Så har rädslan för att låta som AI gjort min röst mer personlig när jag skriver
Om vikten av att slå vakt om sin personliga stil.
Idag handlar nyhetsbrevet om hur jag upptäckte att verktygen som skulle förenkla mitt skrivande gjorde mitt språk bättre men min röst ointressantare.
Ibland är lockelsen att spara tid så attraktiv att man lägger längre tid på att hitta och använda ett tidsbesparande verktyg än vad det hade tagit att bara göra saken direkt, utan några verktyg alls.
Framför mig har jag ett stort skrivprojekt som måste avslutas de närmaste månaderna. Det handlar om resultatet av de fältstudier och pilottester som jag genomfört de senaste åren på Viable Cities vid KTH, och gäller vilka metoder som fungerar för att skapa konsensus i diskussioner om framtiden. Det är textmassor som måste formas, strykas och kompletteras med målet att ge en viktigare tankar ännu fastare konturer. Alltihop måste dessutom vara på engelska - till råga på allt på fin, gärna lite akademisk engelska - för att hålla den verkshöjd man kan förvänta sig av en rapport från KTH, även när den är skriven av en praktiker som undertecknad.
För några månader sedan började jag därför att använda Grammarly, ett AI-verktyg som ska hjälpa mig spara tid. Det gör mer än att fixa grammatik och stavfel, Grammarly kan också hjälpa mig att skriva på ett visst sätt och i en viss stil. I inställningarna har jag angett att den ska varna för luddiga formuleringar, oklara hänvisningar, repetitiva ordval och passivformer (aktiva former är lättare att förstå). Jag har även bett dem hjälpa mig att låta mer säker. När den påträffar vaga känsloord som “känner” föreslår den att jag ersätter det med “är övertygad om”
Dessutom varnar Grammarly med ett rött streck i marginalen när den anser att ett helt stycke borde skrivas om utifrån dessa instruktioner, och föreslår samtidigt hur det skulle kunna skrivas om, kortas, låta mer eller mindre formellt.
Eftersom det är viktigt för mig att rapporten blir bra tog jag tacksamt emot Grammarlys förslag, även när den föreslår ord och formuleringar som inte jag inte normalt skulle skriva, som “elevate an issue”, “a rich tapestry of issues” eller “delve into a topic”. Jag angav att jag skriver på vad som är att betrakta vad man på akademisk svengelska kallar för ett “paper”, och antog därför att Grammarly är bussig nog att betrakta detta i sina förslag. Eftersom jag inte gått någon forskarutbildning så kunde jag inte veta säkert.
Att skriva med en personlig röst
Min önskan om att skriva bra har också gjort att jag läst två böcker om att skriva bra; Steven Pinkers “The sense of style” och William Germanos “On Revision”. (Båda rekommenderas varmt.) Båda tar upp vikten av ett personligt språk, att se till att läsaren kan höra författarens röst. Det förutsätter att man identifierat det personliga i sin röst och alla har det inte. Det finns de som arbetar ett helt liv med att producera texter utan att utveckla en personlig röst.
När vi pratar är det tydligt att de flesta vuxna människor har ett eget sätt att uttrycka sig. Det märks i hur vi berättar om något som hänt, där två människor sällan beskriver samma situation på samma sätt. Det märks i vilka detaljer vi beskriver, och hur. Någon tycks känna till ett oändligt antal synonymer, en annan använder samma kraftuttryck om och om igen, en tredje verkar inte kunna beskriva något utan att använda ett blommigt adjektiv. Användandet av dialektala ord bidrar ytterligare till den personliga rösten.
I skift är den personliga rösten betydligt ovanligare. Det har alltid funnits en skillnad i formalitet i hur ett språk talas och hur det skrivs helt enkelt för att formalia ofta är skriven medan informella sammanhang är talade. Att anpassa sin röst efter sammanhanget är bara naturligt. Skolans uppfostrande roll, arbetsplatsernas standarder (“här skriver vi på det här sättet”) och en allmän önskan om att kunna formulera sig som en vuxen, viktig och vetenskaplig person bidrar till att det skrivna språket inte är personligt.
Många akademiker finner en trygghet i det torra, tråkiga språk som kännetecknar forskningsrapporter, och ingen förväntar sig heller något annat. Det finns inget förbud mot att skriva på ett sätt som speglar den egna rösten, så länge man inte slarvar med sina källor, men många rättar likväl in sig i ledet. Kanske är det därför man ofta blir glatt förvånad av hur avslappnade och trevliga forskare är när man väl pratar med dem.
Inte heller journalister eller författare har nödvändigtvis en personlig röst. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski har ett karaktäristiskt sätt att uttrycka sig när man hör honom tala, men det märks inte i de texter han producerar. Mark Levengood är motsatsen: hans sätt att formulera sig är mycket karakteristiskt och skulle aldrig förväxlas med exempelvis Wolodarskis sätt att formulera sig.
I min allra första bok - CSR i Praktiken - är min röst svag, vilket speglade mitt självförtroende när jag skrev den. Mellan raderna läser jag numera in en oro över att akademiker på fältet skulle anklaga mig för osaklighet och svajiga teoribyggen. Att klämma in över 150 konkreta exempel på hur företag agerar för att tjäna pengar på hållbarhet (det vi då kallade Corporate Social Responsibility) framstår idag som ett överkompensatoriskt beteende.
I de böcker och essäer jag skrivit sedan dess har min egen röst framträtt mer och mer, i alla fall är det så jag själva uppfattar det. En av anledningarna till att jag håller essän “Stjärnorna över Henrys hus" (2017) som något av det bästa jag skrivit är för att det var första gången jag som min röst genomsyrade ett helt verk. I tidigare grejer hade rösten hörts här och var, men drunknade alltför ofta i sorlet av allehanda fakta som jag kände mig tvungen att inkludera.
Paradoxalt nog hittade jag min röst på engelska, när jag läste kreativt skrivande under en termin på Stanford, och insåg att mitt sätt att formulera mig var just mitt. Min engelska var inte tillräckligt bra för att naturligt använda mig av formuleringar som att “elevate an issue”, “a rich tapestry of issues” eller “delve into a topic”, utan mitt språk förblev enkelt, även när resonemangen blev komplexa och invecklade.
Risken för artificiella klyshor
Man kan även använda Grammarly för att föreslå ändringar som gör texten som helhet lite “mer slagkraftig”, en funktion jag instinktivt aktat mig för. De associationer som inledningsvis kan verka ovidkommande men som senare visar sig ha relevans för berättelsen är en del av hur jag berättar saker. Detsamma gäller min förkärlek till allitterationer och retoriska återkopplingar, två karaktärsdrag i min röst, något som gör att en text är trevligare att läsa och kan göra den lättare att förstå, men som lätt kan bli för mycket.
När jag under de senaste månaden läst Steven Pinkers och William Germanos böcker har jag insett att jag även måste hålla Grammarly. i schack Varje gång jag godkänner förslaget om att byta ut ett ord eller formulera om ett stycke, så riskerar det ju att ske på bekostnad av min röst. När Grammarly pekar ut en formulering som passiv och föreslår att jag ska fundera på om jag ska skriva aktivt istället synliggör den något som både kan tolkas som ett fel men som lika gärna kan vara ett aktivt val.
Det är när Grammarly vill arbeta om hela stycken för att göra de tydligare eller formellare förslagen ofta innehåller de snofsiga orden elevate, tapestry och delve. Pinkers och Germano fick mig att inse vikten av att bekämpa impulsen att göra sig märkvärdig bara för att jag skriver något som jag vill ska framstå som vuxet, viktigt och vetenskapligt. Risken är helt enkelt för stor för att jag både låter tillgjord och som någon annan än mig själv.
Till Grammarlys försvar är de språkmodeller som AI använder på gemensamma nämnare vid analyser av de enorma textmängder som ligger till grund för förslagen. Det innebär att personliga särdrag drunknar men också att vanliga klyschor förstärks eftersom de förekommer ofta. Om man ger en språkmodell en miljon rapporter kommer språket den föreslår låta som språket i en miljon rapporter: opersonligt. AI tycks också favorisera oprecisa och lite komplicerade ord eftersom de kan användas i så många olika sammanhang för att putsa upp språket i rapporter. Elevate, tapestry och delve finns alla på listan över vanligt förekommande “ai-ord”.
Ironiskt nog har Grammarly en funktion för att upptäcka formuleringar som tycks skapade av AI. Det har hänt mer än en gång att den flaggat formuleringar som den en kort stund tidigare föreslagit som förbättringar. Häromdagen skrev Jenny Maria Nilsson om vilka konsekvenser det kan få för oss som skriver.
Rädslan för att det ska upplevas som att jag förlitar mig alltför mycket på AI-verktyg för att spara tid när jag skriver har bidragit till att jag de senaste veckorna börjat betrakta Grammarlys varningar om passiva formuleringar eller förslagen om att förenkla stycken som tydliga exempel på mitt eget språk. En del av det jag skriver är naturligtvis skräp i akut behov av förbättring, så jag förkastar inte alla förslag, men det har gett mig en ökad medvetenhet. Nilssons inlägg fick mig att inse varför det är viktigare än någonsin att låta sin personliga röst höras i den text man arbetar med.
Tips för fördjupning:
Här följer en lista på de AI-verktyg jag använder för att bli en bättre skribent.
Grammarly Trots allt är det mitt mest använda verktyg och en ovärderlig hjälp för att skriva bra engelska (tyvärr finns inte verktyget på svenska än). För att få tillgång till de funktioner jag skriver om behöver du pro-versionen. Läs mer här.
Perplexity. Till vardags använder jag Googles Gemini när jag ska få snabba svar på lite mer komplexa frågor, men så fort det gäller frågor där jag behöver vara säker på att svaren är korrekta vänder jag mig till Perplexity. Funktionen “Pro Search” använder tre gånger fler källor och ger mer detaljerade svar medan “Deep Research” har förmågan att skapa sammanfattningar av komplexa ämnen. Utan abonnemang får man ställa fem frågor om dagen, men det brukar jag klara mig på. Läs mer här.
DeepL. För översättningar förlitar jag mig på DeepL. Den översätter från och till alla språk på ett sätt som fångar innehållet snarare en enbart orden. Däremot tycker jag alltid att översättningarna kräver lite handpåläggning om de ska bli bra, särskilt om man som jag är mån om försöka behålla en personlig röst. Andra gånger översätter jag det jag skrivit på engelska till svenska för att se om jag råkat formulera mig på ett sätt som kan ge upphov till missförstånd.
Tips: När jag skriver på engelska och kör fast har jag som vana att skriva samma sak på svenska och sedan översätta det (och vice versa). Det har hjälpt många gånger.
Merlin Bird ID. För att ta reda på vilka fåglar som låter eller syns utanför skrivarstugan. Appen låter dig ta eller ladda upp bilder på fåglar, eller kan själv lyssna för att identifiera fåglarna på deras läten. Ladda ner appen.
Det var allt för idag. Vi hörs snart igen!
/Per
Ps. Vill du kommentera eller diskutera med något av det jag skrivit, eller ha råd om hur du ska förklara något helt annat, starta en ny tråd i chatten:
