstå. Alla hade sett en kvinna föda i en säng och alla hade varit med när någon låg på dödsbädden. Det var något som ingick i den mänskliga erfarenheten för en vuxen. Att inte ha sett döden på nära håll gjorde att man stod ut från mängden.

Dödens följeslagare är bokslutet. Kristendomen har predikat om det här i två tusen år, ständigt och jämt. På den yttersta dagen kommer livet att utvärderas och tilldelas ett binärt betyg. Icke godkänd eller godkänd. Helvete eller himmel. Men redan i livet får man feedback, och att hänvisa till det har visat sig vara ett effektivt medel för att kontrollera folk.

Missväxten? Kanske berodde den på att församlingen inte varit tillräckligt gudfruktig? Bölden på halsen? Är du säker på att du inte haft orena tankar om din nästas hustru? Barnet som dog? Sånt kan hända om man ifrågasätter Guds vilja. Under 1600-talet och 1700-talet, och särskilt under Karl XII’s tyranniska tid, användes dessa argument flitigt. Att sörja den son som man tvingats skicka till Poltava för att bli kanonmat i ännu ett av kungens megalomaniska anfall kunde tolkas som att man ifrågasatte den naturliga ordningen. Att högt säga att man förbannade kungen eller Gud klassades som majestätsbrott, med mycket hårda straff som följd.

Att säga att någon som dött borde tänkt sig för, borde aktat sig mer kan mycket väl vara sant, men vad tjänar sådan skuldbeläggning till? När min kusin miste sin 20-årige son tidigare i år i en klättringsolycka lite utanför Sydney låg en sådan skuldbeläggning nära till hands. Än en gång citerade en kvällstidning en källa utan namn som sa att alla ”visste” att det var en farlig plats att klättra på, alldeles ovanför där havets vågor kraschar in mot bergsväggen. Varför hade han inte säkrat sig bättre? Så högt upp, dessutom?

Det låter förstås rysligt kallt och oempatiskt, men inte heller detta dödsfall föranledde någon större sorg hos mig. Mina kusiner har aldrig varit nära, och ointresset för varandra är ömsesidigt. Vi har inte hörts på många, många år. Den omkomna pojken hade jag aldrig träffat. Därför kunde han inte bli något annat än den 20-årige svensk som dött i en klättringsolycka som en av kvällstidningarna beskrev honom som. 

Däremot kan jag naturligtvis väl ana den förlamande, bottenlösa sorg som drabbat dem som mister ett barn. Jag kan knappt nudda vid den tanken för egen del. Att hans kropp sköljdes ut till havs och inte återfunnits måste vara salt i såren som gör dem svåra att läka. Om en förälder nu någonsin kan läka från en sådan händelse, det vill säga. Han dog alldeles för ung, konstaterade tidningen också. 

Vid vilken ålder är det alldeles lagom att dö, undrar jag? Även i vår sekulära tid följer bokslutet alltså döden i hälarna. När en ung människa dör säger man alltid att de dog för tidigt. När en medelålders person rycks bort säger man att de rycktes bort mitt i livet. De jättekliv som vetenskapen gjort de senaste två hundra åren har både förlängt våra liv och våra förväntningar på ett livs innehåll. När vi säger att någon dör för tidigt avslöjar vi att det finns förväntningar på att en människa ska hinna vissa saker, kunna stryka grejer på livets att-göra-lista för att räknas som en komplett person, för att vi ska tala om att de levt vad vi godkänner som “ett helt liv.”

När någon dör för tidigt eller utan att de ha bildat familj eller utan att ha genomgått en riktigt stökig period i livet med alkohol, droger eller multipla sexuella relationer - ja då lägger vi huvudet på sned och förkunnar att de nog inte hunnit leva livet fullt ut.

Väntad och oönskad

“Jag har levt ett långt och rikt liv” summerade en döende vän saken. Under åttio år hade han bland annat hunnit arbeta i det offentliga (någon slags myndighet) och det privata (Ericsson), skaffa fem barn i två kullar, föra sig i allehanda sammanhang, driva en grisgård, skriva poesi, sitta resligt på en häst, lära sig hemligheten bakom fluffiga köttbullar, att alla minnesvärda tal är baserade på kärlek och att bibehållen nyfikenhet kräver hjärngymnastik. “Jag är tacksam och nöjd!” avslutade han.

Min vän, som vi kan kalla H, hade haft tid att göra bokslut. Några månader innan hade han haft ett brytpunktssamtal med sjukvården där han fått beskedet om att cancern spridit sig i hans kropp, bortom allt hopp. Han hade sett barnen växa upp och få barnbarn och han utryckte stolthet över dem alla. Han hade mött kärleken flera gånger, senast för fem år sedan i min svärmors gestalt. Vem hade kunnat ana det? H var tacksam för alla dessa kära människor han hade haft förmånen att möta i livet och för de kära han nu räknade som sina nära. Det vi hade att göra med var den väntade men oönskade döden, den som kommer krypande.

Det sägs att döden kommer plötsligt, men det tillhör undantaget. En dödsdoula jag känner har sett många människor dö, medan många kanske inte sett en enda. Hon berättar att man bara vet, några dagar innan. Aptiten har då upphört helt. En allt större del av dygnets timmar tillbringas sovande. Det sista dygnet slår hjärtat av på takten och därmed minskar blodcirkulationen. Efter miljontals taktfasta slag, drygt ett i sekunden i kanske åttio år, uppträder hjärtat som ett sladdlös borrmaskin på upphällningen. Hjärnan och organen får allt mindre syre och fungerar inte lika bra. Dagarna innan slutet kan andningen ofta inte längre kontrolleras. Det är också vanligt att människor blir väldigt lugna under sina allra sista timmar.

Men redan innan det närmar sig upphör saker att fungera. Saker man kunnat är inte längre något man kan. Förmågor man haft finns inte längre kvar. Under en middag berättade H att han inte längre kunde vissla. Han hade blivit för torr i munnen för det. Men vissa förluster kunde också ses som positiva, konstaterade vi muntert. Han kunde inte heller längre hjälpa till att duka av efter middagen. Man förlorar något, men vinner något annat! Vi skrattade båda åt att mina lata tonåringar nog gladeligen bytt förmågan att vissla mot att aldrig mer behöva duka av.

Ännu en milstolpe hade så passerats, mot det slut vi visste närmade sig.

I tragiska verk är den väntande men oönskade döden ofta kärnan i berättelsen. Om jag lyckas göra Aristoteles teorier om dramatik rättvisa menar han att en tragedi inte skapas utifrån en enda plötslig, fruktansvärd incident. Nej, för att uppnå maximal effekt råder Aristoteles författare att inte låta en enskild händelse utgöra tragedin, utan låta den inre drivkraften hos någon av karaktärerna vara den malström som leder mot den oundvikliga katastrofen. För publiken är det tydligt hur enkelt historien skulle kunnat få en helt annan riktning om karaktären bara hade fattat ett annat beslut i ett avgörande ögonblick, men hans motiv leder honom frivilligt mot undergången. Sådan är tragedins struktur: logisk för huvudpersonen men ingen annan.

I romanen “Döden i Venedig” låter Tomas Mann sin huvudkaraktär, kompositören Gustav von Aschenbach, resa till Venedig för att vila upp sig. Resan är påkallad av allvarliga hälsoproblem som vi inte får någon närmare information om. Väl i staden blir Aschenbach besatt av skönheten hos en ung polsk pojke vid namn Tadzio som bor med sin överklassfamilj på samma hotell. Tecken på en annalkande koleraepidemi bagatelliseras av de lokala myndigheterna, men i ökande grad av oro avbryter många gäster sin semester och åker hemåt. Även Aschenbach bestämmer sig för att fara - men ångrar sig vid järnvägsstationen. Han har svårt att lämna hotellet där han sett den vackre Tadzio. Han sätter sig i en solstol på stranden och ser hur Tadzio leker med en äldre pojke på ett nästan erotiskt sätt. Romanen avslutas med att Aschenbach senare hittas död i stolen.

Achenbach var troligen dödsdömd redan från början, märkt av sjukdomen som han uppenbarligen bar. Medvetet eller omedvetet var resan till Venedig hans sista. Berättelsen följer inte bara Aristoteles rekommendationer om hur en tragedi ska utformas, den är också ett varnande exempel på hur vi till varje pris önskar att upprätthålla våra rutiner, även när det innebär dödsfara. Pandemins första månader tydliggjorde av samma anledning vilka i vår bekantskapskrets som vägrade att låta sina planer eller ritualer rubbas av den högst reella dödsfara som covid-19 utgjorde. Några av dem kunde ha räddat sig själva med något så enkelt som en pappersmask för munnen, en extra handtvätt eller att omvandla en resa till ett videomöte. Men de insisterade på att leva som vanligt och för några ledde det till döden.

Vetenskapsmannen Arkimedes sista ord lär ha varit “Rubba inte mina cirklar!”. Det måste ha varit en obegriplig replik för den romerske soldat som högg ner honom med ett svärd år 212 f. Kr. Att det var en romersk soldat som dödade honom tycks belagt, men däremot råder delade meningar om vad som föranledde dådet. Var det när en soldat trängde in i Arkimedes hem för att föra bort honom och han då gjorde motstånd? Eller skedde det på gatan när en soldat misstog de matematiska instrument som vetenskapsmannen bar på för att vara värdesaker och beslutade sig för att stjäla dem, och Arkimedes protesterade? Ingen vet. Men sedan dess är det latinska begreppet Noli turbare circulos meos! - “Rubba inte mina cirklar!” ett sätt att beskriva någon som inte vill bli störd i sina tankegångar eller ändra sin inställning i en fråga.

Få rubbningar kan väl vara lika omvälvande som när man får en diagnos som i praktiken innebär ett dödsbud, och hur man reagerar på det går inte att säga på förhand. En sak är klar: reaktionerna varierar kraftigt. Hur personen ser på sig själv, sina vanor och sina cirklar påverkar förstås.

När den de vill vara inte överensstämmer med vad diagnosen kommer att göra dem till, eller när dödsbudet omöjliggör det sätt att leva som de stävar efter, kan förnekelsen bli en försvarsmekanism. Att hemlighålla det för vänner och bekanta, ja till och med de närmaste, kan bli en utväg. Man vill inte sluta med flaggan på halv stång, utan i toppen.

När någon hastigt går bort i galloperande cancer funderar jag ofta på hur länge de själva egentligen hört sjukdomens klapprande steg? Kanske dog de tacksamma över att det ändå gick så fort? brukar jag tänka. Även om dödsbudet var oväntat kanske döden till slut blev önskad?

Oväntad och önskad

I teorin är alla självmord frivilliga. Men känns det så? Knappast, säger de som beskrivit hur det varit att stå med fötterna på ett broräcke, bildligt eller bokstavligt. Tvärtom känns det i stunden som den enda utvägen, slutet på ett liv som utvecklats till en tragedi. För de som stod personen nära är suicid ofta oväntat, men för individen är det önskat, i alla fall i stunden.

I komikern Louis C.K.s grova skämt om att självmord är lösningen på livets alla problem finns en grundläggande sanning. “Ligger du efter med hyran? Pallar du inte gå till jobbet? Ta livet av dig!” Humorn ligger naturligtvis i den skarpa kontrast mot det jag nämnde nyss. Det ligger i sakens natur att få tar livet av sig utan att ha tänkt igenom saken först. Virginia Woolf grubblade mycket över saken. Wilhelm Moberg likaså. Avici säkert också.

För överlevande är det obegripligt hur någon kunde välja det när man ser hur många andra möjligheter de hade, hur många andra dörrar de kunde valt istället. Men för den som befinner sig i en avsmalnande dunkel korridor kan de flesta stängda dörrar förefalla låsta, i den mån man ens ser dem. Ljuset från den gröna skylten märkt ”utgång” i slutet av korridoren är starkare än de strimmor av ljus som vi andra anar under de andra dörrarna. 

Så stark är logiken i stunden att även på den tid när självmördare förvägrades plats på kyrkogården och drog skam över sin familj, såg de handlingen som den enda logiska lösningen.

Jag inser att det finns de som tagit sitt liv utan särskilt mycket eftertanke. Alla har vi väl hört historier från förr om pigor och drängar som blivit så förtvivlade av ett besked att de rusat iväg, försvunnit och senare hittats drunknade i ån. En vän har berättat om någon som snedtände på en fest på nittiotalet och hoppade ut genom ett fönster på sjunde våningen. De spontana självmorden utgör emellertid undantagen som bekräftar regeln. Handlingen är genomtänkt. Den är önskad för dem, men oväntad för oss som blev kvar.

Jag kände en gång en kvinna som utsågs till en av landets bästa marknadschefer av en branschtidning. Vi kan kalla henne A. Från utsidan tycktes karriären alltid varit utstakad för henne på ett sätt som karriärer aldrig känns från insidan. På prisutdelningen tackade A och tog emot priset, hyllade sina kollegor och uttryckte hur glad hon var över förtroendet att förvalta ett så fint och välkänt varumärke som det hon var chef över. Ändå klättrade hon en dag några månader senare upp på räcket på S:t Eriksbron, högt ovanför rusningstrafiken på Klarastrandsleden, och tog ett steg ut i luften. 

Vi var många som inte förstod någonting. Vad drev A till det avgörande beslutet? Lite senare berättade man för mig att hennes man och barn hade bett att få besöka hennes arbete, en tid efter begravningen. De ville se den plats där hon tillbringat så mycket tid, i jakt på svar. Var det hennes chef och kollegor som inte gett henne den bekräftelse hon behövde?

Det tjänar inget till att anklaga, men nog kan man begripa viljan att förstå. Som jag förstod saken hade A inte efterlämnat någon förklaring. Även om vissa avskedsbrev innehåller anklagelser och skuldbelägganden (”Sedan min man berättade att han ville skilja sig…”) och andra friskriver alla från allt ansvar. (”Den kroniska sjukdomen är det enda skälet till att jag…”) så ger de i alla fall svar på frågan “varför?”. 

Om dödsfallen sedan presenteras på det sättet av anhöriga är en annan femma. Rädslan för att betala ett högt socialt pris har lett till att dödsfall presenteras som olyckor i trafiken eller skogen. “Mycket kan man säga om om överklassen, men hantera jaktvapen kan de” kommenterade kriminolog Leif G.W. Persson en gång den förbryllande frekventa förekomsten av jaktolyckor i samhällets övre skikt. 

Att kalla något för något annat är en skyddsmekanism. Minns att tragiken inte uppstår för att man är tvingad att göra saker, utan i att man frivilligt väljer att göra dem. Den plåga publiken upplever under en tragisk pjäs uppstår i att huvudkaraktären faktiskt får allt det han önskat och strävat efter.

Innan jag skaffade familj uppfattade jag ofta tiden som en förnyelsebar resurs där kvällar och helger framstod som vidsträckta och tomma block. Då umgicks jag en del med en snäll och kufig man från Ängelholm som vi kan kalla T, och som jag lärde känna genom jobbet. Ärligt talat var det bara i relation till arbetet som vi umgicks. Jag såg T som en uppskattad kollega, en trevlig bekantskap, en charmig kuf - men inte som min nära vän.

T var några år äldre än jag och på Konstfack hade han lärt sig bli fri i själen och visualisera scenarios med stor talang. Vi kollegor såg honom som en självklar solitär som odlade sin kufiskhet flera decennier innan jag själv blev bekväm med det. Efter jobbet var vi ofta några grabbar som tog en billig öl eller två någonstans nära Sergels Torg för att sedan fortsätta med spretiga och spänstiga samtal över middag på en krog. Jargongen var gemytlig. Garven var många, liksom diskussionerna om uppdragen på jobbet, och emellanåt kunde T och jag dela dialektala utryck från barndomen på Bjärehalvön, men de stora livsfrågorna aldrig fick plats. Relationerna mellan oss kollegor blev på något sätt aldrig tjockare än ölen vi drack. 

Som tyvärr är så vanligt bland män tog vi sällan chansen att dela vår oro eller tillkortakommanden inför vardagens predikament, och kunde därför inte heller göra det till något gemensamt. Utan att T nämnde det förstod jag dock att den där livshållningen också hade sin baksida: en lika självklar ensamhet. I takt med att vi andra skaffade flickvänner som blev fruar som blev våra barns mammor glesnade gänget på de där ställena runt Sergels Torg. Jag var en av de första att tappa förbindelsen med honom och de andra. Kontakterna blev allt mer sporadiska men via LinkedIn kunde jag följa hur hans karriär gick sidledes.

Åren gick men en gång hörde T av sig och över en öl på ett av de gamla ställena berättade han sedan rakt ut om sin ensamhet. Han erkände hur svårt det var att hitta något annat än temporära arbeten hos de managementkonsultbyråer som tidigare velat framstå som lite annorlunda genom att anställa just kufar som honom. Jag föreslog lite taktlöst att han kanske skulle tona ner kufigheten till förmån för den strategiska förmågan, för även som strateg var han briljant. T såg både sårad och oförstående ut. Jag drog sålunda i de få trådar jag hade för att hjälpa honom till jobbintervjuer, och fick några napp. Inför intervjuerna försökte jag övertyga honom om att framhäva sin strategiska sida mer än den kreativa sidan och kanske också tona ner de lite kufiga dragen. Det handlade ju om att få in en fot i dörren, menade jag. ”Väl inne kommer du få chans att visa fler sidor av dig själv” hörde jag mig säga, som för att övertyga både honom och mig själv om att det var sant att folk var så toleranta. Till mitt försvar vill jag anföra att detta var innan jag läst om Aristoteles teorier och innan jag förstått hur svårt det är för en medelålders man att ändra sig. På intervjuerna dök T upp med sin vanliga barnsliga entusiasm och handritade presentationer på pannåer och framstod därmed som både lillgammal och överårig på samma gång. För dem var han inte ens kufig, bara konstig, så de ljög honom rakt i ansiktet när de sa att de tyckte att han var en spännande kandidat. De ringde aldrig tillbaka.

Under de kommande åren fick T något hugg här och där, hankade sig fram och överlevde på det sättet och lyckades till och med att hitta kärleken ett kort tag. Då blommade han upp och tog initiativ och ordnade en minnesvärd lördagsutflykt för en samling spridda existenser som han antog skulle dela hans förtjusning över ett traktormuseum utanför Västerås. Det var ett korrekt antagande och på vägen hem konstaterade vi att det onekligen varit en väldigt trevlig dag. Men så blev tydligen ett stort uppdrag hastigt avslutat och ett annat aldrig påbörjat. I samma veva blev han lämnad för det visade sig att den där kvinnan han älskat ändå tyckte att han var alltför kufig för hennes smak, när allt kom omkring. Så satt han återigen ensam i den lilla lägenheten, 53 år gammal. Hans död gick de flesta spårlöst förbi. När det kortfattade meddelandet om att han gått bort dök upp i mitt Facebookflöde hade begravningen redan skett och jag trodde mig veta dödsorsaken.

Vår tid har en irriterande benägenhet att psykologisera saker. ”Psykisk ohälsa” har blivit en allomfattande och intetsägande slaskförklaring som man ofta tar till när någon tagit sitt liv. Det är klart att ingen som är psykiskt stabil tar sitt liv, men en sådan förenklad analys blir ett hinder på vägen mot ett mer komplext och heltäckande svar, och alla de bakomliggande orsaker som gör att någon inte längre vill leva. Vilka händelser och upplevelser har lett fram till en punkt där självmordet framstår som den mest logiska och enklaste utvägen för en människa?

Vilka omständigheter har gjort att någon en dag känner det som om han befann sig i soprummet på Dödsstjärnan, porträtterat i en klassisk scen i den första Stjärnornas Krig-filmen. Vad har inträffat för att någon ska uppleva det som att väggarna kommer allt närmare, samtidigt som man riskerar att uppslukas av ett monster man inte kan överblicka? Vilka tankar går genom huvudet på någon som plötsligt inser att självmordet framstår som en räddningslucka, lösningen på alla problem, även om resultatet blir att man samtidigt hamnar i den eviga rymden utanför livet? 

Kanske upplevelsen av att vara skräp, värdelös, oälskad. Känslan av att inte vara behövd av någon alls urholkar så småningom den mänskliga livslusten. Min kufige väns band till alla runt omkring honom förtunnades med tiden. Vad T än gjorde verkade banden aldrig bli tjockare. Det verkade inte spela någon roll om han förstärkte sin kufighet eller tonade ner den, ingen verkade behöva honom. Ensamheten måste ha förtärt honom till slut.

Väntad och önskad.

När en gammal människa dör är det aldrig helt oväntat, något som kanske lindrar sorgen. Trots allt förstår vi att ingen lever för evigt hur mycket någon än skulle önska det. En gammal man som vi kan kalla S och som jag en gång kände önskade sig dock att döden skulle komma ännu fortare. När jag besökte S låg han i sängen i ett stort vindsrum nära S:t Johannes kyrka mitt i Stockholm och förklarade frankt att han var ”trött på det här”. Han var 96 år gammal och ville dö. Han gav mig order om att hämta en hög med böcker i vardagsrummet som han ansåg att jag borde läsa. Han summerade dem raskt för mig och avbröt alla mina försök till positivt småprat om ålderdomen genom att säga att han hade det jättetråkigt. 

Han var frustrerad över att inte veta när han kunde vänta döden och beskrev det som att han vankade av och an på gravens rand. Många fruktar att döden ska komma men vid mitt besök tyckte S att döden var ouppfostrad och sen. Det räckte med liv nu, tyckte han. Hans hjärta var dock av en annan uppfattning, och vägrade lyssna. Hur mycket S än önskade att han skulle ligga på sin dödsbädd förblev sängen bara en säng. Hans förmåga till drastiska formuleringar och komiska poänger var ännu levande i allra högsta grad. 

Till slut fick han sin vilja igenom och besegrade livet. Jag minns begravningen som en storslagen och uppsluppen historia, med en liturgi anpassad efter S exakta och detaljerade instruktioner, fylld med drastiska kontraster och komiska poänger. Han visste hur man gjorde entré, men han kunde också lämna på ett sätt som var minnesvärt. När ett Klezmerband dök upp i ett sidoskepp och spelade tutig ompa-ompa-musik log folk i bänkarna och skakade på huvudet. ”Tänk vad han hittat på ändå, den gamle gubben!” sa vi till varandra, leende i sorgen. Vad sörjde vi, egentligen? Döden hade varit väntad - S var trots allt 96 - och han hade längtat efter den och minnen fanns det i överflöd. Kanske att vi nu skulle tvingas fråga oss vad S skulle ha sagt om det ena eller andra, istället för att bara lyfta luren att fråga. En dörr var stängd.

Viljan att kontrollera slutet kan få andra att bege sig till Zürich. Resan till självmordskliniken är dock en resa med förhinder. Det kräver tålamod, uthållighet och en villighet att underkasta sig de rutiner som schweizisk lag föreskriver.

Först och främst kräver det medlemskap i Digitas, organisationen vars mål är att erbjuda alla ett värdigt avslut. Därefter måste man skicka ner sin sjukjournal till Schweiz, åtföljd av ett brev där man sakligt förklarar varför man inte vill leva längre. De som skickar de här breven skriver ofta att de är drabbade av en sjukdom som innebär en gradvis och utdragen försämring, ett förlopp de antingen vill förkorta eller undvika helt. Byråkratin är medveten. Beslutet att ta sitt liv ifrågasätts flera gånger av personalen, för säkerhets skull. Inget sker snabbt och allt kostar pengar. Dödshjälp är bara för de med pengar. Fattiga får dö för egen hand.

Men för de som står ut med att vänta och blir godkända blir det så småningom dags att företa den sista resan. I ett rum i Zürich väntar tydliga instruktioner och femton mg av en dödlig substans i en rofylld och värdig miljö. Dosen blandas med 60 ml vatten innan den sköljs ner och sedan är saken klar. För säkerhets skull bevaras ögonblicket på video som bevis för att det verkligen var assisterat självmord, vilket är vad som är lagligt i Schweiz. För den som då är för sjuk för att inte kunna lyfta glaset till sina läppar finns en assistentrobot tillgänglig. Det hela är mycket kliniskt, kontrollerat och framförallt frivilligt. Döden är väntad och önskad.

Min vän H vet inte bara att han ska dö, han vet också hur han ska dö. Han berättar sakligt om det hela en dag efter middagen, medan jag dukar av. Han ursäktar sig för att han inte hjälper till men han kan inte längre stå upp i mer än någon minut. Syresättningen i blodet har börjat avta så han blir vimsig som vid ett blodsockerfall om han står länge. Därför sitter han. “Läkarna har lovat mig att jag ska få dö smärtfritt och utan ångest” berättar han.

Garanten för det är lådor med mängder av fack, fyllda med piller innestängda under röda lock. Han sköljer ner alla piller med vatten eller någon slags vätskeersättning. Han berättar att de rätter som en gång var hans favoriter inte längre smakar något. Han är inte längre sugen på något. När min dotter senare kommer förbi med jordgubbar blir han uppriktigt glad eftersom han älskar jordgubbar, men han är inte hungrig. “Jag kommer äta dem imorgon”, ljuger han när hon undrar om han inte ska smaka.

Det är första gången jag upplever en döendeprocess på nära håll, trots att jag fyller 48 nästa gång. Det säger något om hur avlägsna vi är från döden i dagens samhälle, och det är också ett vittnesmål om hur långt från våra släktingar som vi i vår familj både varit och känt oss. Närhet har inte varit något självklart eller ens eftersträvansvärt i familjen Grankvist. Det har ställts mot en önskan om att kunna klara sig själv, att få vara fri. Om man säger att man inte vill “belasta” någon annan uttrycker man också en önskan om att inte vilja bli belastad av andra. Att inte sätta sig i skuld är att värna sin egen frihet fick jag höra.

Min frus familj är av en helt annan sort. Där uppnås en särskilt sorts frihet genom att dela varandras bördor. I relationerna med andra skapas förankring och man förväntas ställa upp för att stötta de som av olika anledningar temporärt tappat sin resning och riktning. De begränsningar som detta innebär för den egna friheten är lika mycket ett eget berikande. Aldrig känner man väl sig så behövd som när någon behöver en?

När mina föräldrar och min syster talar om att de inte vill umgås med den ena eller den andra använder de ofta argumentet att samvaron med den andre ”inte ger dem något”. Jag är uppfostrad att acceptera det som ett logiskt argument, men gör inte det längre. Dels ifrågasätter jag sättet att tala om relationer som om det gällde transaktioner, där samvaron med andra reduceras till bokföring där jämbördiga tjänster och gentjänster ständigt måste ta ut varandra. Dels ifrågasätter jag den långsiktiga effekten av ett sådant synsätt. En relation måste vara tvåsidig för att bli långvarig, men den måste vara generös för att den ska bli tjock.

Är det detta arv, detta insisterande på att aldrig stå i skuld till någon, orsaken till att jag alltid varit snabb på att reda ut notan när man är några stycken som ätit en bit mat och tagit några öl? Är det detta arv som gör att jag säger till kypare och servitriser att jag “gärna vill göra rätt för mig” istället för att be om notan som alla andra? Uppfattade min kufige vän T detta beteende som ett avståndstagande när jag som 25-åring bad honom om de 49 spänn som en starköl kostade, istället för att erbjuda honom att stå för notan nästa gång? När relationerna är tjocka vet man inte bara att det där jämnar ut sig över tid, men man vet också att det blir en nästa gång. Det är bara när nästa gång inte är självklar som skulderna måste regleras omedelbart. 

Eller så är det just så man borde leva sitt liv, tänker jag idag. Som en borgenär som ständigt är redo att bjuda sina medmänniskor tid, uppmärksamhet - och en och annan pilsner. Om jag skulle spekulera skulle jag gissa att T inte var skyldig en enda person någonting vid sin död. Ingen förväntade sig något av honom.

I min frus familj vet man att man kommer att ses igen, utan anspråk på att få något av den andre. På så sätt uppstår en kravlös samvaro där ritualerna är det som ges betydelse, inte transaktionerna. Att göra saker på samma sätt, enligt regler som alla inblandade känner till, gång efter gång skapar en tillhörighet som jag inte trodde var möjlig. Det är också talande att julafton inte är det viktiga i min frus familj utan annandagen. Då arrangeras nämligen ett annandagskalas där flera familjer som känt varandra i generationer samlas för knytkalas på rester, för samvaro och lekar. Där berättas om det som hänt under året och det som väntas hända, det utdelas kramar och berättas om krämpor, om de som fått diagnoser och de som dött, om de som fötts och de som blivit färdigutbildade, nya flickvänner och pojkvänner introduceras och några av dem kommer lite senare att bli fruar och äkta män. Senare är det dags att “väva vadmal”, en urgammal sällskapsdans som kan hålla på i evig tid och redan dansats i generationer.

Namnet syftar på att dansens turer påminner om processen att skapa vadmal, ett tätt, varmt och vattenavstötande tyg som är starkare än något annat ylletyg. Det som är kännetecknande för vadmalen är att man inte längre kan urskilja bindning eller enskilda trådar. Detsamma kan sägas om allt som förbinder de som varje år samlas för det där annandagskalaset på en gård utanför Flen. Det är ritualerna som binder oss samman. Det är av detta stoff som tjocka relationer vävs. När trådarna blivit starka nog kan de bära de som drabbats av olycka eller som befinner sig i sorg.

Det är så typiskt att H tog sig an denna tradition utan förbehåll. Om han kunde dansen sedan tidigare minns jag inte, men att väva relationstrådar visste han allt om. Att säga farväl till någon som ska dö kan kännas lika brutalt som att riva ett vackert stycke tyg i två delar, och det var orsaken till att jag inte ville ta avsked av H. 

Jag råkade komma på besök en dag i lägenheten när doktorn meddelat att H inte hade många dagar kvar, och fick lova att inte säga något till familjen innan H hunnit berätta det själv. När två av hans barn kom förbi en kort stund senare drog jag mig ut i köket. Redan innan jag slank ut genom ytterdörren för att lämna dem ifred hörde jag hur hans dotter grät hulkande och hur hans sons röst hade tystnat. Nu visste de. Avskedet närmade sig.

Avskedsceremonier

Hur tar man avsked av någon? Omedvetet har vi alla tagit farväl av någon, sagt något för sista gången utan att vi då visste om det. Har vi tur var det kärleksfulla saker vi sade, eller ord som var menade att muntra upp den andre. Har vi otur var det ord avsedda att klandra eller såra.

Kanske var det saker utan större betydelse som ‘Vi ses på lördag!’, eller ‘Kan du svänga förbi Willy’s och köpa tacosås, riven ost och gurka på vägen? Resten har jag hemma!’ eller ”Var är du?!? Skynda dig!”

Det sista vi sa kan ha varit vardagliga saker som ”Vi hörs efter konferensen i Linköping den 14:e oktober.” eller ”Kan du ta med Leo till fotbolls-träningen på lördag?” eller ”Låt oss ta en lunch i augusti. Det vore kul!” Kanske fördes hela konversationen på sms.

Vi minns antagligen inte alls vad som blev de sista orden till den andre. Men vet vi vad vi skulle önskat att vi hade sagt, om vi vetat att den andre var på väg att dö? Det beror förstås även på vad vi hade för känslor för personen i fråga.

Min chef hade önskat sig en borgerlig begravning, och så blev det. Det passade bra till den självbild som P omsorgsfullt upprätthöll av sig själv. Han ville vara en person som tänkte själv, som förkastade konventioner och inte var rädd för att inta obekväma ståndpunkter och att säga dem högt. Längst fram i den avkristnade kyrka som nu kallas Eric Ericson-hallen låg han i en liten låda täckt med blommor, redo för en ceremoni värdig en ateist. Jag satt ganska långt bak. Mina känslor hade alltid varit blandade inför P men när jag nu tänkte på honom som död upplevdes de för första gången som tydligt separerade och samtidigt kompletterande känslor. Han var på samma gång både en av de roligaste kollegor och svåraste chefer jag haft. Vi hade trots allt rensat luften och vårt sista farväl hade varit utan agg, ilska eller förbehåll. Jag minns till och med vad vi sa. ”Låt oss ta en lunch i augusti. Det vore kul!”

Det finns lagar och regler för hur ett avsked ska ske, i rent juridisk mening. Regionen och kommunen ansvarar för att den döde transporteras till ett bårhus, medan själva transporten ofta ombesörjs av begravningsbyrån. Avlider någon i hemmet måste en läkare först komma dit för att konstatera dödsfallet.

Den lagstadgade religionsfriheten i Sverige innebär att alla trossamfund ska kunna få sina behov av begravningssätt och begravningsseder tillgodosedda så långt det är möjligt. För de som inte bekänner sig till någon tro finns den borgerliga begravningen som ett alternativ, och det var den min chef hade önskat.

Lagen säger också att gravsättning eller kremering ske inom en månad från dödsdagen. Inom Islam är regeln att den döde ska begravas så snart som möjligt. Helst inom 36 timmar. Det har förstås med klimatet i Mellanöstern att göra, och är inte unikt för Islam. Jesus, som var jude, begravdes också bums, innan den förväntade förruttnelsen började. 

Den muslimska begravningen föregås av en religiös tvagning varefter den döde lindas i bomullstyg. Om man använder kista skall det vara en mycket enkel. Blommor förekommer som regel inte. Begravningen sker efter middagsbönen, alltid jordbegravning. Den inleds med en kort bön och sedan följer männen med till begravningsplatsen. De hjälps åt att lägga den döde i graven. Ofta gör man ett ”tak” av brädor innan graven höljs. Kvinnor är som regel inte närvarande utan ber i hemmet. Akten vid graven avslutas med bön.

Reglerna som styr den judiska begravningsritualen påminner mycket om den muslimska, men så har de ju rötter i samma del av världen. När en jude dör skall han begravas så snart som möjligt. Helst inom 24 timmar, utom under Sabbaten då arbete inte får utföras. Den dödes kista är enkel och lindas i ett bårtäcke med Davidsstjärnan. Blommor förekommer inte. Endast jordbegravning tillåts. Efter bön bärs kistan till graven av medlemmar i begravningssällskapet. Männen som närvarar på begravningen lägger tre skovlar mull på kistan.

I jämförelse med de muslimska och judiska ritualerna framstår den katolska begravningen som mer omständlig. Det finns snabbversioner, men den vanligaste liturgin innehåller många olika moment fulla av laddning och symboler och styrda av detaljerade regler. Oftast sker det i form av en nattvardsgudstjänst som avslutas med begravningens böner och riter som läsningar ur Bibeln, psalmsång, griftetal, förböner för den nyligen bortgångne. Kistan bestänks med vigvatten för att påminna om dopet, och därefter tänds rökelse, en symbol för kyrkans böner som stiger upp till Gud för den döde. Vid graven är det katolsk sed att deltagarna kastar en handfull mull på kistan, alternativt bestänker den med vigvatten. Gravplatsen välsignas särskilt.

Buddister fäster inte så stor vikt vid kroppen vid sina begravningar, då den ju endast varit temporär boning för själen i väntan på nästa reinkarnation. Förutom att kroppen måste behandlas med respekt finns inget som styr om kroppen ska kremeras eller jordbegravas, men kremering är det vanligaste. (Också detta har naturligtvis sina hygieniska fördelar i varma klimat.) Det finns egentligen inga fasta regler för begravningen eller ens krav på speciella gravplatser, utan begravningen är framförallt ett tillfälle att minnas. Man tänder ljus och rökelse, lägger mat och andra saker av symbolisk betydelse på graven och klär sig i vitt, vilket är sorgens färg i Asien.

Att fokusera mer på människan än kroppen har buddisterna gemensamt med de regler som styr begravningar inom Jehovas vittnen. När en församlingsmedlem dör är det inte säkert att kistan ens är med vid begravningen. Ofta väljer man kremering eller gravsättning direkt.

En borgerlig begravning saknar helt givna ramar. Istället är det upp till de efterlevande att utifrån egna eller den avlidnes önskemål utforma ett avsked som känns rätt för dem. Så var fallet när P begravdes. En av hans bästa vänner höll i ceremonin. Denne hade olyckligtvis utrustats med ett fruktansvärt fult headset i svart plast och inledde med att säga något hejigt i stil med att “det var ju himla tråkigt det här”. 

Jag avundades inte hans uppdrag. På första bänk satt min chefs tre döttrar och grät tyst och hejdlöst. Intill satt hans fru och så deras familjer runt om dem. Händer sträcktes ut mot de närmast sörjande som för att överföra tillräckligt med kraft för att ta sig igenom ceremonin och resten av livet. När de lite senare gick fram och klappade på kistan var det så emotionellt smärtsamt att se att det gjorde fysiskt ont.

Det satt många personer på fällstolarna runt omkring mig i Eric Ericsson-hallen. På vägen in hade jag mött många kollegor som bar svart och dubbla känslor. Jag minns det som ett hundratal gäster totalt, och långt ifrån de flesta hade svart. Kanske hade de varit osäkra på om det svarta var en klädkod reserverad för kristna begravningar? Några av dem som varit högljudda kritiker till min chef var sannolikt osäkra av andra anledningar. Utanför byggnaden hade vi hälsat lite förläget på varandra och fyllt tomrummen som uppstod mellan oss med att säga saker som att “ja, det var ju väldigt trist att det blev såhär.”

Jag hade sagt upp mig med motiveringen att P och jag hade alldeles för olika syn på saker och till min förvåning såg han lika lättad ut som jag kände mig när jag berättade. Han höll med om det, och därmed var hela saken ur världen. Den sommaren hade vi mötts på Visbys gator, han raskt på väg i en riktning för att medverka i någon paneldebatt och jag i motsatt riktning mot något seminarium som verkade intressant. Vi hade trots det stannat, småpratat lite, skrattat åt något, sagt att låt oss ta en middag i augusti och känt att det sannerligen vore roligt att göra det. 

På den borgerliga begravningen var det förstås hans godaste sidor som stod i fokus och det är så han ska minnas. P gav mig en chans som jag kanske aldrig hade fått och det gav mig möjligheten att leva på mitt skrivande på ett sätt som inte varit möjligt innan. Men han blockerade också många andra chanser för mig, när han började uppfatta mig som ett hot. Det såg jag inte då och så såg jag det inte på begravningen, men det har jag förstått senare. Det är upp till var och en att se till att omvärlden uppfattar mer plus än minus när det är dags för bokslut.

Under några av de veckor som utgjorde mellanrum mellan den där dagen när A fick pris för sina insatser som marknadschef och den där dagen när hon tog livet av sig, tog jag en öl med henne. Vi talade ganska mycket om förr och så berättade jag hur mycket jag uppskattade och beundrade henne som person. Inte kunde jag väl veta att det skulle bli den sista gången vi träffades, men jag är tacksam att jag sa det då. Med P hade jag haft samma känsla, och dessa båda dödsfall lärde mig hur viktigt det är att säga till människor att man uppskattar dem. Som om varje konversation kan vara den sista.

Med H förmådde jag mig aldrig att ha ett sista samtal. Det berodde mycket på att jag inte ville vara till besvär och ta plats. Han hade ju fem barn och barnbarn som rimligtvis stod före i kön. Men det berodde också på att jag kände ett starkt motstånd mot själva avskedet, mot det ögonblick när vi skulle yttrat ”hej då.” Hur jag än försökte föreställa mig det i huvudet präglades mötet i fantasin efter en pinsam tystnad efter denna punkt, som om allt därmed var sagt och inget mer skulle finnas att avhandla. Så dumt av mig! tänker jag nu. Varför skulle den lätthet som alltid präglat våra konversationer sluta för att man sagt hej då? Men där och då var oron över att ett adjö verkligen skulle vara ett sista adjö stor.

Det blev därför så att jag skrev ett avskedsbrev till H. Eller är tacksamhetsbrev kanske ett bättre valt ord? Det är en sak att skriva brev för att man själv vill få sagt vissa saker. I det här fallet handlade det istället om att jag önskade att han fick veta hur mycket tacksamhet jag kände, men befriat från den förväntan att säga något i respons som alltid finns i ett möte mellan fyra ögon.

Jag skrev att om vi inte skulle mötas igen så ville jag att han skulle veta hur starkt jag kände att även om hans kropp snart inte längre skulle finns här så skulle hans själ aldrig lämna oss.

Jag skrev om hans klokhet, värdighet, humor och humanism, godhet och värme, och hur allt detta kommer fortsätta att vägleda hans barn och barnbarn - och alla oss andra som haft förmånen att bli omfamnade av honom som om vi alltid varit familj. Döden kanske hindrar oss från att vara nära honom ett tag, men så lätt hindras inte hans närvaro. Det är genom alla dina handlingar under ett långt och rikt liv som du säkerställt att vi aldrig kommer sluta känna oss nära dig. Vi är i gott bevar, skrev jag.

Som Henry Scott-Holland skrev en gång: "Döden är inget alls. / Det räknas inte. Jag har bara glidit in i nästa rum / Inget har hänt." Det där tror jag mycket på. De minnen vi har tillsammans minskar inte i styrka eller betydelse av att någon vi skapade dessa minnen med har gått vidare till nästa rum. Det finns något så trösterikt i Scott-Hollands dikt som jag tänkt mycket på. Han uppmanar ju oss att vara tålmodiga, att bara vänta en stund och sen ska vi vara tillsammans igen. Och då ska vi skratta åt hur svårt vi tyckte avskedet var!

Allt det där skrev jag och mejlade till H, kort efter det där beskedet om att han sannolikt bara hade några dagar kvar att leva. Han levde emellertid i ytterligare två månader, och vi hann ses många gånger till. Något farväl yttrade jag dock aldrig. Istället sa jag ”vi ses” varenda gång vi skildes åt. Även den sista gången. 

Tröstande liturgier

H hade bestämda uppfattningar om hur hans begravning skulle utformas. Den skulle följa den vanliga liturgin vid begravningar, men med några undantag. Ett sådant var att han insisterade på att fågelkvitter skulle höras i kyrkan medan församlingen satte sig. Det var som om att han ville säga att han både var där och inte. En närvaro som både kunde manifestera sig genom en sparv utanför fönstret som tittade in, och inne i själva kyrkorummet.

En av hans söner hade snickrat kistan, och målat den blå i enlighet med sin fars instruktioner. Den nyans som valts kan bäst beskrivas som klarblå, på en gång vardaglig och ovanlig, himmelsk och barnslig. Precis som H. 

Ceremonin var stillsam och vacker. Tacksamheten över att han fick 80 år blandades med tragiken i att han inte fick tio år till. Avslutningsvis intog hans barn och barnbarn plats vid kistan. Han hade lyft dem genom livet. Nu bar de honom ut ur kyrkan. Den blå kistan ställdes på bockar i det gröna gräset på kyrkogården och vi turades om att ta farväl genom att bocka eller niga inför den, precis som man brukar.

Det var vid ungefär samma tid på året som vi begravde min chef. Hans begravning var också den första där jag upplevde att något saknades. De bekanta liturgierna! Efter att hans vän på något sätt signalerade att den borgliga begravningen var slut bars den vita kistan med P inuti ut på den asfalterade planen utanför den tidigare kyrkan. Där placerades kistan på en plattform som dragits ut ur likbilen som parkerats där. Så gled kistan in i bilen, bakluckan sänktes och fordonet började rulla iväg. Sakta och värdigt avlägsnade bilen sig och försvann bakom en syrenbuske där den svängde höger och nästan omedelbart fick stanna vid ett rödljus.

Jag minns att jag undrade över vad som skulle hända nu? Skulle han begravas någonstans eller var det alltför kristet för hans smak? Borde inte det mest sekulära alternativet till en kristen jordfästning vara att bli kremerad så att kroppen på så sätt kan omvandlas till för samhället nyttig fjärrvärme och biomassa? Tanken fick mig att fnissa till på ett opassande vis.

Det var då jag insåg hur mycket jag behöver liturgierna. Inramningen ger mig det stöd jag behöver, en trösterik förutsägbarhet i dysterheten. Jag uppskattar fågelkvitter och Klezmerband är okej, men jag kräver att de underordnas en bekant struktur. Det ger stadga åt ceremonin, på samma sätt som de ger stadga i vardagen efter att någon dött. 

Det är också därför, som Joan Didion skriver i sin bok “Ett år av magiskt tänkande”, att det är det första året som sorgen kan kännas som allra tyngst. Under 365 dagar är varje dag den första av sitt slag utan den bortgångna. Det är den första dagen utan personen, första veckan utan hen, första arbetsdagen utan att hen finns där när man kommer hem, första födelsedagen ensam, första semestern utan, första gången man firar sin bröllopsdag på egen hand, sådana saker. I ett helt år önskar man att personen ska uppstå igen, en djup längtan efter det trollslag som ska göra allt som vanligt igen. Efter ett år av magiskt tänkande är en ny vardag likväl etablerad, utan dessa ständiga sorgliga premiärer.

Även den sista tiden är förstås också en tid av förstagångshändelser, i alla fall när döden är väntad. När sjukdomen gör sig påmind, som i fallet med min döende vän, var någon dag den första dagen H inte längre behövde tänka på vad han åt. Kanske var det en lördag, kanske var det en tisdag (jag minns inte) men en dag var det den dagen han inte längre behövde tänka på vad han åt. Kroppen lagrade inte längre fett som den gjorde förr.

En annan dag var det första gången han inte längre körde bil. Det kanske inte nämns med ord, kanske var det inget aktivt eller medvetet beslut, bara frågan “kan du köra?” ställd till min svärmor och sen skulle H aldrig mer fatta ratten, även om ingen visste det då. Likväl en premiär. En annan gång åt vi middag, för första gången med en rullator stående i hallen. Det kändes förstås inte så. Snarare som att en ridå gick ner, lite i taget. Ingen visste hur nära golvet ridån var, men alla såg att ridån var på väg ner.

Sjukvårdens egen liturgi är deras rutiner, de återkommande hembesöken och frågan om hur H mådde idag då? Det bidrog till att dagarna fick styrsel och ordning. Det var många piller i varje fack i de där kartorna som han förväntades peta i sig flera gånger om dagen, men i varje kapsel fanns också omsorg. Sjukvården hade ju lovat honom att han skulle dö utan smärta och ångest, och de verkade hålla sitt löfte. I deras journaler var H förstås ett palliativt rutinärende, en cancersjuk åttioårig på våning fyra i ett bostadshus som alla andra, men i deras bemötande var han aldrig bara det. De levererade piller i exakta doser och omtanke utan begränsning, och visiterna från sjuksköterskor och läkare blev tätare när omständigheterna krävde det. 

Det är trösterikt att göra saker på rutin. Att slå på vattenkokaren, hämta en kopp i skåpet, ösa upp tre teskedar snabbkaffe i den och sedan titta ut mot träden i parken medan vattnet blir varmt är något jag gör utan att tänka. Det ger en fasthet åt mina morgnar. 

När man får veta att någon nära oundvikligen kommer att dö blir vardagens rutiner ännu viktigare som ledstänger att hålla sig i, likt staket som hägnar in livet. Kanske kan rutinerna också begränsa de själviska impulserna i stundens förtvivlan? Det finns nämligen en naturlig och begriplig impuls att låta den egna framvällande bedrövelsen flyta ut och dränka annat, likt en lava som konsumerar sin omgivning. En terapeut jag talade med berättade att detta tyvärr är ganska vanligt. Det kan leda till att den döende hamnar i en situation där den tvingas ägna sin sista tid åt att trösta sin omgivning istället för att få dö på det sätt hen helst önskat. Frågan hamnar på sin spets: är det behoven hos den som ska dö eller den som ska leva som är viktigast i stunden?

Som jag förstod saken är det också ganska vanligt att anhöriga hanterar sin skräck inför det oundvikliga genom att träda in i rollen som projektledare. Ritualen av att upprätta att-göra-listor och att få stryka punkter som blivit gjorda tillhör projektledarens speciella liturgi. Det kan skänka mening i en vardag som gjorts meningslös av beskedet om annalkande död. Terapeuten berättade att hon själv begick misstaget när hennes mor låg för döden. En dag insåg hon att syskonen gjort allt de kunnat komma på för att se till att modern skulle ha det så bra som möjligt under sin sista tid - allt utom att fråga henne hur hon själv ville ha det! Det visade sig att allt deras mor önskade var att de skulle vara där med henne.

I vår tid tycks det så naturligt att fråga ”Vad kan jag göra för dig?” när en vän eller kollega berättar att någon de håller av är döende. Görandet känns hjälpsamt, konkret och meningsfullt men likväl är det kanske varandet vi borde erbjuda och därför istället fråga ”Vad kan jag vara för dig?” 

Ända sedan H fått beskedet hade han upprepat ett och samma budskap. Han talade om hur nöjd han var med livet, hur tacksam han var för allt han fått uppleva och hur mycket han tyckte om svärmor, sina barn, barnbarn och oss andra som kommit att stå honom nära. Denna vilja att själv göra bokslut över sitt liv uppfattade jag inte så mycket som ett önskan om att formulera sitt eget eftermäle, som ett sätt att bespara oss den ansträngningen. Vi skulle inte behöva spilla tid på att ställa oss frågor om vad han själv ansåg om sitt liv, utan därför gav han oss svaren nu. Visst var det tråkigt att han inte fick mer tid, sa H, men han var ändå väldigt nöjd med den tid han fått.

Han var öppen att prata om det, tog sig tid att svara på våra nyfikna frågor, och hade inte bråttom att byta ämne. Men det var ingen stor grej och absolut ingen tragedi. Trist, förstås. Men inte mer. Och det fanns ju så mycket annat att prata om. Jag uppfattade ingen önskan att sopa saker under mattan, utan snarare såg jag det som en motvilja att träda in i den där rollen som palliativt rutinärende, som en döende man. H var fortfarande först och främst H! Döendet var ju bara en temporör omständighet.

Att inträda i en viss roll är att ta på sig en rustning mot vemodet, och samtidigt ett sätt att ta itu med det. Personalen från sjukvården hade fått utbildning i detta att förstå att döden är något naturligt och vardagligt, att vara personlig men inte privat, att samtidigt visa närhet och hålla avstånd. När man förlorar sig i en uppgift är det på samma gång ett försök att behålla en riktning. Genom att foga sig efter ritualer, instruktioner och ålderdomliga riter kan vi förbli oss själva. När vi förstår vår roll är det lättare att bara vara i den.

”Vi spelar våra roller”, säger farmor Helena Ekdahl i Fanny och Alexander, ”somliga spelar dem slarvigt, andra med omsorg. Jag hör till den senare kategorin.” Svärmor tog både sin roll och sin omsorg på allvar. Hon har alltid varit bekväm i dödens närhet och vet att växla mellan görande och varande. Det var hon som drog det största lasset när H blev sjuk, hon som gav vardagen sin fasthet, hon som stod i kontakt med både läkaren och prästen, hon som samlade alla hans barn till middagar, hon som samlade ihop alla hans dikter och fick dem publicerade. 

Och jag lärde mig av henne att handlingen att sörja för någon som är döende också är ett sätt att börja sörja den personen. I omsorgen finns också plats för sorgen att ge sig till känna. Det kan alltid vara sista gången som något görs. Det kan vara den sista middagen, sista kramen, sista gången man säger ”vi ses” när man skiljs åt.

Men det kan också inte vara det, och därför måste vardagens rutiner upprätthållas samtidigt som varje ögonblick blir viktigt. Det finns ett fotografi av hela storfamiljen på experimentverkstaden Tom Tits Experiment i Södertälje ett par månader innan H dog. Omgiven av alla sitter han i sin rullstol i mitten av bilden, med en glass i handen. Han var inte ensam. Alla hade glass i handen. Tillsammans skapade vi ett minne för livet, innan döden. 

Livet kan vävas tunt som siden eller tjockt som vadmal. Relationerna till andra avgör tjockleken, traditionerna styr mönstret och när allt är slut är det denna väv det enda man kan svepa in sig i.

Nyligen tände jag ett ljus för H i en kyrka i Köpenhamn där min blick strax därefter fastnade på en meanderbård. Ornamentet är uppkallad efter maeanderfloden i Turkiet som än svänger åt ena hållet, än åt det andra. Det är lätt att läsa in en liknelse vid livet i denna fortlöpande rad, men till skillnad från livet tar den aldrig slut. Den tanken är inte ny, jag har haft den under flera begravningsgudstjänster. När barnen var mindre brukade jag viska till dem för att intressera dem för meningen bakom utsmyckningarna i kyrkorummet. ”Se om du kan hitta ett kors, ett ankare och ett hjärta!” har jag uppmanat dem, för att sedan berätta att figurerna står för tro, hopp och kärlek. Symboler som dessa kan skapa styrning i livet, berättar jag. Särskilt när saker tycks gå mot sitt slut.

Jag visste inte att kroppen börjar dö innan människan. Tår blir vitare, huden gulnar medan själen är intakt. Så småningom är kroppen bara ett skelett draperat i skinn och själen allt mer obekväm i denna boning. Svärmor lade sig till med en ny morgonrutin: att kolla om H andades. 

En morgon messade hon och skrev att hans låga fladdrade. Min fru och jag var på annan ort, och ville inte tränga oss före barnen för deras sista farväl. Vi höll oss till protokollet. Min fru hade tagit ett ordentligt avsked om hon och H inte skulle ses igen och jag hade ju skrivit mitt brev. Han tog sitt sista andetag med svärmors hand i sin, och sin dotters hand i sin andra.

Det sägs att själen bara väger 21 gram. I början av 1900-talet genomfördes experiment för att försöka fastställa själens vikt och även om resultatet inte kan betraktas som varken vetenskapligt eller pålitligt bidrog det till den allmänt spridda uppfattningen om själens vikt. 21 gram är ungefär lika mycket som den gråsparv som syntes utanför fönstret när H dog.

Någon dag senare var hans son på plats när begravningsfirman hämtade kroppen. Det finns rutiner för hur allt sånt ska gå till, och de befriar de anhöriga från ansvaret att fatta egna beslut. För att slippa bära kroppen de fyra trapporna ner till gatan ställde de båren med hans fastspända kropp upp i hissen. Av arbetsmiljöskäl, tänker jag mig. Det var mest praktiskt så, helt enkelt. Även de döda kan behöva underordna sig vardagens sekulära liturgi.

Hans son stannade kvar och hjälpte svärmor att bädda ur sängen där H hade legat. Det var en annan sorts svepning, del i en annan slags liturgi där vardagen så småningom ska infinna sig igen. Mer än något annat var det en gest fylld av omtanke och kärlek, ett sätt att hjälpa någon som är kvar att börja gå vidare.

Det är förutsägbarheten som är liturgins välsignelse och tröst. Det är förutsägbarheten i vardagens ritualer som hjälper oss hantera sorgen inför döden och efteråt. Det är något att hålla sig i. Middagarna hos svärmor och H förblev därför som vanligt även när slutet närmade sig, trots det ovanliga faktum att vi visste att en av oss snart skulle dö. H frågade om dotterns fotbollsträning. Han undrade vad min fru tyckte om någon aktuell händelse. Han pratade med mig om någon bok han tänkte läsa. Trots att vi visste att ingen återvändo fanns, och att allt var förlorat fortsatte vi att skapa minnen och vann därmed. En liten upprorisk seger över allt förgängligt.

När vi plockade undan efter middagen ursäktade H sig ofta för att han blev trött och behövde dra sig tillbaka. Vi dukade av och svärmor undrade om någon ville ha kaffe medan han långsamt rörde sig mot sovrummet. ”Vad trevligt att ni kom” sa han och vände sig om i dörröppningen. ”Vi ses snart igen!”, svarade vi.

Det blev inte sista gången.